Värne Allians VISION

2016 > 02

Hej alla goa vänner!

Jag tillsammans med Linnea Hultegård har sedan 6 veckor tillbaka bott i ett väldigt konstigt och annorlunda land - nämligen i självaste Indien. Under dessa veckor har vi besökt ett flertal projekt som Hindustani Convenant Church bedriver runt om Pune och Solapur i sydvästra Indien. Bland annat driver de slumskolor, english medium och collage skolor, oblattillverkning där kvinnor som levt under prostitution får möjlighet till arbete (oblaterna skickas till kyrkor i Sverige bland annat), rehabilitering för människor med alkoholbesvär, vårdcentraler, vattenbrunnsbyggen och undervisning i miljö- och återanvändning för främst byar och landsbygden med mera. Vi bor i Pune precis i närheten av HCCs huvudkontor. Här har vi riktat in oss på främst tre projekt. Vi är med och undervisar i två olika slumområden fyra dagar i veckan. Där undervisar vi främst i engelska men även lite matematik. Det är en utmaning att undervisa till barn som inte talar samma modersmål som en själv, men med tiden har vi lärt oss kommunicera bättre och vi får hjälp av en lärare som översätter åt oss. En dag i veckan är vi med kvinnoprojekt i Pune. Vi har bland annat fått vara med och tillverka oblater men mestadels är vi på ett daghem för barn med mödrar som lever i prostitution. Där får vi leka, sjunga sånger och busa med barnen som är helt underbara.

Att komma till Indien innebor otroligt många intryck, fler än man hade räknat med.  Det första reaktionen jag fick när man kom in i landet blev någon slags chock. Med tiden har man börjat förstå sig på landet bättre och känna sig mer hemmastadd. Det går dock inte att undgå, hur hemmastadd man än finner dig, att inte känna sig annorlunda. Överallt får vi blickar mot oss och människor är oftast inte särskilt försiktiga med att stirra - och man förstår att det har med vårt utseende att göra. Vi har mött människor som ser upp till oss, vill ta kort med oss och ha våra autografer. Men vi har samtidigt mött människor som verkar ha negativa fördomar mot oss. Vi har mött människor som har förklarat hur glada de är över att en sådan som jag väljer att bära deras indiska klädsel, men vi har även mött människor som låter vår hudfärg föra någon slags talan innan vi själva får gör det. Det är på så sätt både jobbigt och kul att vara här. Det är kul att känna sig speciell men jobbigt att känna sig udda, vilket man upplever en mix av i princip hela tiden. 
Vi har byggt en del relationer med både barn och vuxa och dessutom blivit hembjuda ett flertal gånger vilket har varit fantastiskt roligt. Det är mestadels bara män vi hänger med och skillnaden mellan man och kvinna är mer påtaglig än någonsin. Kvinnor får vi främst möta i hemmen och i kyrkan. Vi har en del problem med kommunikationen då många är rätt dåliga på engelska men trots det så är inte indierna rädda för att gå fram och försöka ta kontakt med oss. Efter varje gudstjänst går vi runt, tar i hand med alla vi möter och säger "Praise the Lord" till varandra, hur härligt är inte det?

Det är konstant fullt ös i Indien. Alltid mycket ljud och människor överallt. Trafiken är helt galen och det är livsfarligt att försöka ta sig över en gata. Någon vidare känsla för säkerhet finns det knappast på någonting här. Och trots att det är fullt ös så kommer man precis när man vill här. Vid kl 9.00 på söndagsmorgonen när gudstjänsten drar igång är det nästan helt tomt i kyrkan. Men av någon anledning så är den ändå proppfull vid tolv snåret när gudstjänsten är slut. Så vi har med tiden insett att det faktiskt är lagom att komma cirka en timme försenat till gudstjänsten vilket i Sverige inte skulle sett lika fint ut (Eller vad säger du Jonas?). Man får verkligen öva sig på att leva helt i nuet utan att stressa över att komma i tid till nästa grej, vilket faktiskt är ganska så skönt om jag får lov att erkänna det.

Mycket har varit fantastiskt och roligt. Jag finner mycket glädje i att möta människor ifrån en annan kultur och att försöka få en insikt i hur deras liv ser ut. Alla är otroligt glada, tacksamma och mer gästvänliga än någon jag mött. Men det som för mig har varit tuffast men också mest lärorikt är att få höra alla personliga skakande livsberättelser och insikten om hur många som lever orättvist i jämförelse med en själv. Insikten i vilken tur man själv har haft och hjälplösheten man kan känna när man vill göra så mycket men inte vet vart man ska börja. Det är mycket att smälta och mycket att ta sig en funderare över. Synsättet på ens omgivning förändras när man får perspektiv. Mycket av mina tankar går samtidigt till vårt eget land och det som vi faktiskt måste jobba med och förbättra där hemma. Mycket av mina tankar går till Europas situation och alla människor som faktiskt kommer ifrån en helt annan kultur för att möta vår kultur. Vårt kära Sverige som även vi har våra fördelar och brister. Hur tufft det faktiskt måste vara att möta en ny kultur där man till en början inte känner sig hemma, men med ett medvetande om att ens hem kanske inte längre finns kvar. Det är en utmaning jag kanske själv aldrig kommer att få uppleva, och just därför är det så viktigt att möta våra medmänniskor som får uppleva den utmaningen på ett värdigt sätt utan några som helst fördomar. 

Mina tankar och böner går också till er alla där hemma med våren och en otroligt fin kyrka på ingång. Ni gör alla ett fantastiskt jobb och det är häftigt att följa er och se hur Gud använder oss alla. Grymt!

"Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått ni mäter med skall det mätas upp åt er".
Luk 6:37-38

På återseende om ett par månader,

/ Lisa Ljunggren

Läs hela inlägget »

Joh. 1:4-5
"I Honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det:"

Jag jobbar på fritids och tillbringar till stor del min arbetstid tillsammans med ett gäng härliga andraklassare.
I eftermiddags hade vi planerat att vara ute. Jag tog med lite ved och en pinnbrödsdeg och gick lite i förväg för att tända elden. Vädret var inte det bästa.. Det var kallt, blåsigt och regnigt. Jag tände iallafall elden. Det gick inte många minuter förrän hon kom, den där tysta, blyga tjejen som ville värma sina händer och prata en stund. Så kom en kille från mellanstadiet som var på väg hem och som berättade om sin dag i skidbacken med klassen. Sen kom bröderna från Syrien som nyfiket undrade vad det här var för konstig, svensk tradition. De väntade på att bli hämtade och passade på att prata lite om livet. Efter en stund kom så mina tvåor stormande, överlyckliga över att få grilla pinnbröd med massor av smör, socker och kanel på!

Detta fick mig att fascineras över vad en enkel eld kan göra. Människor liksom dras till den. Jag hade troligtvis inte mött just dessa barn idag om det inte hade varit för elden och jag hade säkerligen inte fått de fina samtalen heller..

 En brasa, så enkelt men så fascinerande! Värme, ljus och gemenskap. Jesus säger att Han är världens ljus, och att leva i en nära relation till Honom är som att  vara vid en eld. Människor dras till detta enkla budskap, men som ändå är så stort och mäkigt. I Hans närhet finns värmeoch ljus för den som lever i mörker, tröst för en sårad själ. Det finns frälsning och gemenskap med Skaparen själv. 

Jag tänker på de där samtalen vid elden idag. Jesus mötte människor av alla de slag. Han såg den blyga, lyssnade på den som hade mycket att berätta och delade livet med enkla människor. Han är likadan just idag, här och nu. Han vill ta del av din berättelse, din längtan och allt det du bär på. Han är så mycket  mer än en enkel fritidspedagog, vid en eld, som grillar pinnbröd och pratar med barnen. Han är universums skapare och Herre, Han är frälsarkonungen och Han är världen ljus. Han älskar dig!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

När jag var liten (ungefär på stenåldern som mina barn brukar säga) lyssnade jag ofta på berättelser på min kasettbandspelare. Jag älskade Astrid Lindgrens berättarröst och jag minns att jag gillade berättelsen om Rasmus på Luffen särskilt mycket. Den där smutsiga, busiga lille barnhemspojken som väntade på att bli sedd, att bli vald. Varje gång barnen på barnhemmet hörde att det var människor på väg för att välja ut ett barn åt sig, var förväntningarna och förhoppningarna stora. Tänk att få bli vald, att bli sedd och älskad. Att få komma till ett hem med värme och omsorg istället för barnhemmets kalla, hårda vardag. Men för Rasmus och många av hans vänner slutade det varje gång i besvikelse. De som kom ville alltid ha flickor med lockigt hår.. Rasmus bestämmer sig en dag för att rymma och träffar så småningom Paradis-Oskar! Det fanns väl en del att anmärka på denne mans liv och leverne men Rasmus var lycklig. Han hade hittat en vän som såg honom och som tyckte om honom för den han var.

Tänk vad viktigt det är att få bli sedd och bekräftad. Finns det något värre än att känna sig ensam mitt i en stor samling människor. Att känna sig osynlig mitt bland andra runtomkring. Vi behöver bli sedda. Det här behöver barnen, ungdomarna men också vi vuxna och de äldre! Alla behöver det!

Här kan vi göra mycket med väldigt små medel. Ett "hej", ett leende, en kram, en handtryckning, ett sms, en fika. Tänk att få vara med och synliggöra varandra och att få vara med

och göra skillnad i människors liv!

Jesus såg människor. Han såg dem som ingen annan ville se, Han rörde vid dem som ingen annan ville röra vid. Han fick människor att växa och blomma. Hur? Han såg, bekräftade och älskade!

 Han ser dig och Han vill bekräfta dig. Han går aldrig förbi dig, Han vill förevigt vara Din.

Avslutar med berättelsen från bibeln, om Hagar som drivits på flykt ut i öknen med sitt barn. Ensam, övergiven och på väg att dö.. Så hittar hon en vattenkälla mitt i öknen och Gud möter henne där och räddar henne.

"Och hon gav Herren, som hade talat med henne, ett namn. Hon sade: Du är den Gud som ser mig." 1 Mos. 16:13

/Sofie

 

Läs hela inlägget »

2016 > 02

Hej alla goa vänner!

Jag tillsammans med Linnea Hultegård har sedan 6 veckor tillbaka bott i ett väldigt konstigt och annorlunda land - nämligen i självaste Indien. Under dessa veckor har vi besökt ett flertal projekt som Hindustani Convenant Church bedriver runt om Pune och Solapur i sydvästra Indien. Bland annat driver de slumskolor, english medium och collage skolor, oblattillverkning där kvinnor som levt under prostitution får möjlighet till arbete (oblaterna skickas till kyrkor i Sverige bland annat), rehabilitering för människor med alkoholbesvär, vårdcentraler, vattenbrunnsbyggen och undervisning i miljö- och återanvändning för främst byar och landsbygden med mera. Vi bor i Pune precis i närheten av HCCs huvudkontor. Här har vi riktat in oss på främst tre projekt. Vi är med och undervisar i två olika slumområden fyra dagar i veckan. Där undervisar vi främst i engelska men även lite matematik. Det är en utmaning att undervisa till barn som inte talar samma modersmål som en själv, men med tiden har vi lärt oss kommunicera bättre och vi får hjälp av en lärare som översätter åt oss. En dag i veckan är vi med kvinnoprojekt i Pune. Vi har bland annat fått vara med och tillverka oblater men mestadels är vi på ett daghem för barn med mödrar som lever i prostitution. Där får vi leka, sjunga sånger och busa med barnen som är helt underbara.

Att komma till Indien innebor otroligt många intryck, fler än man hade räknat med.  Det första reaktionen jag fick när man kom in i landet blev någon slags chock. Med tiden har man börjat förstå sig på landet bättre och känna sig mer hemmastadd. Det går dock inte att undgå, hur hemmastadd man än finner dig, att inte känna sig annorlunda. Överallt får vi blickar mot oss och människor är oftast inte särskilt försiktiga med att stirra - och man förstår att det har med vårt utseende att göra. Vi har mött människor som ser upp till oss, vill ta kort med oss och ha våra autografer. Men vi har samtidigt mött människor som verkar ha negativa fördomar mot oss. Vi har mött människor som har förklarat hur glada de är över att en sådan som jag väljer att bära deras indiska klädsel, men vi har även mött människor som låter vår hudfärg föra någon slags talan innan vi själva får gör det. Det är på så sätt både jobbigt och kul att vara här. Det är kul att känna sig speciell men jobbigt att känna sig udda, vilket man upplever en mix av i princip hela tiden. 
Vi har byggt en del relationer med både barn och vuxa och dessutom blivit hembjuda ett flertal gånger vilket har varit fantastiskt roligt. Det är mestadels bara män vi hänger med och skillnaden mellan man och kvinna är mer påtaglig än någonsin. Kvinnor får vi främst möta i hemmen och i kyrkan. Vi har en del problem med kommunikationen då många är rätt dåliga på engelska men trots det så är inte indierna rädda för att gå fram och försöka ta kontakt med oss. Efter varje gudstjänst går vi runt, tar i hand med alla vi möter och säger "Praise the Lord" till varandra, hur härligt är inte det?

Det är konstant fullt ös i Indien. Alltid mycket ljud och människor överallt. Trafiken är helt galen och det är livsfarligt att försöka ta sig över en gata. Någon vidare känsla för säkerhet finns det knappast på någonting här. Och trots att det är fullt ös så kommer man precis när man vill här. Vid kl 9.00 på söndagsmorgonen när gudstjänsten drar igång är det nästan helt tomt i kyrkan. Men av någon anledning så är den ändå proppfull vid tolv snåret när gudstjänsten är slut. Så vi har med tiden insett att det faktiskt är lagom att komma cirka en timme försenat till gudstjänsten vilket i Sverige inte skulle sett lika fint ut (Eller vad säger du Jonas?). Man får verkligen öva sig på att leva helt i nuet utan att stressa över att komma i tid till nästa grej, vilket faktiskt är ganska så skönt om jag får lov att erkänna det.

Mycket har varit fantastiskt och roligt. Jag finner mycket glädje i att möta människor ifrån en annan kultur och att försöka få en insikt i hur deras liv ser ut. Alla är otroligt glada, tacksamma och mer gästvänliga än någon jag mött. Men det som för mig har varit tuffast men också mest lärorikt är att få höra alla personliga skakande livsberättelser och insikten om hur många som lever orättvist i jämförelse med en själv. Insikten i vilken tur man själv har haft och hjälplösheten man kan känna när man vill göra så mycket men inte vet vart man ska börja. Det är mycket att smälta och mycket att ta sig en funderare över. Synsättet på ens omgivning förändras när man får perspektiv. Mycket av mina tankar går samtidigt till vårt eget land och det som vi faktiskt måste jobba med och förbättra där hemma. Mycket av mina tankar går till Europas situation och alla människor som faktiskt kommer ifrån en helt annan kultur för att möta vår kultur. Vårt kära Sverige som även vi har våra fördelar och brister. Hur tufft det faktiskt måste vara att möta en ny kultur där man till en början inte känner sig hemma, men med ett medvetande om att ens hem kanske inte längre finns kvar. Det är en utmaning jag kanske själv aldrig kommer att få uppleva, och just därför är det så viktigt att möta våra medmänniskor som får uppleva den utmaningen på ett värdigt sätt utan några som helst fördomar. 

Mina tankar och böner går också till er alla där hemma med våren och en otroligt fin kyrka på ingång. Ni gör alla ett fantastiskt jobb och det är häftigt att följa er och se hur Gud använder oss alla. Grymt!

"Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått ni mäter med skall det mätas upp åt er".
Luk 6:37-38

På återseende om ett par månader,

/ Lisa Ljunggren

Läs hela inlägget »

Joh. 1:4-5
"I Honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det:"

Jag jobbar på fritids och tillbringar till stor del min arbetstid tillsammans med ett gäng härliga andraklassare.
I eftermiddags hade vi planerat att vara ute. Jag tog med lite ved och en pinnbrödsdeg och gick lite i förväg för att tända elden. Vädret var inte det bästa.. Det var kallt, blåsigt och regnigt. Jag tände iallafall elden. Det gick inte många minuter förrän hon kom, den där tysta, blyga tjejen som ville värma sina händer och prata en stund. Så kom en kille från mellanstadiet som var på väg hem och som berättade om sin dag i skidbacken med klassen. Sen kom bröderna från Syrien som nyfiket undrade vad det här var för konstig, svensk tradition. De väntade på att bli hämtade och passade på att prata lite om livet. Efter en stund kom så mina tvåor stormande, överlyckliga över att få grilla pinnbröd med massor av smör, socker och kanel på!

Detta fick mig att fascineras över vad en enkel eld kan göra. Människor liksom dras till den. Jag hade troligtvis inte mött just dessa barn idag om det inte hade varit för elden och jag hade säkerligen inte fått de fina samtalen heller..

 En brasa, så enkelt men så fascinerande! Värme, ljus och gemenskap. Jesus säger att Han är världens ljus, och att leva i en nära relation till Honom är som att  vara vid en eld. Människor dras till detta enkla budskap, men som ändå är så stort och mäkigt. I Hans närhet finns värmeoch ljus för den som lever i mörker, tröst för en sårad själ. Det finns frälsning och gemenskap med Skaparen själv. 

Jag tänker på de där samtalen vid elden idag. Jesus mötte människor av alla de slag. Han såg den blyga, lyssnade på den som hade mycket att berätta och delade livet med enkla människor. Han är likadan just idag, här och nu. Han vill ta del av din berättelse, din längtan och allt det du bär på. Han är så mycket  mer än en enkel fritidspedagog, vid en eld, som grillar pinnbröd och pratar med barnen. Han är universums skapare och Herre, Han är frälsarkonungen och Han är världen ljus. Han älskar dig!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

När jag var liten (ungefär på stenåldern som mina barn brukar säga) lyssnade jag ofta på berättelser på min kasettbandspelare. Jag älskade Astrid Lindgrens berättarröst och jag minns att jag gillade berättelsen om Rasmus på Luffen särskilt mycket. Den där smutsiga, busiga lille barnhemspojken som väntade på att bli sedd, att bli vald. Varje gång barnen på barnhemmet hörde att det var människor på väg för att välja ut ett barn åt sig, var förväntningarna och förhoppningarna stora. Tänk att få bli vald, att bli sedd och älskad. Att få komma till ett hem med värme och omsorg istället för barnhemmets kalla, hårda vardag. Men för Rasmus och många av hans vänner slutade det varje gång i besvikelse. De som kom ville alltid ha flickor med lockigt hår.. Rasmus bestämmer sig en dag för att rymma och träffar så småningom Paradis-Oskar! Det fanns väl en del att anmärka på denne mans liv och leverne men Rasmus var lycklig. Han hade hittat en vän som såg honom och som tyckte om honom för den han var.

Tänk vad viktigt det är att få bli sedd och bekräftad. Finns det något värre än att känna sig ensam mitt i en stor samling människor. Att känna sig osynlig mitt bland andra runtomkring. Vi behöver bli sedda. Det här behöver barnen, ungdomarna men också vi vuxna och de äldre! Alla behöver det!

Här kan vi göra mycket med väldigt små medel. Ett "hej", ett leende, en kram, en handtryckning, ett sms, en fika. Tänk att få vara med och synliggöra varandra och att få vara med

och göra skillnad i människors liv!

Jesus såg människor. Han såg dem som ingen annan ville se, Han rörde vid dem som ingen annan ville röra vid. Han fick människor att växa och blomma. Hur? Han såg, bekräftade och älskade!

 Han ser dig och Han vill bekräfta dig. Han går aldrig förbi dig, Han vill förevigt vara Din.

Avslutar med berättelsen från bibeln, om Hagar som drivits på flykt ut i öknen med sitt barn. Ensam, övergiven och på väg att dö.. Så hittar hon en vattenkälla mitt i öknen och Gud möter henne där och räddar henne.

"Och hon gav Herren, som hade talat med henne, ett namn. Hon sade: Du är den Gud som ser mig." 1 Mos. 16:13

/Sofie

 

Läs hela inlägget »