Värne Allians VISION

2014 > 12

Nu är det snart nytt år igen. Ett nytt år för nya löften om att träna mer, stressa mindre, ägna mer tid åt familjen, lyckas bättre på jobbet, vara en bättre medmänniska och att ta mer till för egen kvalitetstid. Bara 10% av svenskarna håller sina nyårslöften och det är ju inte så konstigt med tanke på att alla lovar så omöjliga och diffusa saker.
Ska man lova det jag räknade upp innan tycker jag nästan man lika gärna kan låta bli, i alla fall om tanken är att lyckas hålla löftena. Är tanken mest att det är mysigt att ha en vision om framtiden så är det helt okej.

Jag känner i alla fall att ett litet löfte för att göra världen och sig själv lite bättre kanske kan vara på sin plats nu när det blir nytt år. För att kunna visa på Guds rike och leva i Jesu fotspår så måste vi sätta upp mål. Mål för hur vi ska förhålla oss och implementera Guds ord och vilja in i våra liv. Annars blir det bara fina ord utan handling och vad är en tro utan handlingar. Vad man vill ha för nyårslöfte eller mål med det nya året kan skilja markant. Det kan handla om att må bättre själv eller att få andra att må bättre. Det är viktigt båda två.

Jag tänkte jag helt enkelt skulle tipsa om hur vi ska kunna öka våra chanser för att lyckas med de förändringar i våra liv som vi längtar efter.Det finns en målmodell som heter SMART vilket är en akronym för specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbundna mål den tänkte jag förklara och jag hoppas ni kan inspireras.  

Ett specifikt mål kan vara att ge 100kr/mån till en hjälporganisation, ju tydligare ju bättre. Det bästa med ett löfte är om du vet när du vaknar upp på morgonen exakt hur du ska göra för att komma närmare ditt mål och hålla ditt löfte. Vill du stressa mindre och vara mer spontan, boka upp en kväll eller en eftermiddag varje vecka där du ger dig själv tid för att ta ett bad, läsa en bok, se en film, fika med en vän och låt inte dina måsten sno den tiden.
Ditt löfte bör vara mätbart. Har du lovat att bjuda hem en familj på middag så kan du ju bocka av efteråt om du faktiskt har gjort det.
Ditt löfte måste också vara accepterat av dig själv. Vill du verkligen förändra ditt levnadssätt? Vad vill du uppnå? Är det du själv som vill detta eller är det någon annan som tvingar dig? Var känner du dig motiverad till att göra skillnad? Lova något du faktiskt har hjärta för!
Något viktigt är också att ditt löfte är realistiskt. Lovar du att träna varje dag hela året eller att ge hundra kronor till varje tiggare du ser eller att arbeta volontärt varje kväll så inser vi ju alla att livet kan komma emellan sådana löften. Sikta högt det är inte fel, men var beredd att modifiera dina mål. Ta en dag och vecka i taget, sätt upp delmål. Börja med att en vecka ringa till en flyktingförläggning för att kolla var det kan behövas hjälp, sedan går du vidare och bestämmer nästa mål.
Till sist så bör ditt mål vara tidsbestämt. Hur länge ska du hålla på? Finns det någon konkret slutpunkt, ett lopp, ett antal vegetariska middagar, ett visst antal nya relationer, ett visst antal gånger du ska ha berättat ditt vittnesbörd. Ju tydligare du kan mäta och tidsbestämma ditt löfte ju enklare är det att motivera sig. Därför kan man inte bara säga "Innan nästa år ska jag ha bjudit hem en tiggare på middag" det leder oftast till att detta kommer ske (om det kommer ske) i december. Bättre sent än aldrig säger man väl, men ju förr desto bättre. Motivationen sänks så fort målet är utom syn- och räckhåll.

Nu har ni fått en liten lektion i hur man sätter upp smarta mål. Kanske inte just det som denna blogg brukar handla om men jag tror att vi måste gå framåt för att kunna låta Gud leda oss. Vi kan inte vänta hela tiden, vi får läsa bibeln och sedan konkretisera.

Jag personligen tänker lova dels att äta vegetariskt i januari och sedan förhoppningsvis fortsätta i liknande vanor samt att köpa minst vartannat plagg på second hand. Detta är två löften som för mig känns realistiska. Jag kan lätt se om jag uppnår dem eller inte. Jag är motiverad till att hålla dem eftersom det värnar om både människor, miljö,min egen hälsa och min ekonomi. Dessutom så har jag sagt åt mig själv att jag kan modifiera mina löften om jag vill vilket ger frihet till att både strama åt dem och släppa på dem utan att jag för den sakens skull måste bryta löftet.

Alltså, ge gärna nyårslöften. Men lova inte men massa saker som du varken vill eller kan hålla. Se över om du kan göra en liten förändring i ditt liv och börja där. Lovar du sen något du inte lyckas hålla är det inte hela världen. Man har all rätt att lova sig själv nya saker i mars.

Alla kan inte göra stora saker men alla kan göra små saker med stor kärlek. Vänliga ord kan vara små och enkla att uttala men de ekar i oändlighet. - Moder Theresa

God fortsättning
Johanna

Läs hela inlägget »

"Om jag kan sjunga julsånger på fyra olika språk, men sjunge dem utan kärlek, är jag bara en ekande bjällra, en srällande cymbal.

Om jag känner till tomtens hemliga julklappslista och har de läckraste receptet på Janssons frestelse, och hinner posta alla julkort en minut före postlådans tömning den 17 december, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Om jag ger bort allt jag äger under tv-kanalernas julgalor, och jobbar hårt med julens alla förberedelser att jag blir alldeles utbränd, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken blir inte irriterad över att barnen är ivägen under julstöket, utan gläds över att de finns där. Kärleken använder inte armbågarna i leksaksaffären dagen före julafton, fastän det bara finns en docka kvar av rätt märke. Kärleken är inte skrytsam, inte ens över det fräckaste dataspelet i hela kvarteret.

Kärleken skriver inte lång önskelistor för egen del, och blir inte upprörd över stickiga sockor i fel färg från
farmor-igen.

Mobiltelefoner ska glömmas bort, golfklubbor rosta sönder och pärlhalsband förgå.

Men den största gåvan - kärleken - ska alltid bestå."

ur "Det är aldrig kört - jul"

God Jul! kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Just nu läser jag om våra grannspråk. Med några enkla regler och full uppmärksamhet på gester och annat så är det inte så svårt att förstå vare sig norska eller danska. Det många svenskar (även jag) gör är att ofta prata engelska med särskilt danskarna. Detta är såklart onödigt då vi med lite samarbete skulle klara av att prata på våra egna språk. Allt handlar om att vara öppen för att det kanske är lite svårare i början men att det sedan faktiskt är personens modersmål som du får höra. Det är alltså det språk som personen kan uttrycka sig på mest nyanserat. För att förstå varandra måste man kanske anpassa sig lite, använda enklare ord och använda händerna, ändå värt mödan i slutändan.

På samma sätt kan det vara i en församling tror jag. Vi är tillsammans en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd (Rom 12:5). Detta betyder att vi måste samarbeta. Ibland kan det vara svårt, vi har kanske olika bakgrund, olika ålder, olika uttryckssätt och olika prioriteringar i livet. Detta är något som borde förgylla och driva församlingen istället för att splittra den. Ibland är det som att vi talar olika språk (svenska och danska), vi försöker hitta något som fungerar och ett gemensamt kommunikationssätt (engelskan). Det går till viss del, men vi missar en essentiell del, den att gå tillbaka till kärnan. Tillbaka till ursprunget, till Jesus. Däri har vi samma mål och det är i honom som vi förenas. På våra egna språk kan vi tillsammans och nyanserat hylla vår Gud. På våra egna språk kan vi lära varandra och lära av varandra då detta är det som vi kan mest om och brinner mest för.

Ibland får vi ha överseende med att vissa vill sjunga lovsång hela gudstjänsten och andra vill ha gudstjänsten på kvällen. En gyllene medelväg med fokus på Jesus, där vi uppmuntrar varandra oberoende av ålder, uttryckssätt och prioriteringar till att bli så jesuslika som möjligt där vi är i livet vore ett vettigt mål att sikta mot.

Ta hand om er i advent.
Kram Johanna
Läs hela inlägget »

En fem veckor lång praktik ute på en gymnasieskola har nått sitt slut. Med blandade känslor är jag tillbaka på campus. Borta från ansvarstagandet, borta från att vara en förebild, borta från att vara bedömd av min handledare, borta från att få återkoppling på allt jag gjort. Tillbaka på campus där jag presterar för min egen skull, där jag inte har samma press på mitt handlande och där allt handlar om mig, min tid, mina vänner och min utbildning.

Det jag ganska direkt insåg när jag kom ut på praktiken var hur jobbigt det var att hela tiden bli bedömd. Dels av min handledare och dels av eleverna. Efter lektionerna kände jag mig antingen som på små rosa moln eftersom eleverna hade fattat grejen med undervisningen, eller så kände jag mig sämst i världen och ville gömma mig under en sten för att något gick fel. En lektion som jag hade tyckte jag gick ganska dåligt därför att eleverna inte riktigt hade lyssnat på varandra, hade svårt att förstå och samtidigt hade jag velat hinna med lite för mycket. Efter den så hann jag inte få någon återkoppling från min handledare. Under kvällen och natten gick jag igenom momenten om och om igen och försökte förbereda mig på att göra en pudel och jag skämdes för min prestation. Jag var supermissnöjd och tyckte verkligen livet bara var dystert och tråkigt. Dagen efter fick jag återkoppling och hon hade inte alls tyckt att lektionen var så dålig. Alla stenar i mitt bröst flög iväg och det kom något konstruktivt ur lektionen istället.

Jag tror att alla som känner ett ansvar för andra än en själv eller har haft jobbiga och nervösa framträdanden känner igen sig. Trots att man gör allt för att det ska bli hur bra som helst så kommer man inte alltid att lyckas. För att utvecklas så måste man ta till sig den konstruktiva kritiken och jobba på igen. Risken är bara att man sätter sitt egenvärde i sina prestationer och låter det påverka resten av sitt liv till alldeles för stor del. Min dag var definitivt förstörd när jag kände att jag hade presterat dålig på praktiken. Det är inte fel att inse att man är ofullkomlig men det är fel att se hela sitt värde i det.

I dessa fall känns det extra viktigt att gå tillbaka till bibeln och Guds ord som talar om vårt egenvärde. Vi är älskade för att vi finns. Det är bra att känna ansvar och vilja göra sitt bästa men vår prestation får aldrig bli vårt existensberättigande. Vi är älskade för att vi existerar och det får vi fortsätta att förundras över.


Ps 139:13-16
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.

Frid till er
Johanna

Läs hela inlägget »

2014 > 12

Nu är det snart nytt år igen. Ett nytt år för nya löften om att träna mer, stressa mindre, ägna mer tid åt familjen, lyckas bättre på jobbet, vara en bättre medmänniska och att ta mer till för egen kvalitetstid. Bara 10% av svenskarna håller sina nyårslöften och det är ju inte så konstigt med tanke på att alla lovar så omöjliga och diffusa saker.
Ska man lova det jag räknade upp innan tycker jag nästan man lika gärna kan låta bli, i alla fall om tanken är att lyckas hålla löftena. Är tanken mest att det är mysigt att ha en vision om framtiden så är det helt okej.

Jag känner i alla fall att ett litet löfte för att göra världen och sig själv lite bättre kanske kan vara på sin plats nu när det blir nytt år. För att kunna visa på Guds rike och leva i Jesu fotspår så måste vi sätta upp mål. Mål för hur vi ska förhålla oss och implementera Guds ord och vilja in i våra liv. Annars blir det bara fina ord utan handling och vad är en tro utan handlingar. Vad man vill ha för nyårslöfte eller mål med det nya året kan skilja markant. Det kan handla om att må bättre själv eller att få andra att må bättre. Det är viktigt båda två.

Jag tänkte jag helt enkelt skulle tipsa om hur vi ska kunna öka våra chanser för att lyckas med de förändringar i våra liv som vi längtar efter.Det finns en målmodell som heter SMART vilket är en akronym för specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbundna mål den tänkte jag förklara och jag hoppas ni kan inspireras.  

Ett specifikt mål kan vara att ge 100kr/mån till en hjälporganisation, ju tydligare ju bättre. Det bästa med ett löfte är om du vet när du vaknar upp på morgonen exakt hur du ska göra för att komma närmare ditt mål och hålla ditt löfte. Vill du stressa mindre och vara mer spontan, boka upp en kväll eller en eftermiddag varje vecka där du ger dig själv tid för att ta ett bad, läsa en bok, se en film, fika med en vän och låt inte dina måsten sno den tiden.
Ditt löfte bör vara mätbart. Har du lovat att bjuda hem en familj på middag så kan du ju bocka av efteråt om du faktiskt har gjort det.
Ditt löfte måste också vara accepterat av dig själv. Vill du verkligen förändra ditt levnadssätt? Vad vill du uppnå? Är det du själv som vill detta eller är det någon annan som tvingar dig? Var känner du dig motiverad till att göra skillnad? Lova något du faktiskt har hjärta för!
Något viktigt är också att ditt löfte är realistiskt. Lovar du att träna varje dag hela året eller att ge hundra kronor till varje tiggare du ser eller att arbeta volontärt varje kväll så inser vi ju alla att livet kan komma emellan sådana löften. Sikta högt det är inte fel, men var beredd att modifiera dina mål. Ta en dag och vecka i taget, sätt upp delmål. Börja med att en vecka ringa till en flyktingförläggning för att kolla var det kan behövas hjälp, sedan går du vidare och bestämmer nästa mål.
Till sist så bör ditt mål vara tidsbestämt. Hur länge ska du hålla på? Finns det någon konkret slutpunkt, ett lopp, ett antal vegetariska middagar, ett visst antal nya relationer, ett visst antal gånger du ska ha berättat ditt vittnesbörd. Ju tydligare du kan mäta och tidsbestämma ditt löfte ju enklare är det att motivera sig. Därför kan man inte bara säga "Innan nästa år ska jag ha bjudit hem en tiggare på middag" det leder oftast till att detta kommer ske (om det kommer ske) i december. Bättre sent än aldrig säger man väl, men ju förr desto bättre. Motivationen sänks så fort målet är utom syn- och räckhåll.

Nu har ni fått en liten lektion i hur man sätter upp smarta mål. Kanske inte just det som denna blogg brukar handla om men jag tror att vi måste gå framåt för att kunna låta Gud leda oss. Vi kan inte vänta hela tiden, vi får läsa bibeln och sedan konkretisera.

Jag personligen tänker lova dels att äta vegetariskt i januari och sedan förhoppningsvis fortsätta i liknande vanor samt att köpa minst vartannat plagg på second hand. Detta är två löften som för mig känns realistiska. Jag kan lätt se om jag uppnår dem eller inte. Jag är motiverad till att hålla dem eftersom det värnar om både människor, miljö,min egen hälsa och min ekonomi. Dessutom så har jag sagt åt mig själv att jag kan modifiera mina löften om jag vill vilket ger frihet till att både strama åt dem och släppa på dem utan att jag för den sakens skull måste bryta löftet.

Alltså, ge gärna nyårslöften. Men lova inte men massa saker som du varken vill eller kan hålla. Se över om du kan göra en liten förändring i ditt liv och börja där. Lovar du sen något du inte lyckas hålla är det inte hela världen. Man har all rätt att lova sig själv nya saker i mars.

Alla kan inte göra stora saker men alla kan göra små saker med stor kärlek. Vänliga ord kan vara små och enkla att uttala men de ekar i oändlighet. - Moder Theresa

God fortsättning
Johanna

Läs hela inlägget »

"Om jag kan sjunga julsånger på fyra olika språk, men sjunge dem utan kärlek, är jag bara en ekande bjällra, en srällande cymbal.

Om jag känner till tomtens hemliga julklappslista och har de läckraste receptet på Janssons frestelse, och hinner posta alla julkort en minut före postlådans tömning den 17 december, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Om jag ger bort allt jag äger under tv-kanalernas julgalor, och jobbar hårt med julens alla förberedelser att jag blir alldeles utbränd, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken blir inte irriterad över att barnen är ivägen under julstöket, utan gläds över att de finns där. Kärleken använder inte armbågarna i leksaksaffären dagen före julafton, fastän det bara finns en docka kvar av rätt märke. Kärleken är inte skrytsam, inte ens över det fräckaste dataspelet i hela kvarteret.

Kärleken skriver inte lång önskelistor för egen del, och blir inte upprörd över stickiga sockor i fel färg från
farmor-igen.

Mobiltelefoner ska glömmas bort, golfklubbor rosta sönder och pärlhalsband förgå.

Men den största gåvan - kärleken - ska alltid bestå."

ur "Det är aldrig kört - jul"

God Jul! kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Just nu läser jag om våra grannspråk. Med några enkla regler och full uppmärksamhet på gester och annat så är det inte så svårt att förstå vare sig norska eller danska. Det många svenskar (även jag) gör är att ofta prata engelska med särskilt danskarna. Detta är såklart onödigt då vi med lite samarbete skulle klara av att prata på våra egna språk. Allt handlar om att vara öppen för att det kanske är lite svårare i början men att det sedan faktiskt är personens modersmål som du får höra. Det är alltså det språk som personen kan uttrycka sig på mest nyanserat. För att förstå varandra måste man kanske anpassa sig lite, använda enklare ord och använda händerna, ändå värt mödan i slutändan.

På samma sätt kan det vara i en församling tror jag. Vi är tillsammans en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd (Rom 12:5). Detta betyder att vi måste samarbeta. Ibland kan det vara svårt, vi har kanske olika bakgrund, olika ålder, olika uttryckssätt och olika prioriteringar i livet. Detta är något som borde förgylla och driva församlingen istället för att splittra den. Ibland är det som att vi talar olika språk (svenska och danska), vi försöker hitta något som fungerar och ett gemensamt kommunikationssätt (engelskan). Det går till viss del, men vi missar en essentiell del, den att gå tillbaka till kärnan. Tillbaka till ursprunget, till Jesus. Däri har vi samma mål och det är i honom som vi förenas. På våra egna språk kan vi tillsammans och nyanserat hylla vår Gud. På våra egna språk kan vi lära varandra och lära av varandra då detta är det som vi kan mest om och brinner mest för.

Ibland får vi ha överseende med att vissa vill sjunga lovsång hela gudstjänsten och andra vill ha gudstjänsten på kvällen. En gyllene medelväg med fokus på Jesus, där vi uppmuntrar varandra oberoende av ålder, uttryckssätt och prioriteringar till att bli så jesuslika som möjligt där vi är i livet vore ett vettigt mål att sikta mot.

Ta hand om er i advent.
Kram Johanna
Läs hela inlägget »

En fem veckor lång praktik ute på en gymnasieskola har nått sitt slut. Med blandade känslor är jag tillbaka på campus. Borta från ansvarstagandet, borta från att vara en förebild, borta från att vara bedömd av min handledare, borta från att få återkoppling på allt jag gjort. Tillbaka på campus där jag presterar för min egen skull, där jag inte har samma press på mitt handlande och där allt handlar om mig, min tid, mina vänner och min utbildning.

Det jag ganska direkt insåg när jag kom ut på praktiken var hur jobbigt det var att hela tiden bli bedömd. Dels av min handledare och dels av eleverna. Efter lektionerna kände jag mig antingen som på små rosa moln eftersom eleverna hade fattat grejen med undervisningen, eller så kände jag mig sämst i världen och ville gömma mig under en sten för att något gick fel. En lektion som jag hade tyckte jag gick ganska dåligt därför att eleverna inte riktigt hade lyssnat på varandra, hade svårt att förstå och samtidigt hade jag velat hinna med lite för mycket. Efter den så hann jag inte få någon återkoppling från min handledare. Under kvällen och natten gick jag igenom momenten om och om igen och försökte förbereda mig på att göra en pudel och jag skämdes för min prestation. Jag var supermissnöjd och tyckte verkligen livet bara var dystert och tråkigt. Dagen efter fick jag återkoppling och hon hade inte alls tyckt att lektionen var så dålig. Alla stenar i mitt bröst flög iväg och det kom något konstruktivt ur lektionen istället.

Jag tror att alla som känner ett ansvar för andra än en själv eller har haft jobbiga och nervösa framträdanden känner igen sig. Trots att man gör allt för att det ska bli hur bra som helst så kommer man inte alltid att lyckas. För att utvecklas så måste man ta till sig den konstruktiva kritiken och jobba på igen. Risken är bara att man sätter sitt egenvärde i sina prestationer och låter det påverka resten av sitt liv till alldeles för stor del. Min dag var definitivt förstörd när jag kände att jag hade presterat dålig på praktiken. Det är inte fel att inse att man är ofullkomlig men det är fel att se hela sitt värde i det.

I dessa fall känns det extra viktigt att gå tillbaka till bibeln och Guds ord som talar om vårt egenvärde. Vi är älskade för att vi finns. Det är bra att känna ansvar och vilja göra sitt bästa men vår prestation får aldrig bli vårt existensberättigande. Vi är älskade för att vi existerar och det får vi fortsätta att förundras över.


Ps 139:13-16
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.

Frid till er
Johanna

Läs hela inlägget »