Värne Allians VISION

2014 > 11

När mina barn var små och vi skulle  läsa en bok, valde de ofta den om Emma tvärtemot. Vi kröp upp i soffan och läste om den där flickan som gjorde tvärtemot vad omgivningen förväntade sig av henne.

 Som kristen kan jag ibland uppleva och tänka att Guds rike och det kristna budskapet också är lite tvärtemot. Tvärtemot vad samhället och omvärlden predikar. Riket tvärtemot.

Jag kom att tänka på detta idag, när det är första advent och vi har tänt det första ljuset och läst texten i Markusevangeliet när Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna! Tvärtemot och annorlunda? Absolut.

Människorna hyllade honom, sjöng Hosianna, strödde ut palmblad och var fyllda av förväntan. Men det dröjde inte så länge innan Hosiannaropen tystnade och byttes mot "korsfäst honom, korsfäst honom". Det dröjde inte länge innan palmblad byttes mot en taggig törnekrona som sattes på Hans huvud så att blodet blandades med tårarna  från Hans kärleksfulla ögon. Varför förändrades allt?

Jesus var inte den de hade förväntat sig. Han predikade ett budskap som tog tag i människor, och som inte alltid var bekvämt. Han talade om att sätta andra före sig själv, om att be för den som förföljer en om att vända andra kinden till, om kärlek istället för hat, och till sist dog Han en oskyldig död på ett kors för hela mäsnkligheten. Ett rike tvärtemot? En annorlunda Kung? Absolut.

Det är inte så enkelt att gå mot strömmen, att våga vara annorlunda, men jag tror att när man tillhör Guds rike då är det viktigt att våga stå upp för det svaga i ett samhälle som upphöjer det starka, att våga leva för andra i ett samhälle som predikar självförverkligande, att våga förlåta och ge kärlek även till dem som gjort mig illa i ett  samhälle som säger att det är viktigt att hävda sin rätt, att våga gå ner i tíd och satsa på familjen i en tid när det predikas om kvinnors rätt till heltid och om hur viktigt det är med karriären, att våga ge sitt liv till Jesus och låta Honom få bli Kung och Herre! Tvärtemot? Annorlunda? Absolut.

Önskar dig en skön advent! /Sofie

 

Läs hela inlägget »
Döden har varit påtaglig i helgen. Livet efter döden med allas vår Elsie och saknade Arnold gick på teve och jag läste ut Kristian Gidlunds bok som handlar om hans resa mot en oundviklig död vid 29-års ålder på grund av cancerns grepp.  

Döden är oförståelig, och orättvis. Vi kan inte göra något, vi kan be och minnas de som vi inte har kvar, men vi kan inte hindra döden från att gång på gång ta ifrån oss våra nära. Ingen förutom Jesus har ju faktiskt överlevt livet. Och det är okej att inte förstå. Det är okej att vara arg på allt hemskt som händer. Det är okej att sörja och okej att känna sig maktlös.

Jesus Guds son grät när han kom till sin döde vän Lasaros hem. Vår största idol grät, klart att vi får gråta, Jesus sörjer med oss. För som Gidlund beskriver så krossas hjärtan när någon dör. "Att veta att man en dag - av en sjukdom som lansar och spjut - inte längre kommer finnas där för sin familj , trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner - är hur man krossar ett hjärta." Det är oundvikligt och det är vackert. Det är viktigt och ärligt att sörja.

Vi får vara utmattade av sorg men vi får också ha ett hopp om evigheten. Ingen vet hur Paradiset är, ingen vet vem som är där. Men jag tror i alla fall att i Paradiset så lever man på riktigt lycklig i alla sina dagar, alla är jämlika och alla är omslutna av Guds kärlek. Upp 21:3”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, 4och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer."

När allt verkar hopplöst och din livsgnista är berövad dig på grund av ditt krossade hjärta så kom ihåg att du inte är ensam. Jesus gråter med dig och Gud har lovat att torka dina tårar.

Var välsignade och hedra en tanke åt någon som har betytt något och skicka kanske iväg ett sms till någon som du vet  just i denna stund sörjer.

Kram Johanna
Läs hela inlägget »
Igår var jag ute och gick i ett naturreservat nära Linköping med några kompisar. Vi cyklade ut, gick någon mil, fikande vårt medhavda kaffe, spanade på svanar, hackspettar och rådjur och bara insöp naturen. Detta händer för mig alldeles för sällan.
 
Jag är ganska ofta ute och går men då mest för att få motion eller för att få prata med någon kompis. Att gå ut i naturen för att bara se den för vad den är är något helt annat. Guds skapelse blir så påtaglig när den inte är skymd av hus och stress. Vilken lycka att jag får bo här och ta del av allt detta vackra.

Det mäktigaste med att se på hur djuren lever är att se på deras enkelhet. De lever för dagen, de äter, sover och gnabbas med varandra. Jag har svårt att tro att de oroar sig extremt mycket för om det kommer finnas gräs att äta morgon eller om de kommer få några ungar nästa år. Lite perspektiv på den egna hektiska livsstilen som gång på gång fångar mig. Jag har börjat fundera på vad man egentligen bör fylla sina dagar med. Jag har inget svar, mer än att jag inte vill göra 100 saker halvdant.
 
Jag vill finnas på plats 100% där jag är. Som hackspetten fokuserar på att knacka hål i trädet vill jag fokusera på att göra ett bra jobb ute på praktiken. Som svanen leder sina ungar till nya ställen att äta vill jag finnas till för mina vänner och de ska förstå att jag inte vill skynda iväg till något "viktigare". Jesus verkar alltid ha varit så närvarande, han tog sig tid med de som behövde honom och såg dem.
 
Så i höstmörkret, ta er tid! Ta er tid att gå ut och se det vackra som Gud har skapat i naturen men ta er också tid att se varandra och kanske ringa någon du vet kan behöva lite uppmuntran.

Kram Johanna

 
Läs hela inlägget »

2014 > 11

När mina barn var små och vi skulle  läsa en bok, valde de ofta den om Emma tvärtemot. Vi kröp upp i soffan och läste om den där flickan som gjorde tvärtemot vad omgivningen förväntade sig av henne.

 Som kristen kan jag ibland uppleva och tänka att Guds rike och det kristna budskapet också är lite tvärtemot. Tvärtemot vad samhället och omvärlden predikar. Riket tvärtemot.

Jag kom att tänka på detta idag, när det är första advent och vi har tänt det första ljuset och läst texten i Markusevangeliet när Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna! Tvärtemot och annorlunda? Absolut.

Människorna hyllade honom, sjöng Hosianna, strödde ut palmblad och var fyllda av förväntan. Men det dröjde inte så länge innan Hosiannaropen tystnade och byttes mot "korsfäst honom, korsfäst honom". Det dröjde inte länge innan palmblad byttes mot en taggig törnekrona som sattes på Hans huvud så att blodet blandades med tårarna  från Hans kärleksfulla ögon. Varför förändrades allt?

Jesus var inte den de hade förväntat sig. Han predikade ett budskap som tog tag i människor, och som inte alltid var bekvämt. Han talade om att sätta andra före sig själv, om att be för den som förföljer en om att vända andra kinden till, om kärlek istället för hat, och till sist dog Han en oskyldig död på ett kors för hela mäsnkligheten. Ett rike tvärtemot? En annorlunda Kung? Absolut.

Det är inte så enkelt att gå mot strömmen, att våga vara annorlunda, men jag tror att när man tillhör Guds rike då är det viktigt att våga stå upp för det svaga i ett samhälle som upphöjer det starka, att våga leva för andra i ett samhälle som predikar självförverkligande, att våga förlåta och ge kärlek även till dem som gjort mig illa i ett  samhälle som säger att det är viktigt att hävda sin rätt, att våga gå ner i tíd och satsa på familjen i en tid när det predikas om kvinnors rätt till heltid och om hur viktigt det är med karriären, att våga ge sitt liv till Jesus och låta Honom få bli Kung och Herre! Tvärtemot? Annorlunda? Absolut.

Önskar dig en skön advent! /Sofie

 

Läs hela inlägget »
Döden har varit påtaglig i helgen. Livet efter döden med allas vår Elsie och saknade Arnold gick på teve och jag läste ut Kristian Gidlunds bok som handlar om hans resa mot en oundviklig död vid 29-års ålder på grund av cancerns grepp.  

Döden är oförståelig, och orättvis. Vi kan inte göra något, vi kan be och minnas de som vi inte har kvar, men vi kan inte hindra döden från att gång på gång ta ifrån oss våra nära. Ingen förutom Jesus har ju faktiskt överlevt livet. Och det är okej att inte förstå. Det är okej att vara arg på allt hemskt som händer. Det är okej att sörja och okej att känna sig maktlös.

Jesus Guds son grät när han kom till sin döde vän Lasaros hem. Vår största idol grät, klart att vi får gråta, Jesus sörjer med oss. För som Gidlund beskriver så krossas hjärtan när någon dör. "Att veta att man en dag - av en sjukdom som lansar och spjut - inte längre kommer finnas där för sin familj , trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner - är hur man krossar ett hjärta." Det är oundvikligt och det är vackert. Det är viktigt och ärligt att sörja.

Vi får vara utmattade av sorg men vi får också ha ett hopp om evigheten. Ingen vet hur Paradiset är, ingen vet vem som är där. Men jag tror i alla fall att i Paradiset så lever man på riktigt lycklig i alla sina dagar, alla är jämlika och alla är omslutna av Guds kärlek. Upp 21:3”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, 4och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer."

När allt verkar hopplöst och din livsgnista är berövad dig på grund av ditt krossade hjärta så kom ihåg att du inte är ensam. Jesus gråter med dig och Gud har lovat att torka dina tårar.

Var välsignade och hedra en tanke åt någon som har betytt något och skicka kanske iväg ett sms till någon som du vet  just i denna stund sörjer.

Kram Johanna
Läs hela inlägget »
Igår var jag ute och gick i ett naturreservat nära Linköping med några kompisar. Vi cyklade ut, gick någon mil, fikande vårt medhavda kaffe, spanade på svanar, hackspettar och rådjur och bara insöp naturen. Detta händer för mig alldeles för sällan.
 
Jag är ganska ofta ute och går men då mest för att få motion eller för att få prata med någon kompis. Att gå ut i naturen för att bara se den för vad den är är något helt annat. Guds skapelse blir så påtaglig när den inte är skymd av hus och stress. Vilken lycka att jag får bo här och ta del av allt detta vackra.

Det mäktigaste med att se på hur djuren lever är att se på deras enkelhet. De lever för dagen, de äter, sover och gnabbas med varandra. Jag har svårt att tro att de oroar sig extremt mycket för om det kommer finnas gräs att äta morgon eller om de kommer få några ungar nästa år. Lite perspektiv på den egna hektiska livsstilen som gång på gång fångar mig. Jag har börjat fundera på vad man egentligen bör fylla sina dagar med. Jag har inget svar, mer än att jag inte vill göra 100 saker halvdant.
 
Jag vill finnas på plats 100% där jag är. Som hackspetten fokuserar på att knacka hål i trädet vill jag fokusera på att göra ett bra jobb ute på praktiken. Som svanen leder sina ungar till nya ställen att äta vill jag finnas till för mina vänner och de ska förstå att jag inte vill skynda iväg till något "viktigare". Jesus verkar alltid ha varit så närvarande, han tog sig tid med de som behövde honom och såg dem.
 
Så i höstmörkret, ta er tid! Ta er tid att gå ut och se det vackra som Gud har skapat i naturen men ta er också tid att se varandra och kanske ringa någon du vet kan behöva lite uppmuntran.

Kram Johanna

 
Läs hela inlägget »