Värne Allians VISION

2014 > 06

Det här med att vara på väg…
Man är alltid på väg någonstans även om man inte tror det eller ens vill att det ska vara så.
Ibland vill man ju liksom bara att tiden ska stanna, att det ska få vara precis exakt som det är just nu - för evigt.  

Man kan vara på väg & man kan vara på väg…
Det senaste året har jag spenderat mycket tid både med att vara på väg & att vara på väg. Jag har tillbringat många timmar i bilen & många timmar på vägen.
På väg någonstans.
På väg till skolan, på väg till jobbet, på väg till förskolan, på väg till kyrkan, på väg till vännerna, på väg till affären, på väg till träningen, på väg hem…
Ja, på väg helt enkelt. 

När man varit på väg ett tag,
då blir det till slut ganska skönt med en paus.
Att stanna upp & njuta av det man har, där man är, just nu. Ungefär som när man ska på semester.
Man är på väg dit man önskat & längtat.
Resan kan vara lång vilket gör att, när man nått sitt mål, stannar upp & pausar, njuter av det man har &
det man längtat till…
Men det kan också vara så att resan dit är så mödosam & lång att det blir svårt att njuta när man nått målet, för att man har så fullt upp med att vara fullkomligt slut efter resan att man inte orkar njuta…

I min familj har vi haft ett hektiskt år.
Trots att det ändå gått bra kände vi oss under maj månad ganska trötta & slitna & jag tänkte vid ett par tillfällen
”Nu orkar jag inte mer”.
Jag kände ett otroligt behov av att få vara ledig, att få njuta, att stanna upp, att inte behöva plugga eller åka till jobbet. Trots att allt det där som jag längtade över att inte behöva göra, är bland det roligaste jag vet.
Jag älskar mitt jobb & jag älskar att läsa.
Med ett par dagars semester & ett välbehövligt sommarlov återfick jag krafterna till att jobba några veckor till innan det blir
dags för semester.
Det är det jag är på väg emot nu…

Vad jag vill säga med detta är att jag tror att det är viktigt att stanna upp när man är på väg.
Att man tar pauser.
För du vet… ”Detta är dagen som Herren gjort” (Ps 118:24).
Han gjorde gårdagen & Han gör morgondagen också,
men det är nu & idag som gäller.
Det är idag vi ska njuta av det vi har. Av det vi ser. 
Jag är nog generellt dålig på att ta pauser
när jag befinner mig mitt uppe i något.
Men jag kan i alla fall helt ärligt säga att jag njuter av det jag ser när jag kör till jobbet & förskolan en tidig morgon i juni, när daggen ligger som ett täcke över växterna & morgonsolens strålar reflekteras i daggdropparna.
Jag njuter av lupinerna & hundkexen
som kantar vägen in till stan.
Men tänk om jag hade kunnat förmå mig själv att stanna bilen en stund, hoppat ur, insupit doften av sommarmorgon &
vilat i synen av skapelsen.
Verkligen stannat upp. Tagit en paus.
För det är precis så som Tomas Sjödin säger:
”det händer när du vilar”.
Fundera en stund, vad händer med dig när du vilar?
När du vilar i åsynen av något helt fantastiskt
vackert & underbart?  

För att koppla det här med pauser till semestern (som för tillfället känns högaktuellt att koppla till)…
Man vill ju inte vara så slut när semestern kommer att man inte orkar njuta av att man är ledig.
Ta dig en paus människa! Mer pauser åt folket…
Ta dig en paus när du är på väg!  
En toapaus måste man väl i alla fall klämma in när man ligger & drar en husvagn på väg till Böda? Minst en.
Å så en paus för glass. Minst en.

För du vet, för att citera Tomas Sjödin igen:
”att vila är att ta ansvar”…

Hoppas du får en fin vecka!

Kram Therese   

   
Läs hela inlägget »

Jag har funderat kring det här med församling ett tag. Det finns många som skulle kunna förklara dess egentliga betydelse mycket bättre än mig, men jag skulle vilja skriva några rader om vad kyrkan, församlingen  och tron är för mig.

När jag tänker församling, och när jag ber för vår församling, ber jag att den skulle vara Kristuslik. Jag tror att församlingens främsta uppgift och kallelse är att återspegla Honom, efterlikna honom och lysa för Honom i den här världen.

När jag tänker församling, tänker jag också familj. I en fungerande familj finns kärlek, omsorg och uppmuntran. I en fungerande familj kan jag vara den jag är och vara älskad för den som jag är. I en fungerande familj misslyckas jag ibland men familjen står kvar ändå, ger mig en ny chans och förlåter mig. Här finns också utrymme för att korrigera varandra när saker går snett. I en familj är jag också med och bidrar. Jag kan ibland behöva uppmuntran, men lika ofta är jag med och ger kärlek, stöd och förlåtelse till andra.  I en familj finns utrymme att både få men också att ge.

Vi är inte fullkomliga men vi kan sträva efter att likna Jesus. Han älskar alla människor helt och fullt, Han förlåter och upprättar när vi misslyckas och faller, Han har gett sitt liv för oss, och korset är Hans största kärleksbevis! Vi får komma till Honom, tillhöra Honom och ge Honom vår tacksamhet genom att efterlikna Honom!

Så tillbaka till församlingen. Det blev så tydligt för mig förra söndagen, vad tron och församlingen är för mig. Det var en söndag då jag helst hade legat kvar i sängen, en söndag då jag kände mig trött, ledsen och misslyckad.. Jag gick till gudstjänsten i alla fall utan mascara, för jag visste att jag kommer vara ledsen och gråta idag.
Vet du, jag ångrar inte att jag gick, för jag fick möta Jesus den där gudstjänsten. En Jesus som torkar tårar, som förlåter och ger nya chanser. Jag mötte också mina "syskon" och fick kramar, fick gråta och känna att det var okej i alla fall. Vet du, det är tro och församling för mig! En församling och en tro som inte behöver någon mascara, någon fasad eller något påklistrat, utan ett sammanhang där du och jag får vara med precis som vi är!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

2014 > 06

Det här med att vara på väg…
Man är alltid på väg någonstans även om man inte tror det eller ens vill att det ska vara så.
Ibland vill man ju liksom bara att tiden ska stanna, att det ska få vara precis exakt som det är just nu - för evigt.  

Man kan vara på väg & man kan vara på väg…
Det senaste året har jag spenderat mycket tid både med att vara på väg & att vara på väg. Jag har tillbringat många timmar i bilen & många timmar på vägen.
På väg någonstans.
På väg till skolan, på väg till jobbet, på väg till förskolan, på väg till kyrkan, på väg till vännerna, på väg till affären, på väg till träningen, på väg hem…
Ja, på väg helt enkelt. 

När man varit på väg ett tag,
då blir det till slut ganska skönt med en paus.
Att stanna upp & njuta av det man har, där man är, just nu. Ungefär som när man ska på semester.
Man är på väg dit man önskat & längtat.
Resan kan vara lång vilket gör att, när man nått sitt mål, stannar upp & pausar, njuter av det man har &
det man längtat till…
Men det kan också vara så att resan dit är så mödosam & lång att det blir svårt att njuta när man nått målet, för att man har så fullt upp med att vara fullkomligt slut efter resan att man inte orkar njuta…

I min familj har vi haft ett hektiskt år.
Trots att det ändå gått bra kände vi oss under maj månad ganska trötta & slitna & jag tänkte vid ett par tillfällen
”Nu orkar jag inte mer”.
Jag kände ett otroligt behov av att få vara ledig, att få njuta, att stanna upp, att inte behöva plugga eller åka till jobbet. Trots att allt det där som jag längtade över att inte behöva göra, är bland det roligaste jag vet.
Jag älskar mitt jobb & jag älskar att läsa.
Med ett par dagars semester & ett välbehövligt sommarlov återfick jag krafterna till att jobba några veckor till innan det blir
dags för semester.
Det är det jag är på väg emot nu…

Vad jag vill säga med detta är att jag tror att det är viktigt att stanna upp när man är på väg.
Att man tar pauser.
För du vet… ”Detta är dagen som Herren gjort” (Ps 118:24).
Han gjorde gårdagen & Han gör morgondagen också,
men det är nu & idag som gäller.
Det är idag vi ska njuta av det vi har. Av det vi ser. 
Jag är nog generellt dålig på att ta pauser
när jag befinner mig mitt uppe i något.
Men jag kan i alla fall helt ärligt säga att jag njuter av det jag ser när jag kör till jobbet & förskolan en tidig morgon i juni, när daggen ligger som ett täcke över växterna & morgonsolens strålar reflekteras i daggdropparna.
Jag njuter av lupinerna & hundkexen
som kantar vägen in till stan.
Men tänk om jag hade kunnat förmå mig själv att stanna bilen en stund, hoppat ur, insupit doften av sommarmorgon &
vilat i synen av skapelsen.
Verkligen stannat upp. Tagit en paus.
För det är precis så som Tomas Sjödin säger:
”det händer när du vilar”.
Fundera en stund, vad händer med dig när du vilar?
När du vilar i åsynen av något helt fantastiskt
vackert & underbart?  

För att koppla det här med pauser till semestern (som för tillfället känns högaktuellt att koppla till)…
Man vill ju inte vara så slut när semestern kommer att man inte orkar njuta av att man är ledig.
Ta dig en paus människa! Mer pauser åt folket…
Ta dig en paus när du är på väg!  
En toapaus måste man väl i alla fall klämma in när man ligger & drar en husvagn på väg till Böda? Minst en.
Å så en paus för glass. Minst en.

För du vet, för att citera Tomas Sjödin igen:
”att vila är att ta ansvar”…

Hoppas du får en fin vecka!

Kram Therese   

   
Läs hela inlägget »

Jag har funderat kring det här med församling ett tag. Det finns många som skulle kunna förklara dess egentliga betydelse mycket bättre än mig, men jag skulle vilja skriva några rader om vad kyrkan, församlingen  och tron är för mig.

När jag tänker församling, och när jag ber för vår församling, ber jag att den skulle vara Kristuslik. Jag tror att församlingens främsta uppgift och kallelse är att återspegla Honom, efterlikna honom och lysa för Honom i den här världen.

När jag tänker församling, tänker jag också familj. I en fungerande familj finns kärlek, omsorg och uppmuntran. I en fungerande familj kan jag vara den jag är och vara älskad för den som jag är. I en fungerande familj misslyckas jag ibland men familjen står kvar ändå, ger mig en ny chans och förlåter mig. Här finns också utrymme för att korrigera varandra när saker går snett. I en familj är jag också med och bidrar. Jag kan ibland behöva uppmuntran, men lika ofta är jag med och ger kärlek, stöd och förlåtelse till andra.  I en familj finns utrymme att både få men också att ge.

Vi är inte fullkomliga men vi kan sträva efter att likna Jesus. Han älskar alla människor helt och fullt, Han förlåter och upprättar när vi misslyckas och faller, Han har gett sitt liv för oss, och korset är Hans största kärleksbevis! Vi får komma till Honom, tillhöra Honom och ge Honom vår tacksamhet genom att efterlikna Honom!

Så tillbaka till församlingen. Det blev så tydligt för mig förra söndagen, vad tron och församlingen är för mig. Det var en söndag då jag helst hade legat kvar i sängen, en söndag då jag kände mig trött, ledsen och misslyckad.. Jag gick till gudstjänsten i alla fall utan mascara, för jag visste att jag kommer vara ledsen och gråta idag.
Vet du, jag ångrar inte att jag gick, för jag fick möta Jesus den där gudstjänsten. En Jesus som torkar tårar, som förlåter och ger nya chanser. Jag mötte också mina "syskon" och fick kramar, fick gråta och känna att det var okej i alla fall. Vet du, det är tro och församling för mig! En församling och en tro som inte behöver någon mascara, någon fasad eller något påklistrat, utan ett sammanhang där du och jag får vara med precis som vi är!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »