Värne Allians VISION

2014 > 03

Hur länge Herre skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Hur länge ska mina fiender triumfera över mig? Se till mig och svara mig, Herre, min Gud! Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden. Låt inte mina fiender säga "Jag blev honom för stark" och mina ovänner glädja sig när jag vacklar. Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. PS 13

Denna psalm skrev nog David när han inte var på sitt bästa humör och när han inte kände att hans böner nådde fram till Guds öra. Jag tror att alla kan känna igen sig i att ibland så vet en inte om Gud hör eller bryr sig om vad en säger. Ibland känns det som att det är en tjock mur mellan mig och Gud. En mur som mina böner studsar mot för att sedan försvinna ut i rymden istället för att hamna vid Guds hjärta. Jag ber och läser bibeln men det säger mig inget, jag känner mig inte mottagbar och jag tvivlar på att det finns en Gud som verkligen bryr sig om mig.

Det som ändå ger mig ro i tider som denna är att om en av de största Gudsmännen genom tiderna kände likadant så kan det ju inte vara farligt eller ovanligt i alla fall. David var en människa som tillsammans med Gud gjorde storverk men samtidigt var han en vanlig människa som gjorde fel, sårade människor, dödade människor. Ändå ser vi honom som en av de största för han kom till Gud med sin ångest och han slutade inte lita på att Gud skulle vara nådefull emot honom utan bad om förlåtelse och började om igen. Han hörde inte Guds röst varje dag men som det står skrivet i slutet av psalmen så går han tillbaka till att även då han beklagar sig så avslutar han med att han vill han sjunga till Guds ära ty han är god.

Det är det jag behöver göra ibland, inse att även om jag inte känner mig på topp så finns det en Gud som alltid är 100% sann och god. Honom kan jag lita på när jag inte litar på mig själv.

Ta hand om er i vårsolen
Kramar Johanna
Läs hela inlägget »

Varje dag imponeras jag & överraskas av mina barn.
Det kan handla om de allra enklaste saker,
till de lite mer svåra.
En sak som tenderar vara svår – både för vuxna & för barn
– är att säga förlåt.

Det här med att säga förlåt är något som vi i min familj tycker är väldigt viktigt att lära våra barn. Man säger förlåt när man gjort något tokigt, när någon annan blivit sårad.
Å nästan varje gång är det en liten kamp
att få det där barnet
att säga det där ordet.
Å nästan varje gång, när tålamodet tryter & man försökt vara så pedagogisk man bara kan ett bra tag, säger jag
”kom igen nu, det är väl inte så svårt…”.
Men allvarligt talat...
Är det så lätt?
Visst kan det väl vara svårt att säga förlåt?!

Jag har under en ganska lång tid själv brottats med
det här konceptet ”FÖRLÅT”.
Just den här gången har det handlat om att förlåta.
Å jag vill säga att det inte alla gånger är lättare att förlåta än att själv be om förlåtelse.
Det kan vara riktigt jobbigt & svårt.  
Jag har ältat & grunnat & funderat & tyckt & tänkt kring det som gjort att jag haft svårt med att säga
”Ok, du är förlåten”.
Å jag har brottats med tanken, att det kanske verkar som att jag tycker att allt som har varit är okej,
bara för att jag tar emot förlåtelsen.

Jag vill säga att det här med att gå runt & vara bitter
(för det blir man vare sig man vill det eller inte)
över konflikter som ligger & gnager, inte är någon hit.
Det tar kraft & energi.
Det hindrar en från att vara sprudlande glad &
det hindrar en från – frid.

Jag vill också säga att, bara för att man tar emot förlåtelsen så innebär det inte att allt som har varit är okej.
Det finns saker som man kan få vara med om som aldrig någonsin kommer att kunna få en OK-stämpel.
Det finns saker som verkar omöjliga att förlåta.
Men likväl behöver man inre frid.

Det är svårt, ibland fruktansvärt svårt, att sänka garden & ta emot förlåtelse från en människa som gjort en illa.
Å när man kommer till saker som är riktigt svåra att förlåta
– då kan man be om hjälp.
Mitt i mitt eget brottandes med ”FÖRLÅT” kom jag att läsa en artikel om en kvinna som befann sig i en situation där hon absolut inte kunde ta emot förlåtelse från en människa som åsamkat henne & hela hennes familj otrolig skada & sorg.
I artikeln skiljde man på två olika sorters förlåt.
Det ena, det är förlåtet som innebär
”Det är okej. Vi drar ett streck över detta”. Man kan tänka sig att det rör sig om saker som inte är så stora när det väl kommer till kritan....
Det andra förlåtet – det innebär ett förlåt som man lämnar till Gud. Lite som ”Jag lämnar det här till Dig. Jag förstår inte hur jag ska lyckas att förlåta men Du vet bättre, så jag lämnar det till Dig så att Du kan hjälpa mig att förlåta.
Så att Du kan hjälpa mig att välja bort bitterheten”.  
Hur tänker du kring det här med att förlåta?

Vägen till förlåt kan vara mödosam & lång – oavsett om man ska förlåta eller själv be om förlåtelse.
Men friden som infinner sig efteråt gör mödan värd…
Fundera ett slag, är det något som grämer dig?
Står du i konflikt med någon?
Vill någon be om förlåtelse men du har svårt att ta emot den?

Vet Du, Han har förlåtit Dig – därför kan du förlåta andra.

Ha en riktigt fin helg!

Kram Therese

Läs hela inlägget »

2014 > 03

Hur länge Herre skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Hur länge ska mina fiender triumfera över mig? Se till mig och svara mig, Herre, min Gud! Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden. Låt inte mina fiender säga "Jag blev honom för stark" och mina ovänner glädja sig när jag vacklar. Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. PS 13

Denna psalm skrev nog David när han inte var på sitt bästa humör och när han inte kände att hans böner nådde fram till Guds öra. Jag tror att alla kan känna igen sig i att ibland så vet en inte om Gud hör eller bryr sig om vad en säger. Ibland känns det som att det är en tjock mur mellan mig och Gud. En mur som mina böner studsar mot för att sedan försvinna ut i rymden istället för att hamna vid Guds hjärta. Jag ber och läser bibeln men det säger mig inget, jag känner mig inte mottagbar och jag tvivlar på att det finns en Gud som verkligen bryr sig om mig.

Det som ändå ger mig ro i tider som denna är att om en av de största Gudsmännen genom tiderna kände likadant så kan det ju inte vara farligt eller ovanligt i alla fall. David var en människa som tillsammans med Gud gjorde storverk men samtidigt var han en vanlig människa som gjorde fel, sårade människor, dödade människor. Ändå ser vi honom som en av de största för han kom till Gud med sin ångest och han slutade inte lita på att Gud skulle vara nådefull emot honom utan bad om förlåtelse och började om igen. Han hörde inte Guds röst varje dag men som det står skrivet i slutet av psalmen så går han tillbaka till att även då han beklagar sig så avslutar han med att han vill han sjunga till Guds ära ty han är god.

Det är det jag behöver göra ibland, inse att även om jag inte känner mig på topp så finns det en Gud som alltid är 100% sann och god. Honom kan jag lita på när jag inte litar på mig själv.

Ta hand om er i vårsolen
Kramar Johanna
Läs hela inlägget »

Varje dag imponeras jag & överraskas av mina barn.
Det kan handla om de allra enklaste saker,
till de lite mer svåra.
En sak som tenderar vara svår – både för vuxna & för barn
– är att säga förlåt.

Det här med att säga förlåt är något som vi i min familj tycker är väldigt viktigt att lära våra barn. Man säger förlåt när man gjort något tokigt, när någon annan blivit sårad.
Å nästan varje gång är det en liten kamp
att få det där barnet
att säga det där ordet.
Å nästan varje gång, när tålamodet tryter & man försökt vara så pedagogisk man bara kan ett bra tag, säger jag
”kom igen nu, det är väl inte så svårt…”.
Men allvarligt talat...
Är det så lätt?
Visst kan det väl vara svårt att säga förlåt?!

Jag har under en ganska lång tid själv brottats med
det här konceptet ”FÖRLÅT”.
Just den här gången har det handlat om att förlåta.
Å jag vill säga att det inte alla gånger är lättare att förlåta än att själv be om förlåtelse.
Det kan vara riktigt jobbigt & svårt.  
Jag har ältat & grunnat & funderat & tyckt & tänkt kring det som gjort att jag haft svårt med att säga
”Ok, du är förlåten”.
Å jag har brottats med tanken, att det kanske verkar som att jag tycker att allt som har varit är okej,
bara för att jag tar emot förlåtelsen.

Jag vill säga att det här med att gå runt & vara bitter
(för det blir man vare sig man vill det eller inte)
över konflikter som ligger & gnager, inte är någon hit.
Det tar kraft & energi.
Det hindrar en från att vara sprudlande glad &
det hindrar en från – frid.

Jag vill också säga att, bara för att man tar emot förlåtelsen så innebär det inte att allt som har varit är okej.
Det finns saker som man kan få vara med om som aldrig någonsin kommer att kunna få en OK-stämpel.
Det finns saker som verkar omöjliga att förlåta.
Men likväl behöver man inre frid.

Det är svårt, ibland fruktansvärt svårt, att sänka garden & ta emot förlåtelse från en människa som gjort en illa.
Å när man kommer till saker som är riktigt svåra att förlåta
– då kan man be om hjälp.
Mitt i mitt eget brottandes med ”FÖRLÅT” kom jag att läsa en artikel om en kvinna som befann sig i en situation där hon absolut inte kunde ta emot förlåtelse från en människa som åsamkat henne & hela hennes familj otrolig skada & sorg.
I artikeln skiljde man på två olika sorters förlåt.
Det ena, det är förlåtet som innebär
”Det är okej. Vi drar ett streck över detta”. Man kan tänka sig att det rör sig om saker som inte är så stora när det väl kommer till kritan....
Det andra förlåtet – det innebär ett förlåt som man lämnar till Gud. Lite som ”Jag lämnar det här till Dig. Jag förstår inte hur jag ska lyckas att förlåta men Du vet bättre, så jag lämnar det till Dig så att Du kan hjälpa mig att förlåta.
Så att Du kan hjälpa mig att välja bort bitterheten”.  
Hur tänker du kring det här med att förlåta?

Vägen till förlåt kan vara mödosam & lång – oavsett om man ska förlåta eller själv be om förlåtelse.
Men friden som infinner sig efteråt gör mödan värd…
Fundera ett slag, är det något som grämer dig?
Står du i konflikt med någon?
Vill någon be om förlåtelse men du har svårt att ta emot den?

Vet Du, Han har förlåtit Dig – därför kan du förlåta andra.

Ha en riktigt fin helg!

Kram Therese

Läs hela inlägget »