Värne Allians VISION

2014

Nu är det snart nytt år igen. Ett nytt år för nya löften om att träna mer, stressa mindre, ägna mer tid åt familjen, lyckas bättre på jobbet, vara en bättre medmänniska och att ta mer till för egen kvalitetstid. Bara 10% av svenskarna håller sina nyårslöften och det är ju inte så konstigt med tanke på att alla lovar så omöjliga och diffusa saker.
Ska man lova det jag räknade upp innan tycker jag nästan man lika gärna kan låta bli, i alla fall om tanken är att lyckas hålla löftena. Är tanken mest att det är mysigt att ha en vision om framtiden så är det helt okej.

Jag känner i alla fall att ett litet löfte för att göra världen och sig själv lite bättre kanske kan vara på sin plats nu när det blir nytt år. För att kunna visa på Guds rike och leva i Jesu fotspår så måste vi sätta upp mål. Mål för hur vi ska förhålla oss och implementera Guds ord och vilja in i våra liv. Annars blir det bara fina ord utan handling och vad är en tro utan handlingar. Vad man vill ha för nyårslöfte eller mål med det nya året kan skilja markant. Det kan handla om att må bättre själv eller att få andra att må bättre. Det är viktigt båda två.

Jag tänkte jag helt enkelt skulle tipsa om hur vi ska kunna öka våra chanser för att lyckas med de förändringar i våra liv som vi längtar efter.Det finns en målmodell som heter SMART vilket är en akronym för specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbundna mål den tänkte jag förklara och jag hoppas ni kan inspireras.  

Ett specifikt mål kan vara att ge 100kr/mån till en hjälporganisation, ju tydligare ju bättre. Det bästa med ett löfte är om du vet när du vaknar upp på morgonen exakt hur du ska göra för att komma närmare ditt mål och hålla ditt löfte. Vill du stressa mindre och vara mer spontan, boka upp en kväll eller en eftermiddag varje vecka där du ger dig själv tid för att ta ett bad, läsa en bok, se en film, fika med en vän och låt inte dina måsten sno den tiden.
Ditt löfte bör vara mätbart. Har du lovat att bjuda hem en familj på middag så kan du ju bocka av efteråt om du faktiskt har gjort det.
Ditt löfte måste också vara accepterat av dig själv. Vill du verkligen förändra ditt levnadssätt? Vad vill du uppnå? Är det du själv som vill detta eller är det någon annan som tvingar dig? Var känner du dig motiverad till att göra skillnad? Lova något du faktiskt har hjärta för!
Något viktigt är också att ditt löfte är realistiskt. Lovar du att träna varje dag hela året eller att ge hundra kronor till varje tiggare du ser eller att arbeta volontärt varje kväll så inser vi ju alla att livet kan komma emellan sådana löften. Sikta högt det är inte fel, men var beredd att modifiera dina mål. Ta en dag och vecka i taget, sätt upp delmål. Börja med att en vecka ringa till en flyktingförläggning för att kolla var det kan behövas hjälp, sedan går du vidare och bestämmer nästa mål.
Till sist så bör ditt mål vara tidsbestämt. Hur länge ska du hålla på? Finns det någon konkret slutpunkt, ett lopp, ett antal vegetariska middagar, ett visst antal nya relationer, ett visst antal gånger du ska ha berättat ditt vittnesbörd. Ju tydligare du kan mäta och tidsbestämma ditt löfte ju enklare är det att motivera sig. Därför kan man inte bara säga "Innan nästa år ska jag ha bjudit hem en tiggare på middag" det leder oftast till att detta kommer ske (om det kommer ske) i december. Bättre sent än aldrig säger man väl, men ju förr desto bättre. Motivationen sänks så fort målet är utom syn- och räckhåll.

Nu har ni fått en liten lektion i hur man sätter upp smarta mål. Kanske inte just det som denna blogg brukar handla om men jag tror att vi måste gå framåt för att kunna låta Gud leda oss. Vi kan inte vänta hela tiden, vi får läsa bibeln och sedan konkretisera.

Jag personligen tänker lova dels att äta vegetariskt i januari och sedan förhoppningsvis fortsätta i liknande vanor samt att köpa minst vartannat plagg på second hand. Detta är två löften som för mig känns realistiska. Jag kan lätt se om jag uppnår dem eller inte. Jag är motiverad till att hålla dem eftersom det värnar om både människor, miljö,min egen hälsa och min ekonomi. Dessutom så har jag sagt åt mig själv att jag kan modifiera mina löften om jag vill vilket ger frihet till att både strama åt dem och släppa på dem utan att jag för den sakens skull måste bryta löftet.

Alltså, ge gärna nyårslöften. Men lova inte men massa saker som du varken vill eller kan hålla. Se över om du kan göra en liten förändring i ditt liv och börja där. Lovar du sen något du inte lyckas hålla är det inte hela världen. Man har all rätt att lova sig själv nya saker i mars.

Alla kan inte göra stora saker men alla kan göra små saker med stor kärlek. Vänliga ord kan vara små och enkla att uttala men de ekar i oändlighet. - Moder Theresa

God fortsättning
Johanna

Läs hela inlägget »

"Om jag kan sjunga julsånger på fyra olika språk, men sjunge dem utan kärlek, är jag bara en ekande bjällra, en srällande cymbal.

Om jag känner till tomtens hemliga julklappslista och har de läckraste receptet på Janssons frestelse, och hinner posta alla julkort en minut före postlådans tömning den 17 december, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Om jag ger bort allt jag äger under tv-kanalernas julgalor, och jobbar hårt med julens alla förberedelser att jag blir alldeles utbränd, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken blir inte irriterad över att barnen är ivägen under julstöket, utan gläds över att de finns där. Kärleken använder inte armbågarna i leksaksaffären dagen före julafton, fastän det bara finns en docka kvar av rätt märke. Kärleken är inte skrytsam, inte ens över det fräckaste dataspelet i hela kvarteret.

Kärleken skriver inte lång önskelistor för egen del, och blir inte upprörd över stickiga sockor i fel färg från
farmor-igen.

Mobiltelefoner ska glömmas bort, golfklubbor rosta sönder och pärlhalsband förgå.

Men den största gåvan - kärleken - ska alltid bestå."

ur "Det är aldrig kört - jul"

God Jul! kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Just nu läser jag om våra grannspråk. Med några enkla regler och full uppmärksamhet på gester och annat så är det inte så svårt att förstå vare sig norska eller danska. Det många svenskar (även jag) gör är att ofta prata engelska med särskilt danskarna. Detta är såklart onödigt då vi med lite samarbete skulle klara av att prata på våra egna språk. Allt handlar om att vara öppen för att det kanske är lite svårare i början men att det sedan faktiskt är personens modersmål som du får höra. Det är alltså det språk som personen kan uttrycka sig på mest nyanserat. För att förstå varandra måste man kanske anpassa sig lite, använda enklare ord och använda händerna, ändå värt mödan i slutändan.

På samma sätt kan det vara i en församling tror jag. Vi är tillsammans en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd (Rom 12:5). Detta betyder att vi måste samarbeta. Ibland kan det vara svårt, vi har kanske olika bakgrund, olika ålder, olika uttryckssätt och olika prioriteringar i livet. Detta är något som borde förgylla och driva församlingen istället för att splittra den. Ibland är det som att vi talar olika språk (svenska och danska), vi försöker hitta något som fungerar och ett gemensamt kommunikationssätt (engelskan). Det går till viss del, men vi missar en essentiell del, den att gå tillbaka till kärnan. Tillbaka till ursprunget, till Jesus. Däri har vi samma mål och det är i honom som vi förenas. På våra egna språk kan vi tillsammans och nyanserat hylla vår Gud. På våra egna språk kan vi lära varandra och lära av varandra då detta är det som vi kan mest om och brinner mest för.

Ibland får vi ha överseende med att vissa vill sjunga lovsång hela gudstjänsten och andra vill ha gudstjänsten på kvällen. En gyllene medelväg med fokus på Jesus, där vi uppmuntrar varandra oberoende av ålder, uttryckssätt och prioriteringar till att bli så jesuslika som möjligt där vi är i livet vore ett vettigt mål att sikta mot.

Ta hand om er i advent.
Kram Johanna
Läs hela inlägget »

En fem veckor lång praktik ute på en gymnasieskola har nått sitt slut. Med blandade känslor är jag tillbaka på campus. Borta från ansvarstagandet, borta från att vara en förebild, borta från att vara bedömd av min handledare, borta från att få återkoppling på allt jag gjort. Tillbaka på campus där jag presterar för min egen skull, där jag inte har samma press på mitt handlande och där allt handlar om mig, min tid, mina vänner och min utbildning.

Det jag ganska direkt insåg när jag kom ut på praktiken var hur jobbigt det var att hela tiden bli bedömd. Dels av min handledare och dels av eleverna. Efter lektionerna kände jag mig antingen som på små rosa moln eftersom eleverna hade fattat grejen med undervisningen, eller så kände jag mig sämst i världen och ville gömma mig under en sten för att något gick fel. En lektion som jag hade tyckte jag gick ganska dåligt därför att eleverna inte riktigt hade lyssnat på varandra, hade svårt att förstå och samtidigt hade jag velat hinna med lite för mycket. Efter den så hann jag inte få någon återkoppling från min handledare. Under kvällen och natten gick jag igenom momenten om och om igen och försökte förbereda mig på att göra en pudel och jag skämdes för min prestation. Jag var supermissnöjd och tyckte verkligen livet bara var dystert och tråkigt. Dagen efter fick jag återkoppling och hon hade inte alls tyckt att lektionen var så dålig. Alla stenar i mitt bröst flög iväg och det kom något konstruktivt ur lektionen istället.

Jag tror att alla som känner ett ansvar för andra än en själv eller har haft jobbiga och nervösa framträdanden känner igen sig. Trots att man gör allt för att det ska bli hur bra som helst så kommer man inte alltid att lyckas. För att utvecklas så måste man ta till sig den konstruktiva kritiken och jobba på igen. Risken är bara att man sätter sitt egenvärde i sina prestationer och låter det påverka resten av sitt liv till alldeles för stor del. Min dag var definitivt förstörd när jag kände att jag hade presterat dålig på praktiken. Det är inte fel att inse att man är ofullkomlig men det är fel att se hela sitt värde i det.

I dessa fall känns det extra viktigt att gå tillbaka till bibeln och Guds ord som talar om vårt egenvärde. Vi är älskade för att vi finns. Det är bra att känna ansvar och vilja göra sitt bästa men vår prestation får aldrig bli vårt existensberättigande. Vi är älskade för att vi existerar och det får vi fortsätta att förundras över.


Ps 139:13-16
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.

Frid till er
Johanna

Läs hela inlägget »

När mina barn var små och vi skulle  läsa en bok, valde de ofta den om Emma tvärtemot. Vi kröp upp i soffan och läste om den där flickan som gjorde tvärtemot vad omgivningen förväntade sig av henne.

 Som kristen kan jag ibland uppleva och tänka att Guds rike och det kristna budskapet också är lite tvärtemot. Tvärtemot vad samhället och omvärlden predikar. Riket tvärtemot.

Jag kom att tänka på detta idag, när det är första advent och vi har tänt det första ljuset och läst texten i Markusevangeliet när Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna! Tvärtemot och annorlunda? Absolut.

Människorna hyllade honom, sjöng Hosianna, strödde ut palmblad och var fyllda av förväntan. Men det dröjde inte så länge innan Hosiannaropen tystnade och byttes mot "korsfäst honom, korsfäst honom". Det dröjde inte länge innan palmblad byttes mot en taggig törnekrona som sattes på Hans huvud så att blodet blandades med tårarna  från Hans kärleksfulla ögon. Varför förändrades allt?

Jesus var inte den de hade förväntat sig. Han predikade ett budskap som tog tag i människor, och som inte alltid var bekvämt. Han talade om att sätta andra före sig själv, om att be för den som förföljer en om att vända andra kinden till, om kärlek istället för hat, och till sist dog Han en oskyldig död på ett kors för hela mäsnkligheten. Ett rike tvärtemot? En annorlunda Kung? Absolut.

Det är inte så enkelt att gå mot strömmen, att våga vara annorlunda, men jag tror att när man tillhör Guds rike då är det viktigt att våga stå upp för det svaga i ett samhälle som upphöjer det starka, att våga leva för andra i ett samhälle som predikar självförverkligande, att våga förlåta och ge kärlek även till dem som gjort mig illa i ett  samhälle som säger att det är viktigt att hävda sin rätt, att våga gå ner i tíd och satsa på familjen i en tid när det predikas om kvinnors rätt till heltid och om hur viktigt det är med karriären, att våga ge sitt liv till Jesus och låta Honom få bli Kung och Herre! Tvärtemot? Annorlunda? Absolut.

Önskar dig en skön advent! /Sofie

 

Läs hela inlägget »
Döden har varit påtaglig i helgen. Livet efter döden med allas vår Elsie och saknade Arnold gick på teve och jag läste ut Kristian Gidlunds bok som handlar om hans resa mot en oundviklig död vid 29-års ålder på grund av cancerns grepp.  

Döden är oförståelig, och orättvis. Vi kan inte göra något, vi kan be och minnas de som vi inte har kvar, men vi kan inte hindra döden från att gång på gång ta ifrån oss våra nära. Ingen förutom Jesus har ju faktiskt överlevt livet. Och det är okej att inte förstå. Det är okej att vara arg på allt hemskt som händer. Det är okej att sörja och okej att känna sig maktlös.

Jesus Guds son grät när han kom till sin döde vän Lasaros hem. Vår största idol grät, klart att vi får gråta, Jesus sörjer med oss. För som Gidlund beskriver så krossas hjärtan när någon dör. "Att veta att man en dag - av en sjukdom som lansar och spjut - inte längre kommer finnas där för sin familj , trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner - är hur man krossar ett hjärta." Det är oundvikligt och det är vackert. Det är viktigt och ärligt att sörja.

Vi får vara utmattade av sorg men vi får också ha ett hopp om evigheten. Ingen vet hur Paradiset är, ingen vet vem som är där. Men jag tror i alla fall att i Paradiset så lever man på riktigt lycklig i alla sina dagar, alla är jämlika och alla är omslutna av Guds kärlek. Upp 21:3”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, 4och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer."

När allt verkar hopplöst och din livsgnista är berövad dig på grund av ditt krossade hjärta så kom ihåg att du inte är ensam. Jesus gråter med dig och Gud har lovat att torka dina tårar.

Var välsignade och hedra en tanke åt någon som har betytt något och skicka kanske iväg ett sms till någon som du vet  just i denna stund sörjer.

Kram Johanna
Läs hela inlägget »
Igår var jag ute och gick i ett naturreservat nära Linköping med några kompisar. Vi cyklade ut, gick någon mil, fikande vårt medhavda kaffe, spanade på svanar, hackspettar och rådjur och bara insöp naturen. Detta händer för mig alldeles för sällan.
 
Jag är ganska ofta ute och går men då mest för att få motion eller för att få prata med någon kompis. Att gå ut i naturen för att bara se den för vad den är är något helt annat. Guds skapelse blir så påtaglig när den inte är skymd av hus och stress. Vilken lycka att jag får bo här och ta del av allt detta vackra.

Det mäktigaste med att se på hur djuren lever är att se på deras enkelhet. De lever för dagen, de äter, sover och gnabbas med varandra. Jag har svårt att tro att de oroar sig extremt mycket för om det kommer finnas gräs att äta morgon eller om de kommer få några ungar nästa år. Lite perspektiv på den egna hektiska livsstilen som gång på gång fångar mig. Jag har börjat fundera på vad man egentligen bör fylla sina dagar med. Jag har inget svar, mer än att jag inte vill göra 100 saker halvdant.
 
Jag vill finnas på plats 100% där jag är. Som hackspetten fokuserar på att knacka hål i trädet vill jag fokusera på att göra ett bra jobb ute på praktiken. Som svanen leder sina ungar till nya ställen att äta vill jag finnas till för mina vänner och de ska förstå att jag inte vill skynda iväg till något "viktigare". Jesus verkar alltid ha varit så närvarande, han tog sig tid med de som behövde honom och såg dem.
 
Så i höstmörkret, ta er tid! Ta er tid att gå ut och se det vackra som Gud har skapat i naturen men ta er också tid att se varandra och kanske ringa någon du vet kan behöva lite uppmuntran.

Kram Johanna

 
Läs hela inlägget »

Jag skulle vilja dela med mig av en upplevelse som jag var med om häromdagen.

Jag har haft en tuff tid när det gäller min skola och utbildning. När saker och ting går en emot och det liksom inte vill ordna sig, då är det lätt att tappa modet och vilja ge upp. Så kände jag häromkvällen.. Tillsammans bad vi härhemma om hjälp. En kort, enkel bön. Det gick bara tjugo minuter när ett sms plingade från mobilen. Det var ett meddelande från en vän som jag inte pratar med så ofta och som inte hade en aning om min kamp och oro. Hon skickade ett bibelord till mig som inte kunde ha kommit mer rätt.

Det var från 5 Mos. 31:8
"Herren går själv framför dig och Han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad."

Gud har kontroll, Han är där och vi får lita på att Han leder oss rätt och bär oss.

En liten vardagsglimt från mig!
/Sofie
 

Läs hela inlägget »

Evig trohet
I nöd och lust
I medgång och motgång
Tills döden skiljer oss åt

Så starka löften, sådan övertygelse och en sådan överlåtelse. Jag var på bröllop förra veckan och grät på vigseln. Nu sitter jag här själv och läser vilka löften de faktiskt gav varandra och blir rörd igen.

Beslutet att dela livet med någon påverkar ju allt. Ett samarbete är alltid nödvändigt, kommunikation är A och O, en måste acceptera och leva med den andres bra OCH jobbiga sidor. Löftet inför Gud och inför vänner är inte tomma ord, det är något att se tillbaka på i jobbiga tider och kämpa för. Allt påverkas, de är nu inte längre två utan ett.

På samma sätt skulle jag önska att det kunde vara med min gudsrelation. Att jag lite oftare kunde påminna mig själv om varför jag tror, och varför jag har en relation med Jesus. Han har lovat mig så otroligt mycket och jag själv har tagit ett beslut om att följa honom. Vi har en grund i bibeln där det står om allt han har gjort för oss människor men det finns också en önskan och uppmaning om att kämpa för att sprida Guds rike. Här krävs samarbete, kommunikationen i bön och med församlingen är A och O, bibeln måste läsas i sin helhet och därför måste en acceptera dels att en inte kan fatta hur Gud fungerar och dels att en ibland kanske tycker Gud är jobbig. (t.ex. Jona var ju inte jätteglad över att behöva åka till Nineve).

Men Guds löften till oss genom bibeln är inte tomma ord, han lovar att alltid vara med oss, att vi är hans barn och att han sörjer för oss. Vi å andra sidan lovar något när vi vill ha med Gud att göra. Vi lovar att acceptera hans kärlek och att i den kärleken kämpa för en bättre värld, att i den kärleken finna ro och uppmuntran till att sprida hans kärleksbudskap. "Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft" Fil 4:13.

Skillnaden dock mellan vigsellöften och löftet mellan oss och Gud är att våra löften till Gud och hans löften till oss inte är helt lika. Gud komne ALDRIG, vad som än händer att svika sina löften. Inte ett enda felsteg du gör kommer hindra honom från att älska dig gränslöst. Vi själva kommer kanske tveka, tvivla och inte alltid hålla våra löften till Gud men vi är alltid välkomna tillbaka.

Men Herren är trofast, han skall styrka er och skydda er för det onda. 2Thess 3:3

Kram Johanna

Läs hela inlägget »

Mörkret är kompakt när jag tittar ut genom fönstret, det regnar och blåser, ljusen är tända och ja, man kan väl bara konstatera att hösten är här. Plötsligt känns de där ljumma grillkvällarna och badutflykterna ganska avlägsna.. Man tar en klunk av det rykande teet, och ser med tacksamhet tillbaka på fina minnen med vänner familj.

Men med hösten kommer inte bara regn och rusk utan också rutiner och lite ordning och reda, vilket är ganska skönt tycker jag. Att komma igång med träning, äta och sova lite mer ordentligt. Ja, lite vardag är nog ganska bra ändå.

Vardag innebär också mer tid med församlingen igen efter sommaruppehållet, och förra veckan  samlades vi i vår hemgrupp igen. Då samtalade vi öppet och ärligt om vår relation till Jesus. Vi delade både det som fungerade bra men också det som kan vara svårt. Det handlar ju om relation, och det är ju inget som är statiskt och alltid är likadant, utan en relation går upp och ner och behöver vårdas för att fungera. Det kändes gott att denna kväll få hjälpa och stötta varandra i detta och be tillsammans.

 Jag tror att vi behöver lite ordning och rutiner när det gäller våra relationer också, och även den till Jesus. Att ta tid, att umgås, öppna sitt hjärta, lyssna och vara stilla, varje dag! Var-dag! Låter det jobbigt och kravfyllt?
Det finns en gammal sång som säger:"En liten stund med Jesus..den ger åt hela livet en ny och ljus gestalt." Jesus vill vara en del av vår vardag, Han vill tala till oss, lyssna till våra böner, leda oss och bära oss! Ibland kan vi luras och tro att vi behöver ta semester från Honom eller att Han inte får plats i vårt så stressade vardagspussel. Men i Guds rike finns en märklig ekvation som jag fått uppleva många gånger, nämligen att saker och ting faller på plats när jag söker honom först, jag får mer kraft till annat vardagsbestyr, mer kärlek och glädje i mina relationer, ett nytt ljus över tillvaron helt enkelt.

Tekoppen är tom, det regnar och blåser fortfarande och det är bara att säga: välkommen höst, välkommen vardag och välkommen Jesus att dela vardagen var-dag med mig!

/Sofie

Läs hela inlägget »

Människor generellt gör mycket bra grejer för världen och för sina medmänniskor men ibland gör vi fel. Ibland gör vi uppriktiga misstag som att räkna fel i kassan eller köra på någons bil och ibland gör vi fel som vi kanske knappt märker i stunden de sker. Det kan vara när en inte säger hela sanningen för att gömma något, när en skäms för någon, när en sårar sina vänner eller inte tar kontakt med någon eftersom en på förhand har dömt ut hen som en ointressant person. Dessa fel är lika jobbiga båda två.

Vem har inte varit i en situation på jobbet där ens kund eller chef har skällt på en för ett misstag. Vem har inte känt skammen när ens föräldrar har kommit på en med något dumt. Vem har inte bannat sig själv för att ha uttryckt sig klantigt när någon som tagit åt sig funnits i närheten?

 

Detta brukar väl i folkmun kallas för den mänskliga faktorn och används som argument för när människor ska, eller inte ska, ges autonomi. Det kan gälla allt ifrån att låta oss ta hand om kärnreaktorernas avfall till hur automatiserad bilkörningen ska vara. Det enda vi vet om oss själva är att vi kommer göra fel hela livet. Som Markus Krunegård sjunger "Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det.". Tyvärr är detta livet, vi kommer fortsätta såra varandra, bli osams och skämmas. Samtidigt kommer vi dock att lära oss, den hårda vägen, trial and error. Vi blir mer erfarna, vissa fel tror jag att jag kommer göra hela livet men jag kommer också göra nya fel och framförallt nya rätt.

Bibeln säger att Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Rom 3:23 och lite längre fram i samma bok Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Rom 5:8

Sedan syndafallet har vi människor inte levt i harmoni med varandra eller med Gud men trots alla våra tillkortakommanden och felsteg så vill han rädda oss. Varje dag vill han rädda oss och ge oss bättre perspektiv. Gud vill mana oss till att leva mer likt honom och  ger aldrig upp om oss. Hur många gånger vi än misslyckas, så finns han vid vår sida för att stötta och pusha oss att göra om och göra rätt. När en har gjort fel så är det klart att det känns hemskt men som med allt annat i livet så finns det tröst att hämta i bibeln. Vill man så kan en ju alltid få perspektiv på sina egna tillkortakommanden genom att se på hur många fel t.ex. David gjorde. Han som ändå ses på som en av de främsta Gudsmännen genom tiderna.

Jag avslutar med att citera sista strofen i Krunegårds låt för den beskriver så bra hur det är innan en har fått perspektiv:
All den här tiden som jag vilat och velat
Vilat och väntat och kastat bort
Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka
Att allt dåligt för med sig något gott

Ta hand om er och vet att Gud tror på er
Kram
Johanna

Läs hela inlägget »
Jag är en människa med kontrollbehov.
Så är det.
Och vem vet, det kanske alltid kommer att vara så.
I alla fall finnas ett stråk av kontrollbehov som liksom pressar sig fram…

Jag har en vän som är precis likadan.
En vän som tillsammans med sin man kom fram till att det bästa för de just då skulle vara att flytta.
Bryta upp.
Byta hem.
Byta församling.
Byta den närmaste sociala kretsen.
Inte alls lätt, men det skulle nog vara det bästa.
Det var liksom nåt som låg & gnagde,
nåt som sa de att de inte var på rätt plats.

Det här med att bryta upp skulle komma att ta tid.
Det var inte alls så lätt som de trodde det där…
Inte alls särskilt lätt att hitta jobb för två.
Boende som passar båda & det barn som de fått.
Lagom nära till föräldrar & svärföräldrar.
Efter några års velande, tvekande & längtande så gjorde de precis så som min vän & jag själv egentligen inte klarar av. Det som strider mot alla slags kontrollregler som finns.  
De sa upp sin lägenhet & de skulle flytta inom 3 månader. Det i sig är ju inget större att reflektera över
MEN (å nu kommer det kontroll-kusliga):
de visste inte vart & ingen av de hade något jobb.
De hade ingen kontroll.

Men vet du vad – de litade på Gud.
De litade på att Han hade en plan
med deras innersta beslut.
Att det skulle leda till något gott &
att allt praktiskt skulle lösa sig.

De där 3 månaderna har fortfarande inte gått
MEN
de har nu köpt sig ett hus som de flyttat in i &
båda har fått jobb.
De bor på en vacker plats med härliga grannar.
I ett samhälle med en fantastisk församling.
I ett samhälle med barndomsvänner.
De litade på Gud & Han hade en plan för de.
Deras nya liv har bara börjat men redan nu
är det ett liv som är gott.

”…att lita på Herren ger rik lön”
(Ordspråksboken 28:25)

Vet du, lita på Gud! Våga det!
Ibland är det motigt & man undrar om Han verkligen finns – men lita på Gud.
Gud har en plan för Ditt liv.
Vägen är inte alltid spikrak.
Men runt nästa krök kan en möjlighet visa sig.
Lita på Gud – Han leder dig rätt.

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Psaltaren 119:105)

En fantastisk helg önskar jag dig.

Kram Therese 
Läs hela inlägget »
Nu är det dags igen, de 500 nya lärarstudenterna välkomnas i två veckor. Jag och många med mig hjälper dem att finna sig tillrätta genom att finnas som stöd och en hjälpande hand. För att bilda grupper och få nya människor att känna sig avslappnade så behövs ofta sammarbetsövningar och lekar. För mig som har växt upp med läger och olika tonårsaktivitetet så är detta helt naturligt medan det är något helt nytt för många som aldrig har lekt Djungeltelegrafen eller pepparkakskull.

Detta fick mig att tänka på allt som jag har att tacka församlingen och kyrkan för och tänkte göra detta blogginlägg till en hyllning till kyrkan.

Kyrkan, en trygg plats där en bara får vila och vara.
När jag kom till Paris för två år sedan och även till Frankrike nu i våras så var jag osäker och utan sammanhang. Jag sökte mig till en kyrka och fann att tron är densamme. Den varma kyrkoatmosfären var välkomnande och aldrig har svenskt kaffe smakat så gott som i Svenska kyrkan i Paris.

Kyrkan, en rörelse som strävar efter en bättre värld.
Något församlingar verkligen har gett mig är en ödmjuk syn på världens alla människor. I den kristna grundtanken är vi alla lika mycket värda och vi alla har gått miste om härligheten från Gud. Ändå står vi tillsammans för att få Jesus synlig med goda och osjälviska handlingar.

Kyrkan, en plats där en växer och utmanas.
Församlingen är en fantastisk plats för att växa som människa i en trygg miljö. Du får ofta uppdrag om att hjälpa till eftersom verksamheten inte skulle fungera utan ideell hjälp. Många av oss har fått chansen att hålla i söndagsskolan, fixa med ljudet, baka kakor, spela musik eller säga något framför församlingen. Särskilt i Värne har jag känt att detta har fungerat otroligt bra. I en liten församling behövs vi alla extra tydligt. Detta genererar starka och modiga människor. Människor som vågar säga vad de tycker och människor som förstår att de har något att komma med.

Kyrkan, en plats där svaghet är mänskligt och premierat.
Även om det inte alltid är sanning och trots att jag ibland sätter upp fasader för att passa in i kyrkan så finns det alltid plats för förbön etc. En ordning som visar att vi alla behöver hjälp, vi klarar oss inte själva. Jag är så otroligt tacksam för all hjälp i bön och i samtal som jag har fått genom åren, det styrker och hjälper.

Detta är några exempel på varför jag är så otroligt tacksam över att vara en del av Guds församling. En församling som grundas på Guds kärlek och bibeln måste bli en öppen, generös och osjälvisk organism. Jag ber att fler ska få vara med om allt det som vi får erfara så ofta utan att ens notera det. Att en sedan också har blivit bra på att hitta på lekar och att fixa lägerbål är ju ett fint plus i kanten.

Var stolta kristna och vet att ni har något att vara stolta över. En Gud som bryr sig och vill leda oss till att bli mer som honom för att göra världen vackrare.

Ta hand om er
Johanna
Läs hela inlägget »


När en fjärdedel av ett lands befolkning dör på tre år,
hur kan en tro på mänskligheten?
När oskyldiga civila avrättas för att de har glasögon,
hur kan en tro på mänskligheten?
När rädslan tvingar människor att tortera andra,
hur kan en tro på mänskligheten?
När barn dödas mot ett träd för att spara på ammunition,
hur kan en tro på mänskligheten?


Jag var för ett par veckor sedan ute och reste i Kambodja med brorsan. Kambodja är ett krigshärjat land som var med om något av det värsta ett land kan råka ut för på 70-talet då De röda Khmererna med Pol Pot i spetsen utrotade en fjärdedel av sitt eget folk.

Vi läste verkliga historier från överlevande fångar och fångvaktare på fängelserna. Alla var samma folk, en fångvaktare berättade att han hade sett sin farbror torteras men inte vågat ge sig till känna av rädsla för att själv vara på tur.

Jag litar inte på någon längre, allra minst mig själv. Om kriget kommer hoppas jag att jag hade kan agera modigt och skydda de i min omgivning. Men med hjärntvättning och hot om att avrätta ens nära kan jag inte säga vad jag hade gjort.

Den enda som går att lita på är Jesus, han är oföränderlig, han blir inte indoktrinerad eller hjärntvättad. Han är på riktigt den enda fasta punkt vi kan lita på.

Vi människor gör fel hela tiden men det var aldrig Guds plan. Det blev fel, och världen blev fel. Nu måste vi agera i en förstörd värld för att den inte ska bli helt mörk, vi måste med Guds hjälp lysa upp på platser där död och ångest regerar.Det må låta omöjligt att stoppa galningar när de fått makten men vi kan alltid göra något. Vietnamkriget slutade till stor del tack vare de protester som uppstod världen över och apartheiden i flertalet länder fick ett slut tack vare inre och yttre påtryckningar.

Så snälla, låt oss försöka hålla kursen mot Jesus och agera mot de orättvisor vi ser. 

Kram Johanna

Läs hela inlägget »
Det här med att vara på väg…
Man är alltid på väg någonstans även om man inte tror det eller ens vill att det ska vara så.
Ibland vill man ju liksom bara att tiden ska stanna, att det ska få vara precis exakt som det är just nu - för evigt.  

Man kan vara på väg & man kan vara på väg…
Det senaste året har jag spenderat mycket tid både med att vara på väg & att vara på väg. Jag har tillbringat många timmar i bilen & många timmar på vägen.
På väg någonstans.
På väg till skolan, på väg till jobbet, på väg till förskolan, på väg till kyrkan, på väg till vännerna, på väg till affären, på väg till träningen, på väg hem…
Ja, på väg helt enkelt. 

När man varit på väg ett tag,
då blir det till slut ganska skönt med en paus.
Att stanna upp & njuta av det man har, där man är, just nu. Ungefär som när man ska på semester.
Man är på väg dit man önskat & längtat.
Resan kan vara lång vilket gör att, när man nått sitt mål, stannar upp & pausar, njuter av det man har &
det man längtat till…
Men det kan också vara så att resan dit är så mödosam & lång att det blir svårt att njuta när man nått målet, för att man har så fullt upp med att vara fullkomligt slut efter resan att man inte orkar njuta…

I min familj har vi haft ett hektiskt år.
Trots att det ändå gått bra kände vi oss under maj månad ganska trötta & slitna & jag tänkte vid ett par tillfällen
”Nu orkar jag inte mer”.
Jag kände ett otroligt behov av att få vara ledig, att få njuta, att stanna upp, att inte behöva plugga eller åka till jobbet. Trots att allt det där som jag längtade över att inte behöva göra, är bland det roligaste jag vet.
Jag älskar mitt jobb & jag älskar att läsa.
Med ett par dagars semester & ett välbehövligt sommarlov återfick jag krafterna till att jobba några veckor till innan det blir
dags för semester.
Det är det jag är på väg emot nu…

Vad jag vill säga med detta är att jag tror att det är viktigt att stanna upp när man är på väg.
Att man tar pauser.
För du vet… ”Detta är dagen som Herren gjort” (Ps 118:24).
Han gjorde gårdagen & Han gör morgondagen också,
men det är nu & idag som gäller.
Det är idag vi ska njuta av det vi har. Av det vi ser. 
Jag är nog generellt dålig på att ta pauser
när jag befinner mig mitt uppe i något.
Men jag kan i alla fall helt ärligt säga att jag njuter av det jag ser när jag kör till jobbet & förskolan en tidig morgon i juni, när daggen ligger som ett täcke över växterna & morgonsolens strålar reflekteras i daggdropparna.
Jag njuter av lupinerna & hundkexen
som kantar vägen in till stan.
Men tänk om jag hade kunnat förmå mig själv att stanna bilen en stund, hoppat ur, insupit doften av sommarmorgon &
vilat i synen av skapelsen.
Verkligen stannat upp. Tagit en paus.
För det är precis så som Tomas Sjödin säger:
”det händer när du vilar”.
Fundera en stund, vad händer med dig när du vilar?
När du vilar i åsynen av något helt fantastiskt
vackert & underbart?  

För att koppla det här med pauser till semestern (som för tillfället känns högaktuellt att koppla till)…
Man vill ju inte vara så slut när semestern kommer att man inte orkar njuta av att man är ledig.
Ta dig en paus människa! Mer pauser åt folket…
Ta dig en paus när du är på väg!  
En toapaus måste man väl i alla fall klämma in när man ligger & drar en husvagn på väg till Böda? Minst en.
Å så en paus för glass. Minst en.

För du vet, för att citera Tomas Sjödin igen:
”att vila är att ta ansvar”…

Hoppas du får en fin vecka!

Kram Therese   

   
Läs hela inlägget »

Jag har funderat kring det här med församling ett tag. Det finns många som skulle kunna förklara dess egentliga betydelse mycket bättre än mig, men jag skulle vilja skriva några rader om vad kyrkan, församlingen  och tron är för mig.

När jag tänker församling, och när jag ber för vår församling, ber jag att den skulle vara Kristuslik. Jag tror att församlingens främsta uppgift och kallelse är att återspegla Honom, efterlikna honom och lysa för Honom i den här världen.

När jag tänker församling, tänker jag också familj. I en fungerande familj finns kärlek, omsorg och uppmuntran. I en fungerande familj kan jag vara den jag är och vara älskad för den som jag är. I en fungerande familj misslyckas jag ibland men familjen står kvar ändå, ger mig en ny chans och förlåter mig. Här finns också utrymme för att korrigera varandra när saker går snett. I en familj är jag också med och bidrar. Jag kan ibland behöva uppmuntran, men lika ofta är jag med och ger kärlek, stöd och förlåtelse till andra.  I en familj finns utrymme att både få men också att ge.

Vi är inte fullkomliga men vi kan sträva efter att likna Jesus. Han älskar alla människor helt och fullt, Han förlåter och upprättar när vi misslyckas och faller, Han har gett sitt liv för oss, och korset är Hans största kärleksbevis! Vi får komma till Honom, tillhöra Honom och ge Honom vår tacksamhet genom att efterlikna Honom!

Så tillbaka till församlingen. Det blev så tydligt för mig förra söndagen, vad tron och församlingen är för mig. Det var en söndag då jag helst hade legat kvar i sängen, en söndag då jag kände mig trött, ledsen och misslyckad.. Jag gick till gudstjänsten i alla fall utan mascara, för jag visste att jag kommer vara ledsen och gråta idag.
Vet du, jag ångrar inte att jag gick, för jag fick möta Jesus den där gudstjänsten. En Jesus som torkar tårar, som förlåter och ger nya chanser. Jag mötte också mina "syskon" och fick kramar, fick gråta och känna att det var okej i alla fall. Vet du, det är tro och församling för mig! En församling och en tro som inte behöver någon mascara, någon fasad eller något påklistrat, utan ett sammanhang där du och jag får vara med precis som vi är!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

Igår hade vi 10-årskalas för vår älskade dotter! Kalasväder, kalasfika och en hel hög med ungar som yrade runt i trädgården! Härligt!
Så var det dags för skattjakt, och ledtrådarna hängde så fint i vårt äppelträd(som dock är lite ruttet och har gjort sitt..). När alla barn skulle ta sig upp i trädet för att hitta sin ledtråd, vad händer? Jo, trädet välter... Det gick, tack och lov, bra och alla tyckte att det var kul! Ett kalas de sent kommer att glömma tror jag..
Detta fick mig att börja fundera på andra saker. Ett äppelträd i full blom som plötsligt faller och finns inte mer.. Livet är ju också så, det är skört. När det är i full blom kan det tas ifrån oss.. Det fick mig att stanna upp en stund och påminna mig om att ta vara på dagen idag. Idag skiner solen, idag sjunger fåglarna, idag är jag ledig och jag ska vara i solen, bada och njuta och tacka Gud för att jag får finnas till och njuta av allt det sköna och för att jag får vara Hans barn! När familjen så småningom kommer hem från skola och jobb, då ska jag titta på dem, krama dem lite extra och säga att jag älskar dem! Detta är dagen som Herren har gjort!
kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Jag har lyssnat på många politiker den senaste veckan; moderater, sossar och feminister. Alla vill något med Sverige, alla vill förändra och det är fantastiskt. Mitt i denna diskussionen undrar jag vad Jesus hade gjort, vem hade han röstat på?

På vår bönegrupp i onsdags nämnde en kompis att några kvinnor i hans hemförsamling röstade på Sverigedemokraterna. Jag hajade till och undrar hur det kan bli så snedvridet. Jag tror att man kan rösta olika som kristen eftersom alla värderar partier av bibeln och Guds ord på olika sätt men hur någon kan se att bibeln och Guds ord på något sätt skulle kunna uppmuntra främlingsfientlighet förstår jag inte.

På grund av detta tänker jag ge några exempel från bibeln att ta med i beaktning när ni diskuterar migrationspolitik nästa gång. Särskilt med tanke på vilket sorts EU vi vill ha, om vi vill bygga en stormakt där vi handlar inom länderna och höjer murarna till resten av världen, eller om vi vill ta ansvar och handla med omvärlden på ett medvetet sätt då vi som en stor makt faktiskt kan hjälpa vår omvärld.  

Rut, Davids och Jesus anmoder var Moabit men följde med Noomi till Judarnas hemland. För mig är det svårt att förstå att hon kunde lämna sitt land, sin familj och sin kultur för att leva som främling i ett land där hennes folk hade väldigt dåligt rykte och ofta behandlades illa. Men det gjorde hon för hon ville följa med Noomi och hon ville dela Noomis tro.

I Joh 4, berättas om den samariska kvinnan vid brunnen som får möta Jesus. Han möter henne med respekt och bryr sig inte om hennes ursprung, kön eller historia. Han bryr sig om att hon ska bli en hel människa.

Jesus pratar med och helar mängder av människor som inte var judar och som inte ens var troende. Om Jesus gjorde så, vad har vi för rätt att bestämma att vi är mer värda än de som tvingas fly sin misär eftersom deras samhälle inte fungerar?

Jesus säger även att vi ska älska vår nästa, inte döma samt gå ut i hela världen och predika Guds ord. Han uppmuntrar oss att bli främlingar och som den välkända gyllene regeln lyder så bör vi behandla människor så som vi vill bli behandlade. Och jag skulle i alla fall inte vilja bli hejdad på flygplatsen när jag vill åka utomlands eftersom det står "svensk" i passet.

Jag uppmuntrar er alltså till att rösta Jesuslikt i EU-valet, vi har en chans att påverka världen som vi bara inte får missa. Läs på och skaffa dig en uppfattning och framför allt, RÖSTA så vi slipper att människorkränkande åsikter ska få representera Sverige.

Kärlek och frid
Johanna
Läs hela inlägget »

I måndags kom jag och resterande resenärer hem från en fyra dagars vistelse i Estland. Efter en övernattning på båten dit och bussfärd med Roger som busschaufför kom vi till Pärnu utan några som helst problem. I Pärnu låg vårat hotell och efter att vi packat in allt så fick vi tre rätters middag på en restaurang inte långt bort. På eftermiddagen tog vi bussen och åkte till Lihula för att möta församlingen. Vi blev glatt mottagna av Pastor Marko, och några som vart där tidigare fick glada möten med sina vänner. Där fick vi en genomgång av allt som de blivit sponsrade med av våran församling, en församling i Finland, EU och regeringen, ja många har varit med och stöttat den lilla församlingen i Lihula som har drygt 25 medlemmar. Vi fick reda på lite vad de håller på med just nu i deras Kyrkoverksamhet och de fick veta lite om vad vi håller på med också. Efteråt var det god mat och en hemfärd till Hotellet igen.




Nästa dag, alltså Lördag åkte vi till TV tornet där vi fick en Historisk genomgång om Estland och TV tornets betydelse. Häftig utsikt, intressant konstruktion och intressant historia kan man kort sammanfatta den vistelsen med. Sedan drog vi oss in till den gamla delen av Tallinn en stund och kikade lite på de gamla husen och åt god mat. Denna dagen fyllde Josefin år så vi firade henne lite också.

På kvällen åkte vi tillbaka till Hotellet för att träffa Urmas, Kristel och deras två döttrar med respektive. Vi fick veta lite om vad de gjorde och hur de lever. Många gamla minnen och historier förtäljdes som alla är en form av vittnesbörd om vad Gud gjort för Lihulas församling och om hur han är med de som valt att tacka ja till hans kallelse.




Det har varit en väldigt bra resa! Förutom att allt har klaffat och inga driftstopp har stoppat oss så har det det varit väldigt intressant att få veta vad som händer med våran systerförsamling. Allt engagemang har imponerat och den starka tron som församlingen har är stor trots att de många gånger haft oddsen emot sig. Ett tecken på att Gud hela tiden finns där även när det kanske inte känns. Det känns lite som att träffa släkten, man har liksom något gemensamt, Gud är vår stora trygga förälder och vi är hans barn och tjänare. Vi kan mötas tillsammans och lovsjunga Jesus och dela erfarenheter och vittnesbörd som stärker vår tro. På vägen upp berättade Jonas om att hur vi än har det, karriär, rikt, fattigt, lätt eller svårt så kommer vi alla att vara lika inför korset. När Jesus ser på oss ser han igenom allt och vi får vara hans högt älskade barn vare sig vi bor i Värne eller Lihula.

Även när det gäller våran församling under resan så har det varit väldigt kul. Att få lära känna och prata med alla ännu mer har fått betydelse både för mig och Josefin.   

//Oscar

Läs hela inlägget »
Åke, Urmas, Kristel & Marie Åke, Urmas, Kristel & Marie

Hemma igen efter en spännande resa till Estland. Många tankar, många möten och många minnen.  Riktigt skönt gäng var vi som åkte, kul att så många som 28 personer valde att följa med! Resan var mycket noggrant planerad och schemalagd tack vare våra fenomenala reseledare Lennart, Bitte & Harald. Stort tack till er!

Som sagt, tankarna är många men jag ska bara försöka dela något så är det framförallt två funderingar som hänger kvar;

1.)  Det finns kraft i evangeliet! De goda nyheterna om att Jesus dött och uppstått för vår skull är livsförvandlande nyheter, i Värne såväl som i Lihula. När Bengt och Lennart initierade vårt engagemang i Estland för drygt 20 år sen så var det kraften från evangeliet som drev dem, det var kraften från evangeliet som förde oss samman med pastorsparet Urmas & Kristel – det är fortfarande kraften i evangeliet som gör att församlingen i Lihula lever, växer och utvecklas. Vi ska aldrig skämmas för evangeliet (Rom 1:16).

 

2.)  Det finns så mycket glädje i evangeliet! Evangeliet är ett glädjebudskap, men det är inte alltid det syns hos oss när vi sjunger i gospelkörer eller talar om en levande Kristus. Hos pastor Markko i Lihula går det inte att ta miste på denna sanning – han utstrålar så mycket glädje och evangelisk skimmer att man knappast kan undgå denna värme… wow. Så vill jag också uppfattas, tänker jag, när jag sitter där i bänken och smittas av hans glädje.

 

Vill du höra mer om vår resa till Estland? Välkommen på gudstjänst i Värne nu på söndag kl 10.00 – då blir det både bilder & berättelser.

/ Er pastor & vän Jonas

 

Läs hela inlägget »

- Och så går du inte ensam när du ska till bilen, lova det…
Så där kan det låta. Fortfarande. Trots mina 31 levnadsår.
Att hon aldrig lär sig, tänker jag.
Eller ska jag säga: TÄNKTE jag, innan jag själv fick barn.
När hon börjar sina förmaningstal om var man får gå & inte,
så gör jag en suck i all tystnad & låter henne hållas.
För jag vet att hon är orolig bara för
att hon älskar mig så mycket.
Precis som jag själv älskar mina barn.
När hon säger ”Jag vet att du blir irriterad på mig nu Therese men jag BLIR JU så orolig… Du kan väl skicka ett sms så jag vet att du lever” så brukar jag numera svara:
”Nej jag blir inte irriterad, jag förstår att du blir orolig.
Det kommer jag också att bli…”.
Mycket av det säger jag för att hon inte ska
känna sig dum men en del är sant.
Jag kommer också att vara orolig för mina barn.
Jag är det redan.
Vet ni vad hon brukar svara…?
”Therese, du kommer bli sju resor värre än mig”.
På det påståendet vet jag inte riktigt vad jag ska svara.
Kanske blir det så. Den här världen är på många sätt helt skruvad & faror lurar runt hörnet. Men så kan man ju inte gå & tänka – då glömmer man ju bort att leva.

Jag ska ärligt säga att jag visst blivit irriterad när hon börjat med det där om vart jag ska gå & inte…
Och att hon skickar sms vid kl 2 på natten,
det vet jag att hon gör för att hon vill att jag ska svara.
Å jag har varit så elak (i min ungdom ska tilläggas…)
att jag hållit henne på sträckbänken.
Struntat i att svara helt enkelt.
Inte har jag förstått att hon, när hon blundat, sett mig på näthinnan, ligga i en buske helt misshandlad,
eller rånad & våldtagen vid åkanten på kullerstenen.
Men nu förstår jag att det har varit & fortfarande är så.
Å jag kanske kommer att bli sju resor värre.
Vad jag däremot är väldigt glad över –
det är att jag har en mamma som bryr sig om mig.
Att jag har en mamma som är närvarande &
som alltid har tid. Oavsett när.
Att jag har en mamma som skulle gör allt
som stod i sin makt, för min skull.

Just nu är jag i Uppsala.
Det är lite tradition för mig att vara här just över Valborg.
Just de här dagarna finns det många barn & ungdomar i den här stan som ropar i sin nöd på sina föräldrar.
Som pockar på uppmärksamhet, men som inte får någon.
Just de här dagarna kommer många unga i den här stan
uppleva sin första fylla.
Just de här dagarna kommer barnintensiven fyllas med alkoholförgiftade ungdomar som druckit i oförstånd &
som druckit som ett rop på hjälp.
När mamma & pappa sjunger ”Vintern rasat…” ropar barnet:
HJÄLP MIG! SE MIG!
Kanhända har du hört mig berätta om de 5 ungdomarna som blev inlagda på barnintensiven just för alkoholförgiftning?
Kanske har du också hört mig berätta om de 5 föräldraparen & vad de gjorde samma kväll?
När läkaren ringde & talade om att läget var kritiskt för barnet svarade 4 av 5 föräldrapar:
-Nä men vi har gäster, vi har inte tid att åka in...  
-Nä vi har druckit så vi kan inte köra…
-Jag har inga pengar till taxi…
-Jaha… Och vad vill du att jag ska göra åt det?

Det 5:e föräldraparet tog sig till sjukhuset.
Gick in till dottern som låg medvetslös med spyrester i håret. Satte sig på varsin stol.
Rörde inte vid sin dotter.
Gav henne ingen kram.
Sa inte ”Allt blir bra. Nu är mamma & pappa här. Det blir tokigt ibland men vi älskar dig i alla fall”.
De gjorde ingenting.
Medan sjuksköterskan hämtade läkemedel
passade de på att försvinna.
Gå upp i rök. Åka hem.
Den berättelsen – som är helt & hållet sann –
kommer jag aldrig att glömma.
Det satte sig som en sorglig klump i hela bröstet på mig.

Just de här dagarna slår hjärtat lite extra för dig som inte har en mamma som skickar ett sms till dig mitt i natten, eller en pappa som sitter uppe & väntar på att få komma & hämta dig när kompisarna försvunnit &
du står ensam kvar i mörkret.

Till dig vill jag säga att du har en far i himlen som älskar dig & som gör allt för dig. Han har till och med låtit sin egen son dö för din skull. Han har skapat dig alldeles perfekt. Han vet att du kommer göra fel, men han älskar dig ändå. Han vet exakt hur många hårstrån som växer på ditt huvud & han vet precis vad du kommer tänka innan du gjort det…
Han är mer än ett sms mitt i natten.
Han är allt.
Å han vill bo i ditt hjärta.
Om du låter honom bo i ditt hjärta kommer du uppleva att ditt liv kommer att förändras.
Det kommer aldrig någonsin bli sig likt –
å jag kan lova att det kommer bli
det bästa beslut du fattat…

När du lägger dig för att sova i gryningen den 1:a maj,
vill jag sjunga den här sången för dig:

”Bred dina vida vingar, O Jesus, över mig. Och låt mig stilla vila, i ve och väl hos dig. Bliv du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd och låt mig alla dagar få leva av din nåd”  (Sandell-Berg)


Till er föräldrar vill jag säga, Valborg eller inte:
var NYKTRA & var NÄRVARANDE.

Kram Therese  

Läs hela inlägget »


Nu har jag snart gått båda terminerna på Bibelskolan i rimforsa och det lider mot sitt slut. Det har varit en mycket bra tid på skolan och jag har fått många nya vänner utspridda i landet. Undervisningen har varit väldigt bra om än frågor snurrar i mig snarare än svar som jag kanske trott när jag först kom dit.  När jag började bibelskolan så var jag väldigt sugen på att få mer insikt i bibeln, och då först och främst GT som jag hade mkt liten kunskap kring. Det har jag fått och jag har verkligen blivit insatt i det, djupt. Men folk pratade också om att folkhögskola "var ett år där man lär känna sig själv", något jag inte var det minsta intresserad av när jag började. Men jag har fått veta mkt om mig själv inser jag idag. Jag har insett en hel del svagheter och styrkor, speciellt i grupp sammanhang.
Det har varit otroligt lärorikt att leva så många människor så tätt inpå varandra under den här tiden. Min rumskompis Eddie har varit en superb samtalare och vi har båda lärt varandra en hel del. Vi trodde nog att vi hade mkt gemensamt när vi först träffades, vi vart båda inom bygg och från landsbygden o.s.v., men vi har så olika personligheter , men vart med om mkt liknande och det har varit nyttigt för mig att fått lära känna honom. Sen har jag fått massa andra nya vänner som jag inte trodde skulle få lära känna så pass bra.

Själva undervisningen som jag kom dit för, har också den vart väldigt bra. Den har varit uppdelad i 6 akter där den första är skapelsens början och den sista om när Guds rike kommer. Lärarna tar väldigt sällan ställning i frågor, utan visar på flera alternativ på hur folk ser på frågor som kyrkan har, något som jag upskattar mkt! När vi inte haft Bibelkunskap har det funnits två profiler, Miljö o rättvisa och Lovsång. Såhär i efterhand kanske jag känner att jag borde valt miljö och rättvisa men jag gick lovsång, det har varit väldigt roligt, men jag har fått upp intresset för miljö och rättvisa mera under året. Det har vart jobbigt att förstå hur snedfördelade resurserna är i världen och hur bra vi har det när andra svälter. Miljöfrågor och ozonlager har etsats fast i huvet, viktigt och lärorikt, och något att kämpa mot.  Det är flera lågor som tänts i mig, och jag hoppas inte de slocknar nu när jag ska in i verkligheten igen!
//Oscar

Läs hela inlägget »

Så här på annandagens kväll, ser jag tillbaka på dagar utav fantastiskt väder och skön ledighet, dagar av tid för nära och kära men också dagar av stillhet och förundran inför påskens kärna och egentliga budskap.

Det har varit dagar som varit som en vandring. En vandring för att försöka förstå lite mer av vad Jesus gick igenom för vår skull.
På torsdagkvällen var det en getsemanestund med fokus på Jesu kamp, vånda och ångest inför det Han visste att Han skulle gå igenom. Härlig sång och lovsång ramade in kvällen, då vi också tog tid att be för varandra och fira nattvard.
Sedan vaknade vi upp till långfredagen och gick till förmiddagsgudstjänst, då vi fick sjunga om och höra berättelsen om Jesu lidande på korset och man känner en oerhörd förundran inför att Jesus kunde ha kallat ner tusentals änglar till sin hjälp, men Han valde att låta allt ske därför att Han ville rädda mänskligheten, därför att Hans kärlek var och är så stor.
Så sist men inte minst fick vi på påskdagens morgon tillsammans sjunga, tacka och lyssna till en härlig predikan om att Jesus inte stannade kvar i graven utan uppstod, lever och finns här hos oss!

Ja vilken vandring det har varit, vilkn helg! Det mest fantastiska är ju att påskens budskap gäller varje dag, hela året om. Jesus lever! Han är en närvarande Gud, en vardagens Gud med uppståndelsekraft att möta oss med där vi är! Jag är tacksam och glad för dessa dagar och ser fram emot att fortsätta vandra med den uppståndne de dagar som kommer!
kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Efter tre månaders vistelse i Frankrike var det dags att komma tillbaka till vardagen i Linköping. Vad skönt det skulle bli tänkte jag, inte för mycket att göra och allt kommer vara som vanligt. Till viss del stämde mina föreställningar, det var som att ingenting och allting hade hänt på samma gång. Lägenheten och campus är sig lika och mina vackra vänner är lika härliga som vanligt, däremot har jag inte längre varje kväll uppbokad av möten och teaterövningar. Jag har inte längre två sammanhang där jag verkligen är behövd. Om jag skulle ha missat en spexövning i höstas skulle resten av gruppen ha ringt som galningar och jag var en oumbärlig del i gänget precis som var och en av oss var för att möjliggöra föreställningen.


Detta kom över mig som en chock i veckan och jag låg sömnlös flera nätter eftersom jag inte kände att det fanns en naturlig plats där jag behövdes. Jag älskar att engagera mig men jag blev också besviken på mig själv för att jag inte bara kunde njuta av att vara fri och spontan

Helgen blev dock en hjälp i min återanpassning till vardagen. Jag träffade många härliga människor och på en andakt i lördags så bad jag om förbön och satt sedan och pratade med henne som hade bett för mig. Hon hade sett en bild där jag fick vara Jesus händer och det gav mig ett lugn. Jag är inte skapad för att göra allt, jag är skapad för att vara älskad och för att älska Gud och andra människor och det är tillräckligt som uppdrag.

Idag känns det underbart att jag kan vara spontan och att jag nu när våren stundar inte är uppbokad jämt utan kan ha tid för mina vänner och ha tid för de i min omgivning som behöver mig. Det beror antagligen på dagsform och jag kanske får en svacka snart igen men i alla fall.

Det händer alla att känslor av otillräcklighet rörs upp i vårt inre men jag vill bara uppmuntra till att vila i att vi har fått ett uppdrag av Gud som står fast: Ta emot hans kärlek och för den vidare. Vi är inte onödiga och vi kan tjäna Gud med eller utan formella engagemang och Gud kan använda oss i varje situation.

Ha en välsignad påsk
Kram Johanna

Läs hela inlägget »
Hur länge Herre skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Hur länge ska mina fiender triumfera över mig? Se till mig och svara mig, Herre, min Gud! Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden. Låt inte mina fiender säga "Jag blev honom för stark" och mina ovänner glädja sig när jag vacklar. Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. PS 13

Denna psalm skrev nog David när han inte var på sitt bästa humör och när han inte kände att hans böner nådde fram till Guds öra. Jag tror att alla kan känna igen sig i att ibland så vet en inte om Gud hör eller bryr sig om vad en säger. Ibland känns det som att det är en tjock mur mellan mig och Gud. En mur som mina böner studsar mot för att sedan försvinna ut i rymden istället för att hamna vid Guds hjärta. Jag ber och läser bibeln men det säger mig inget, jag känner mig inte mottagbar och jag tvivlar på att det finns en Gud som verkligen bryr sig om mig.

Det som ändå ger mig ro i tider som denna är att om en av de största Gudsmännen genom tiderna kände likadant så kan det ju inte vara farligt eller ovanligt i alla fall. David var en människa som tillsammans med Gud gjorde storverk men samtidigt var han en vanlig människa som gjorde fel, sårade människor, dödade människor. Ändå ser vi honom som en av de största för han kom till Gud med sin ångest och han slutade inte lita på att Gud skulle vara nådefull emot honom utan bad om förlåtelse och började om igen. Han hörde inte Guds röst varje dag men som det står skrivet i slutet av psalmen så går han tillbaka till att även då han beklagar sig så avslutar han med att han vill han sjunga till Guds ära ty han är god.

Det är det jag behöver göra ibland, inse att även om jag inte känner mig på topp så finns det en Gud som alltid är 100% sann och god. Honom kan jag lita på när jag inte litar på mig själv.

Ta hand om er i vårsolen
Kramar Johanna
Läs hela inlägget »

Varje dag imponeras jag & överraskas av mina barn.
Det kan handla om de allra enklaste saker,
till de lite mer svåra.
En sak som tenderar vara svår – både för vuxna & för barn
– är att säga förlåt.

Det här med att säga förlåt är något som vi i min familj tycker är väldigt viktigt att lära våra barn. Man säger förlåt när man gjort något tokigt, när någon annan blivit sårad.
Å nästan varje gång är det en liten kamp
att få det där barnet
att säga det där ordet.
Å nästan varje gång, när tålamodet tryter & man försökt vara så pedagogisk man bara kan ett bra tag, säger jag
”kom igen nu, det är väl inte så svårt…”.
Men allvarligt talat...
Är det så lätt?
Visst kan det väl vara svårt att säga förlåt?!

Jag har under en ganska lång tid själv brottats med
det här konceptet ”FÖRLÅT”.
Just den här gången har det handlat om att förlåta.
Å jag vill säga att det inte alla gånger är lättare att förlåta än att själv be om förlåtelse.
Det kan vara riktigt jobbigt & svårt.  
Jag har ältat & grunnat & funderat & tyckt & tänkt kring det som gjort att jag haft svårt med att säga
”Ok, du är förlåten”.
Å jag har brottats med tanken, att det kanske verkar som att jag tycker att allt som har varit är okej,
bara för att jag tar emot förlåtelsen.

Jag vill säga att det här med att gå runt & vara bitter
(för det blir man vare sig man vill det eller inte)
över konflikter som ligger & gnager, inte är någon hit.
Det tar kraft & energi.
Det hindrar en från att vara sprudlande glad &
det hindrar en från – frid.

Jag vill också säga att, bara för att man tar emot förlåtelsen så innebär det inte att allt som har varit är okej.
Det finns saker som man kan få vara med om som aldrig någonsin kommer att kunna få en OK-stämpel.
Det finns saker som verkar omöjliga att förlåta.
Men likväl behöver man inre frid.

Det är svårt, ibland fruktansvärt svårt, att sänka garden & ta emot förlåtelse från en människa som gjort en illa.
Å när man kommer till saker som är riktigt svåra att förlåta
– då kan man be om hjälp.
Mitt i mitt eget brottandes med ”FÖRLÅT” kom jag att läsa en artikel om en kvinna som befann sig i en situation där hon absolut inte kunde ta emot förlåtelse från en människa som åsamkat henne & hela hennes familj otrolig skada & sorg.
I artikeln skiljde man på två olika sorters förlåt.
Det ena, det är förlåtet som innebär
”Det är okej. Vi drar ett streck över detta”. Man kan tänka sig att det rör sig om saker som inte är så stora när det väl kommer till kritan....
Det andra förlåtet – det innebär ett förlåt som man lämnar till Gud. Lite som ”Jag lämnar det här till Dig. Jag förstår inte hur jag ska lyckas att förlåta men Du vet bättre, så jag lämnar det till Dig så att Du kan hjälpa mig att förlåta.
Så att Du kan hjälpa mig att välja bort bitterheten”.  
Hur tänker du kring det här med att förlåta?

Vägen till förlåt kan vara mödosam & lång – oavsett om man ska förlåta eller själv be om förlåtelse.
Men friden som infinner sig efteråt gör mödan värd…
Fundera ett slag, är det något som grämer dig?
Står du i konflikt med någon?
Vill någon be om förlåtelse men du har svårt att ta emot den?

Vet Du, Han har förlåtit Dig – därför kan du förlåta andra.

Ha en riktigt fin helg!

Kram Therese

Läs hela inlägget »

När jag var liten fanns ett program som hette "Här är ditt liv". I varje program "kidnappade" man en känd person, som fick komma till studion, sitta ner och berätta om sitt liv, om både framgångar och missslyckanden. Personer från dennes liv kom till studion och överraskade, och påminde om gamla minnen.

Jag tillhör den kategori av människor som älskar att lyssna till livsberättelser. Jag tror aldrig jag får nog av det! Det är så spännande att höra om livets vandring, och hur olika våra upplevelser av livet är!

Jag har också den senaste tiden funderat över hur ofta vi egentligen lever " här är mitt liv"? Kanske lever vi oftare "här är min fasad"? Helt ärligt, så kämpar vi ju alla med olika saker, på olika områden. Det är livet liksom. Men när vi väl möter varandra, så har vi en tendens att försöka stoppa undan det där, putsa till fasaden och få folk att tro att i mitt liv finns minsann inget utav sprickor, brustenhet eller kamp..

Jag har många gånger gått till kyrkan, finklädd, sminkad och ledsen. När jag väl har kommit dit har jag ändå klistrat på leendet och sjungt med i sångerna. Absolut inte gått fram för förbön, då kan ju någon tro att jag har problem..

Men allvarligt talat: vem är inte ledsen ibland? Vem har inte varit irriterad eller minst sagt vansinnig på den man lever ihop med? Vem har inte någongång oroat sig för sina barn eller kännt sig som en otillräcklig förälder? Vem har inte varit trött? Vem har inte tänkt fel tankar om sig själv eller någon annan? Vem har inte kännt ett stort behov av att få känna den där handen på axeln i förbönsstunden, att få uppleva förlåtelse, upprättelse och ny styrka och kraft inför vardagen och dess krav? JAG HAR DET!!!

Min vän, låt oss leva lite mer "Här är mitt liv"! Våga släppa på fasaderna och blotta oss själva. Livet är fyllt av både glädje och sorg, av både med och motgång! Och vi har en Gud som älskar oss trots våra sprickor! Han vill inte att vi håller upp någon mask inför Honom eller inför varandra. Han vill att vi kommer som vi är, Han vet ändå hur vi är! Om vi vågar vara ärliga mot Honom och varandra, kan Han bära oss och vi kan också lättare bära varandra.

Jag vill avsluta med en sångstrof av Michael Johnsson:

"Så tränger ljuset in, och når till djupet ditt.
Genom sprickorna i din själ, har det funnit vägen dit."


Det här en utmaning för mig, jag behöver bli bättre på det. Men när vi möts nästa gång kanske vi ska dela livet som det verkligen är!

Kram/Sofie

Läs hela inlägget »
I höstas hade jag många intressanta diskussioner med en härlig kille som bl.a. ofta går barfota, sover på balkongen och dumpster divar (hämtar mat ur containrar). Han inspirerade mig mycket till att ifrågasätta huruvida samhällets förväntningar och vår närmiljö påverkar vad vi tror oss "behöva" för att ha ett lyckligt liv. Måste man nödvändigtvis jobba 40h i veckan? Är det oundvikligt att hamna i ett villaområde när man bildar familj? Måste man kratta löven på trädgården, måste man ens ha en trädgård? Borde jag lägga mina pengar på en weekend med en billig flygresa eller borde jag ta semestern på tåglängds avstånd?

Det finns så många alternativ som man inte tänker på existerar tror jag. Särskilt viktigt tror jag det är för oss kristna att aktivt välja t.ex. var vi vill bo, vilka vi vill beblanda oss med och hur vi spenderar vår tid. Är det rätt av oss om alla medelklasskristna buntar ihop sig i ett område för att sen gå till samma kyrka och aldrig se utanför vår egen homogena grupp?

Jag menar inte att man inte bör bo i villa eller jobba heltid, jag menar mer att det kanske är värt att reflektera över vilka av ens val som egentligen är grundläggande för sin egen och andras lycka. Är det viktigast för min familj att vi har råd att åka på semester eller är det viktigare att vi har tid att äta middag ihop? Jag vet inte vad som är rätt men jag tror helt enkelt att det kan vara bra att komma ihåg att bara för att telefonen och internet är uppfunnet så var det inte oumbärligt för 10 år sedan.

Matt 6:19-21
Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara

Var välsignade
Kram Johanna
Läs hela inlägget »

I dag var vi i kyrkan, en liten församling på kanske 100 medlemmar. Vi har gått dit flera gånger och varje söndag då vi tar nattvarden tänker jag på att det faktiskt är något fantastiskt och unikt som jag får vara med om.


Jag är här och tar nattvarden i en liten kyrka i västra Frankrike samtidigt som folk världen över också firar nattvard på söndag förmiddag. Brödet och vinet som vi delar blir ett så konkret exempel på att vi alla strävar efter samma sak. Vi vill alla att Jesus ska bli känd och vi samlas för att hylla honom tillsammans.

Människor i hela världen tillber Gud och när vi tar nattvarden så är det inte bara mysteriet med Jesus inkarnation utan även ett tecken på att alla som tror på Jesus död och uppståndelse är en och samma kropp. Vart vi än åker i världen så kan man alltid förenas i nattvarden. Nattvarden kan tas bara några få personer emellan för den delas ändå med resten av Guds församling.



1Kor 10:16 Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är inte det gemenskap med Kristi kropp? Eftersomdet är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi del av detta enda bröd.

Ta hand om er och vet att vi alltid har varandra
Johanna

 

Läs hela inlägget »

Vet inte om du har haft dagar när du inte velat gå upp från sängen? När kroppen känts tung och fast du sovit dina timmar så har det känts som att du knappt sovit något alls?
En sådan morgon hade jag idag. Det har varit så mycket som hänt i mitt liv nu ett tag. Många svåra frågor att ta ställning till, orosmoln som hotat min annars så blå himmel.. Livet har liksom kommit emot mig med full kraft och när ens nära och kära drabbas av sjukdom då känner man sig liten och rädd..

Så den här morgonen när jag efter många om och men, klev upp ur sängen så satte jag mig under ett vattenfall.
Va? Vad menar hon? tänker du. Jo, vet du att det finns ett himmelskt vattenfall, en källa med levande vatten som aldrig tar slut, och dit kan man få komma utan att behöva prestera, sätta sig där med all sin svaghet och brist och bara ta emot, bara låta de där underbara vattendropparna rinna över en och fylla på i tomheten. Jag läste bibeln och idag stod det:

"Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, Hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta."  Jes. 40:28-31

Så min vän, låt oss fortsätta framåt, lita på att Jesus är med, att Hans vattenfall vill fylla på i våra tomma kärl, att Hans styrka och kraft räcker till både dig och mig. Han blir aldrig trött och vi kan alltid komma till Honom.

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

På plats i Frankrike i en stad i storlek med Linköping, i ett rum på 9m2 där en kan gå på toa och duscha samtidigt om en så vill. Vårt kök består av 2 plattor och alla köksredskap och porslin behövdes inhandlas så det är helt enkelt ett något mer spartanskt levnadssätt.

Det finns saker som irriterar som att man måste skriva dubbla kopior av hundratals dokument eftersom de tydligen inte har kommit på hur excel och dokumentation på internet fungerar. Samtidigt finns det hundra saker att glädja sig över, att vi är två som åkte tillsammans och att vi kommer överrens att vi har blivit underbart emottagna, att franskan redan fungerar och idag, att vi fick internet.

Jag ser redan nu hur jag kommer uppskatta min lägenhet när jag kommer hem men jag och Tove sa till varandra att det kan vara bra att bo såhär ett tag för att uppskatta sin ugn när man återvänder. Sen vet jag också att jag kommer sakna riktig espresso och säkert endel av de människor som kommer bli mina vänner här när jag återvänder.

Något som blir tydligt när ens vardag förändras är hur viktig Gud blir och vilken tid man hinner ta för honom. Innan rutinerna tar överhanden och allt blir kaos. Det är också så tydligt att det är han som är oföränderlig, alla omständigheter kan förändras men han är den samme och han finns alltid för oss. Människor här tillber honom och vi kan förenas i bön över gränserna.

Jesus Kristus är den samme igår, i dag och i evighet.
Heb 13:8

Ta hand om er
Kram Johanna


Läs hela inlägget »
För ett par dagar sen frågade en kollega mig hur länge man egentligen ska säga ”God fortsättning”.
Jag hade inget bra svar.
Säkert inte något som är rätt enligt vett & etikett i alla fall.
Men jag har nog i alla fall slutat säga det, tror jag.
Nu känns det verkligen som att juldagsmorgon för denna gång har glimmat färdigt & att det glänst över sjö & strand.
Och det nya året har tagit sin plats & kalendrarna har börjat fyllas med planer, listor, läxor, tentor, möten.
Även om kanske fler med mig slutat säga ”God fortsättning” så hänger den här frågan om nyårslöften kvar…
”Hade du några nyårslöften Therese?”  
Jag är ganska dålig på nyårslöften.
Att komma på dem.
Och att hålla dem.
Något som jag däremot gjorde var
att reflektera lite över året som gått.
2013.
Hiss & diss.
Stolthet.
Ånger.
Saker jag borde göra lite mindre.
Saker jag borde göra lite mer.

Det är lätt för mig att fylla på listan med saker
jag borde göra mer av eller göra bättre.
Men saken är den att jag inte är mer än människa.
Jag varken kan, orkar eller hinner göra allt
som jag skriver upp på den där listan.
Det är i det här läget som det här med prioriteringar
kommer in i bilden.  
Å det är också här som mitt enda nyårslöfte har sin plats.

Det här kan nog låta väldigt klyschigt men mitt nyårslöfte får bli ”en liten stund med Jesus varje dag”.
Vissa dagar har jag inga som helst problem med den där stunden. Men livet är ganska hektiskt & intensivt
varpå barn, familj, jobb, studier & uppdrag får ekorrhjulet att snurra på i ganska rask takt.
Å ibland är det enda jag hinner säga innan jag somnar
”Gud som haver…”.
Gud som haver vadå?
(Till er som nu undrar om jag fortfarande ber ”Gud som haver” vill jag utbringa ett rungande ”JA!” ).

Prioritering krävs för att få in den här
stunden i mitt ekorrhjulsliv.
Hur gör du för att få en stund med Jesus varje dag?
För egen del kan det nog exempelvis handla om att minska användandet av mobilen så att jag läser min braiga andaktsbok eller Bibeln en stund istället för att scrolla mig genom uppdateringarna på Facebook eller gillar bilder på Instagram.
En utmaning.
2014 - jag är redo.  

Hoppas ni haft en fin helg & får en fin vecka!
Kram Therese
Läs hela inlägget »

Nytt år och nya möjligheter, i morgon flyttar jag till Frankrike för 3 månaders studier. Idag har jag ingen aning om var jag kommer handla min mjölk, vem som kommer vara min granne eller vem jag kommer skratta högt med inpå småtimmarna.

Ett helt nytt sammanhang, det ger en lyxig chans till att få skapa sig det "jaget" en vill ha. Vem vill jag att de jag möter ska se mig som? Vilka minnen och diskussioner kommer skapas och vilka utbytta tankar och åsikter kommer uppstå? Jag har alla möjligheter till att försöka bli mer Jesuslik, till att få vara någon som tjänar sina medmänniskor och håller fokus på Gud. Något att sträva mot i alla fall, jag har möjligheterna men tvivlar redan på mig själv, jag är väl ingen riktig Gudskvinna?

C.S Lewis skrev "We are what we believe we are". Har människor bilden av oss att vi bryr oss om andra och är gästvänliga så kommer vi antagligen att handla så, detta eftersom människan automatiskt gör så som hon förväntas. Det blir som självuppfyllande profetior vare sig vi vill det eller inte. Därför gäller det att vara lite naiv ibland, tro det bästa om andra och om dig själv så ökar chanserna för det markant.

Jag hoppas att min tid i Frankrike ska bli en tid för att upptäcka nya sidor hos mig själv och en chans att ännu en gång få börja från skratch och finna mig själv tillsammans med Gud i en ny kontext. Jag önskar att mitt liv med Jesus ska påverka mig, synas i mina handlingar och prägla min mäniskosyn. Jag kommer självklart inte lyckas hela tiden, men då är det bara att bryta ihop och komma igen. Varje dag får man en ny chans till att börja nya vanor och vidga sina perspektiv om bara viljan finns.

Gud har kallat oss till att följa honom och vara varandras tjänare och älska uppoffrande så som han gjorde. Det är ett mål att sträva mot och vad jag hoppas få vara med och förmedla så att någon som jag kommer lära känna i Frankrike om ett år kan säga till sin vän "Kommer du ihåg den där Johanna, hon gav mig nya perspektiv på livet".

God fortsättning på det nya året och kom ihåg att så länge man har en aning om vem man vill vara så är man antagligen på god väg ditåt.
À bientôt /Johanna

Läs hela inlägget »

2014

Nu är det snart nytt år igen. Ett nytt år för nya löften om att träna mer, stressa mindre, ägna mer tid åt familjen, lyckas bättre på jobbet, vara en bättre medmänniska och att ta mer till för egen kvalitetstid. Bara 10% av svenskarna håller sina nyårslöften och det är ju inte så konstigt med tanke på att alla lovar så omöjliga och diffusa saker.
Ska man lova det jag räknade upp innan tycker jag nästan man lika gärna kan låta bli, i alla fall om tanken är att lyckas hålla löftena. Är tanken mest att det är mysigt att ha en vision om framtiden så är det helt okej.

Jag känner i alla fall att ett litet löfte för att göra världen och sig själv lite bättre kanske kan vara på sin plats nu när det blir nytt år. För att kunna visa på Guds rike och leva i Jesu fotspår så måste vi sätta upp mål. Mål för hur vi ska förhålla oss och implementera Guds ord och vilja in i våra liv. Annars blir det bara fina ord utan handling och vad är en tro utan handlingar. Vad man vill ha för nyårslöfte eller mål med det nya året kan skilja markant. Det kan handla om att må bättre själv eller att få andra att må bättre. Det är viktigt båda två.

Jag tänkte jag helt enkelt skulle tipsa om hur vi ska kunna öka våra chanser för att lyckas med de förändringar i våra liv som vi längtar efter.Det finns en målmodell som heter SMART vilket är en akronym för specifika, mätbara, accepterade, realistiska och tidsbundna mål den tänkte jag förklara och jag hoppas ni kan inspireras.  

Ett specifikt mål kan vara att ge 100kr/mån till en hjälporganisation, ju tydligare ju bättre. Det bästa med ett löfte är om du vet när du vaknar upp på morgonen exakt hur du ska göra för att komma närmare ditt mål och hålla ditt löfte. Vill du stressa mindre och vara mer spontan, boka upp en kväll eller en eftermiddag varje vecka där du ger dig själv tid för att ta ett bad, läsa en bok, se en film, fika med en vän och låt inte dina måsten sno den tiden.
Ditt löfte bör vara mätbart. Har du lovat att bjuda hem en familj på middag så kan du ju bocka av efteråt om du faktiskt har gjort det.
Ditt löfte måste också vara accepterat av dig själv. Vill du verkligen förändra ditt levnadssätt? Vad vill du uppnå? Är det du själv som vill detta eller är det någon annan som tvingar dig? Var känner du dig motiverad till att göra skillnad? Lova något du faktiskt har hjärta för!
Något viktigt är också att ditt löfte är realistiskt. Lovar du att träna varje dag hela året eller att ge hundra kronor till varje tiggare du ser eller att arbeta volontärt varje kväll så inser vi ju alla att livet kan komma emellan sådana löften. Sikta högt det är inte fel, men var beredd att modifiera dina mål. Ta en dag och vecka i taget, sätt upp delmål. Börja med att en vecka ringa till en flyktingförläggning för att kolla var det kan behövas hjälp, sedan går du vidare och bestämmer nästa mål.
Till sist så bör ditt mål vara tidsbestämt. Hur länge ska du hålla på? Finns det någon konkret slutpunkt, ett lopp, ett antal vegetariska middagar, ett visst antal nya relationer, ett visst antal gånger du ska ha berättat ditt vittnesbörd. Ju tydligare du kan mäta och tidsbestämma ditt löfte ju enklare är det att motivera sig. Därför kan man inte bara säga "Innan nästa år ska jag ha bjudit hem en tiggare på middag" det leder oftast till att detta kommer ske (om det kommer ske) i december. Bättre sent än aldrig säger man väl, men ju förr desto bättre. Motivationen sänks så fort målet är utom syn- och räckhåll.

Nu har ni fått en liten lektion i hur man sätter upp smarta mål. Kanske inte just det som denna blogg brukar handla om men jag tror att vi måste gå framåt för att kunna låta Gud leda oss. Vi kan inte vänta hela tiden, vi får läsa bibeln och sedan konkretisera.

Jag personligen tänker lova dels att äta vegetariskt i januari och sedan förhoppningsvis fortsätta i liknande vanor samt att köpa minst vartannat plagg på second hand. Detta är två löften som för mig känns realistiska. Jag kan lätt se om jag uppnår dem eller inte. Jag är motiverad till att hålla dem eftersom det värnar om både människor, miljö,min egen hälsa och min ekonomi. Dessutom så har jag sagt åt mig själv att jag kan modifiera mina löften om jag vill vilket ger frihet till att både strama åt dem och släppa på dem utan att jag för den sakens skull måste bryta löftet.

Alltså, ge gärna nyårslöften. Men lova inte men massa saker som du varken vill eller kan hålla. Se över om du kan göra en liten förändring i ditt liv och börja där. Lovar du sen något du inte lyckas hålla är det inte hela världen. Man har all rätt att lova sig själv nya saker i mars.

Alla kan inte göra stora saker men alla kan göra små saker med stor kärlek. Vänliga ord kan vara små och enkla att uttala men de ekar i oändlighet. - Moder Theresa

God fortsättning
Johanna

Läs hela inlägget »

"Om jag kan sjunga julsånger på fyra olika språk, men sjunge dem utan kärlek, är jag bara en ekande bjällra, en srällande cymbal.

Om jag känner till tomtens hemliga julklappslista och har de läckraste receptet på Janssons frestelse, och hinner posta alla julkort en minut före postlådans tömning den 17 december, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Om jag ger bort allt jag äger under tv-kanalernas julgalor, och jobbar hårt med julens alla förberedelser att jag blir alldeles utbränd, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken blir inte irriterad över att barnen är ivägen under julstöket, utan gläds över att de finns där. Kärleken använder inte armbågarna i leksaksaffären dagen före julafton, fastän det bara finns en docka kvar av rätt märke. Kärleken är inte skrytsam, inte ens över det fräckaste dataspelet i hela kvarteret.

Kärleken skriver inte lång önskelistor för egen del, och blir inte upprörd över stickiga sockor i fel färg från
farmor-igen.

Mobiltelefoner ska glömmas bort, golfklubbor rosta sönder och pärlhalsband förgå.

Men den största gåvan - kärleken - ska alltid bestå."

ur "Det är aldrig kört - jul"

God Jul! kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Just nu läser jag om våra grannspråk. Med några enkla regler och full uppmärksamhet på gester och annat så är det inte så svårt att förstå vare sig norska eller danska. Det många svenskar (även jag) gör är att ofta prata engelska med särskilt danskarna. Detta är såklart onödigt då vi med lite samarbete skulle klara av att prata på våra egna språk. Allt handlar om att vara öppen för att det kanske är lite svårare i början men att det sedan faktiskt är personens modersmål som du får höra. Det är alltså det språk som personen kan uttrycka sig på mest nyanserat. För att förstå varandra måste man kanske anpassa sig lite, använda enklare ord och använda händerna, ändå värt mödan i slutändan.

På samma sätt kan det vara i en församling tror jag. Vi är tillsammans en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd (Rom 12:5). Detta betyder att vi måste samarbeta. Ibland kan det vara svårt, vi har kanske olika bakgrund, olika ålder, olika uttryckssätt och olika prioriteringar i livet. Detta är något som borde förgylla och driva församlingen istället för att splittra den. Ibland är det som att vi talar olika språk (svenska och danska), vi försöker hitta något som fungerar och ett gemensamt kommunikationssätt (engelskan). Det går till viss del, men vi missar en essentiell del, den att gå tillbaka till kärnan. Tillbaka till ursprunget, till Jesus. Däri har vi samma mål och det är i honom som vi förenas. På våra egna språk kan vi tillsammans och nyanserat hylla vår Gud. På våra egna språk kan vi lära varandra och lära av varandra då detta är det som vi kan mest om och brinner mest för.

Ibland får vi ha överseende med att vissa vill sjunga lovsång hela gudstjänsten och andra vill ha gudstjänsten på kvällen. En gyllene medelväg med fokus på Jesus, där vi uppmuntrar varandra oberoende av ålder, uttryckssätt och prioriteringar till att bli så jesuslika som möjligt där vi är i livet vore ett vettigt mål att sikta mot.

Ta hand om er i advent.
Kram Johanna
Läs hela inlägget »

En fem veckor lång praktik ute på en gymnasieskola har nått sitt slut. Med blandade känslor är jag tillbaka på campus. Borta från ansvarstagandet, borta från att vara en förebild, borta från att vara bedömd av min handledare, borta från att få återkoppling på allt jag gjort. Tillbaka på campus där jag presterar för min egen skull, där jag inte har samma press på mitt handlande och där allt handlar om mig, min tid, mina vänner och min utbildning.

Det jag ganska direkt insåg när jag kom ut på praktiken var hur jobbigt det var att hela tiden bli bedömd. Dels av min handledare och dels av eleverna. Efter lektionerna kände jag mig antingen som på små rosa moln eftersom eleverna hade fattat grejen med undervisningen, eller så kände jag mig sämst i världen och ville gömma mig under en sten för att något gick fel. En lektion som jag hade tyckte jag gick ganska dåligt därför att eleverna inte riktigt hade lyssnat på varandra, hade svårt att förstå och samtidigt hade jag velat hinna med lite för mycket. Efter den så hann jag inte få någon återkoppling från min handledare. Under kvällen och natten gick jag igenom momenten om och om igen och försökte förbereda mig på att göra en pudel och jag skämdes för min prestation. Jag var supermissnöjd och tyckte verkligen livet bara var dystert och tråkigt. Dagen efter fick jag återkoppling och hon hade inte alls tyckt att lektionen var så dålig. Alla stenar i mitt bröst flög iväg och det kom något konstruktivt ur lektionen istället.

Jag tror att alla som känner ett ansvar för andra än en själv eller har haft jobbiga och nervösa framträdanden känner igen sig. Trots att man gör allt för att det ska bli hur bra som helst så kommer man inte alltid att lyckas. För att utvecklas så måste man ta till sig den konstruktiva kritiken och jobba på igen. Risken är bara att man sätter sitt egenvärde i sina prestationer och låter det påverka resten av sitt liv till alldeles för stor del. Min dag var definitivt förstörd när jag kände att jag hade presterat dålig på praktiken. Det är inte fel att inse att man är ofullkomlig men det är fel att se hela sitt värde i det.

I dessa fall känns det extra viktigt att gå tillbaka till bibeln och Guds ord som talar om vårt egenvärde. Vi är älskade för att vi finns. Det är bra att känna ansvar och vilja göra sitt bästa men vår prestation får aldrig bli vårt existensberättigande. Vi är älskade för att vi existerar och det får vi fortsätta att förundras över.


Ps 139:13-16
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.

Frid till er
Johanna

Läs hela inlägget »

När mina barn var små och vi skulle  läsa en bok, valde de ofta den om Emma tvärtemot. Vi kröp upp i soffan och läste om den där flickan som gjorde tvärtemot vad omgivningen förväntade sig av henne.

 Som kristen kan jag ibland uppleva och tänka att Guds rike och det kristna budskapet också är lite tvärtemot. Tvärtemot vad samhället och omvärlden predikar. Riket tvärtemot.

Jag kom att tänka på detta idag, när det är första advent och vi har tänt det första ljuset och läst texten i Markusevangeliet när Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna! Tvärtemot och annorlunda? Absolut.

Människorna hyllade honom, sjöng Hosianna, strödde ut palmblad och var fyllda av förväntan. Men det dröjde inte så länge innan Hosiannaropen tystnade och byttes mot "korsfäst honom, korsfäst honom". Det dröjde inte länge innan palmblad byttes mot en taggig törnekrona som sattes på Hans huvud så att blodet blandades med tårarna  från Hans kärleksfulla ögon. Varför förändrades allt?

Jesus var inte den de hade förväntat sig. Han predikade ett budskap som tog tag i människor, och som inte alltid var bekvämt. Han talade om att sätta andra före sig själv, om att be för den som förföljer en om att vända andra kinden till, om kärlek istället för hat, och till sist dog Han en oskyldig död på ett kors för hela mäsnkligheten. Ett rike tvärtemot? En annorlunda Kung? Absolut.

Det är inte så enkelt att gå mot strömmen, att våga vara annorlunda, men jag tror att när man tillhör Guds rike då är det viktigt att våga stå upp för det svaga i ett samhälle som upphöjer det starka, att våga leva för andra i ett samhälle som predikar självförverkligande, att våga förlåta och ge kärlek även till dem som gjort mig illa i ett  samhälle som säger att det är viktigt att hävda sin rätt, att våga gå ner i tíd och satsa på familjen i en tid när det predikas om kvinnors rätt till heltid och om hur viktigt det är med karriären, att våga ge sitt liv till Jesus och låta Honom få bli Kung och Herre! Tvärtemot? Annorlunda? Absolut.

Önskar dig en skön advent! /Sofie

 

Läs hela inlägget »
Döden har varit påtaglig i helgen. Livet efter döden med allas vår Elsie och saknade Arnold gick på teve och jag läste ut Kristian Gidlunds bok som handlar om hans resa mot en oundviklig död vid 29-års ålder på grund av cancerns grepp.  

Döden är oförståelig, och orättvis. Vi kan inte göra något, vi kan be och minnas de som vi inte har kvar, men vi kan inte hindra döden från att gång på gång ta ifrån oss våra nära. Ingen förutom Jesus har ju faktiskt överlevt livet. Och det är okej att inte förstå. Det är okej att vara arg på allt hemskt som händer. Det är okej att sörja och okej att känna sig maktlös.

Jesus Guds son grät när han kom till sin döde vän Lasaros hem. Vår största idol grät, klart att vi får gråta, Jesus sörjer med oss. För som Gidlund beskriver så krossas hjärtan när någon dör. "Att veta att man en dag - av en sjukdom som lansar och spjut - inte längre kommer finnas där för sin familj , trots det man lovat vid avskedet, det, mina vänner - är hur man krossar ett hjärta." Det är oundvikligt och det är vackert. Det är viktigt och ärligt att sörja.

Vi får vara utmattade av sorg men vi får också ha ett hopp om evigheten. Ingen vet hur Paradiset är, ingen vet vem som är där. Men jag tror i alla fall att i Paradiset så lever man på riktigt lycklig i alla sina dagar, alla är jämlika och alla är omslutna av Guds kärlek. Upp 21:3”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, 4och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer."

När allt verkar hopplöst och din livsgnista är berövad dig på grund av ditt krossade hjärta så kom ihåg att du inte är ensam. Jesus gråter med dig och Gud har lovat att torka dina tårar.

Var välsignade och hedra en tanke åt någon som har betytt något och skicka kanske iväg ett sms till någon som du vet  just i denna stund sörjer.

Kram Johanna
Läs hela inlägget »
Igår var jag ute och gick i ett naturreservat nära Linköping med några kompisar. Vi cyklade ut, gick någon mil, fikande vårt medhavda kaffe, spanade på svanar, hackspettar och rådjur och bara insöp naturen. Detta händer för mig alldeles för sällan.
 
Jag är ganska ofta ute och går men då mest för att få motion eller för att få prata med någon kompis. Att gå ut i naturen för att bara se den för vad den är är något helt annat. Guds skapelse blir så påtaglig när den inte är skymd av hus och stress. Vilken lycka att jag får bo här och ta del av allt detta vackra.

Det mäktigaste med att se på hur djuren lever är att se på deras enkelhet. De lever för dagen, de äter, sover och gnabbas med varandra. Jag har svårt att tro att de oroar sig extremt mycket för om det kommer finnas gräs att äta morgon eller om de kommer få några ungar nästa år. Lite perspektiv på den egna hektiska livsstilen som gång på gång fångar mig. Jag har börjat fundera på vad man egentligen bör fylla sina dagar med. Jag har inget svar, mer än att jag inte vill göra 100 saker halvdant.
 
Jag vill finnas på plats 100% där jag är. Som hackspetten fokuserar på att knacka hål i trädet vill jag fokusera på att göra ett bra jobb ute på praktiken. Som svanen leder sina ungar till nya ställen att äta vill jag finnas till för mina vänner och de ska förstå att jag inte vill skynda iväg till något "viktigare". Jesus verkar alltid ha varit så närvarande, han tog sig tid med de som behövde honom och såg dem.
 
Så i höstmörkret, ta er tid! Ta er tid att gå ut och se det vackra som Gud har skapat i naturen men ta er också tid att se varandra och kanske ringa någon du vet kan behöva lite uppmuntran.

Kram Johanna

 
Läs hela inlägget »

Jag skulle vilja dela med mig av en upplevelse som jag var med om häromdagen.

Jag har haft en tuff tid när det gäller min skola och utbildning. När saker och ting går en emot och det liksom inte vill ordna sig, då är det lätt att tappa modet och vilja ge upp. Så kände jag häromkvällen.. Tillsammans bad vi härhemma om hjälp. En kort, enkel bön. Det gick bara tjugo minuter när ett sms plingade från mobilen. Det var ett meddelande från en vän som jag inte pratar med så ofta och som inte hade en aning om min kamp och oro. Hon skickade ett bibelord till mig som inte kunde ha kommit mer rätt.

Det var från 5 Mos. 31:8
"Herren går själv framför dig och Han skall vara med dig. Han skall inte lämna dig eller överge dig. Var inte rädd eller förfärad."

Gud har kontroll, Han är där och vi får lita på att Han leder oss rätt och bär oss.

En liten vardagsglimt från mig!
/Sofie
 

Läs hela inlägget »

Evig trohet
I nöd och lust
I medgång och motgång
Tills döden skiljer oss åt

Så starka löften, sådan övertygelse och en sådan överlåtelse. Jag var på bröllop förra veckan och grät på vigseln. Nu sitter jag här själv och läser vilka löften de faktiskt gav varandra och blir rörd igen.

Beslutet att dela livet med någon påverkar ju allt. Ett samarbete är alltid nödvändigt, kommunikation är A och O, en måste acceptera och leva med den andres bra OCH jobbiga sidor. Löftet inför Gud och inför vänner är inte tomma ord, det är något att se tillbaka på i jobbiga tider och kämpa för. Allt påverkas, de är nu inte längre två utan ett.

På samma sätt skulle jag önska att det kunde vara med min gudsrelation. Att jag lite oftare kunde påminna mig själv om varför jag tror, och varför jag har en relation med Jesus. Han har lovat mig så otroligt mycket och jag själv har tagit ett beslut om att följa honom. Vi har en grund i bibeln där det står om allt han har gjort för oss människor men det finns också en önskan och uppmaning om att kämpa för att sprida Guds rike. Här krävs samarbete, kommunikationen i bön och med församlingen är A och O, bibeln måste läsas i sin helhet och därför måste en acceptera dels att en inte kan fatta hur Gud fungerar och dels att en ibland kanske tycker Gud är jobbig. (t.ex. Jona var ju inte jätteglad över att behöva åka till Nineve).

Men Guds löften till oss genom bibeln är inte tomma ord, han lovar att alltid vara med oss, att vi är hans barn och att han sörjer för oss. Vi å andra sidan lovar något när vi vill ha med Gud att göra. Vi lovar att acceptera hans kärlek och att i den kärleken kämpa för en bättre värld, att i den kärleken finna ro och uppmuntran till att sprida hans kärleksbudskap. "Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft" Fil 4:13.

Skillnaden dock mellan vigsellöften och löftet mellan oss och Gud är att våra löften till Gud och hans löften till oss inte är helt lika. Gud komne ALDRIG, vad som än händer att svika sina löften. Inte ett enda felsteg du gör kommer hindra honom från att älska dig gränslöst. Vi själva kommer kanske tveka, tvivla och inte alltid hålla våra löften till Gud men vi är alltid välkomna tillbaka.

Men Herren är trofast, han skall styrka er och skydda er för det onda. 2Thess 3:3

Kram Johanna

Läs hela inlägget »

Mörkret är kompakt när jag tittar ut genom fönstret, det regnar och blåser, ljusen är tända och ja, man kan väl bara konstatera att hösten är här. Plötsligt känns de där ljumma grillkvällarna och badutflykterna ganska avlägsna.. Man tar en klunk av det rykande teet, och ser med tacksamhet tillbaka på fina minnen med vänner familj.

Men med hösten kommer inte bara regn och rusk utan också rutiner och lite ordning och reda, vilket är ganska skönt tycker jag. Att komma igång med träning, äta och sova lite mer ordentligt. Ja, lite vardag är nog ganska bra ändå.

Vardag innebär också mer tid med församlingen igen efter sommaruppehållet, och förra veckan  samlades vi i vår hemgrupp igen. Då samtalade vi öppet och ärligt om vår relation till Jesus. Vi delade både det som fungerade bra men också det som kan vara svårt. Det handlar ju om relation, och det är ju inget som är statiskt och alltid är likadant, utan en relation går upp och ner och behöver vårdas för att fungera. Det kändes gott att denna kväll få hjälpa och stötta varandra i detta och be tillsammans.

 Jag tror att vi behöver lite ordning och rutiner när det gäller våra relationer också, och även den till Jesus. Att ta tid, att umgås, öppna sitt hjärta, lyssna och vara stilla, varje dag! Var-dag! Låter det jobbigt och kravfyllt?
Det finns en gammal sång som säger:"En liten stund med Jesus..den ger åt hela livet en ny och ljus gestalt." Jesus vill vara en del av vår vardag, Han vill tala till oss, lyssna till våra böner, leda oss och bära oss! Ibland kan vi luras och tro att vi behöver ta semester från Honom eller att Han inte får plats i vårt så stressade vardagspussel. Men i Guds rike finns en märklig ekvation som jag fått uppleva många gånger, nämligen att saker och ting faller på plats när jag söker honom först, jag får mer kraft till annat vardagsbestyr, mer kärlek och glädje i mina relationer, ett nytt ljus över tillvaron helt enkelt.

Tekoppen är tom, det regnar och blåser fortfarande och det är bara att säga: välkommen höst, välkommen vardag och välkommen Jesus att dela vardagen var-dag med mig!

/Sofie

Läs hela inlägget »

Människor generellt gör mycket bra grejer för världen och för sina medmänniskor men ibland gör vi fel. Ibland gör vi uppriktiga misstag som att räkna fel i kassan eller köra på någons bil och ibland gör vi fel som vi kanske knappt märker i stunden de sker. Det kan vara när en inte säger hela sanningen för att gömma något, när en skäms för någon, när en sårar sina vänner eller inte tar kontakt med någon eftersom en på förhand har dömt ut hen som en ointressant person. Dessa fel är lika jobbiga båda två.

Vem har inte varit i en situation på jobbet där ens kund eller chef har skällt på en för ett misstag. Vem har inte känt skammen när ens föräldrar har kommit på en med något dumt. Vem har inte bannat sig själv för att ha uttryckt sig klantigt när någon som tagit åt sig funnits i närheten?

 

Detta brukar väl i folkmun kallas för den mänskliga faktorn och används som argument för när människor ska, eller inte ska, ges autonomi. Det kan gälla allt ifrån att låta oss ta hand om kärnreaktorernas avfall till hur automatiserad bilkörningen ska vara. Det enda vi vet om oss själva är att vi kommer göra fel hela livet. Som Markus Krunegård sjunger "Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det.". Tyvärr är detta livet, vi kommer fortsätta såra varandra, bli osams och skämmas. Samtidigt kommer vi dock att lära oss, den hårda vägen, trial and error. Vi blir mer erfarna, vissa fel tror jag att jag kommer göra hela livet men jag kommer också göra nya fel och framförallt nya rätt.

Bibeln säger att Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Rom 3:23 och lite längre fram i samma bok Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Rom 5:8

Sedan syndafallet har vi människor inte levt i harmoni med varandra eller med Gud men trots alla våra tillkortakommanden och felsteg så vill han rädda oss. Varje dag vill han rädda oss och ge oss bättre perspektiv. Gud vill mana oss till att leva mer likt honom och  ger aldrig upp om oss. Hur många gånger vi än misslyckas, så finns han vid vår sida för att stötta och pusha oss att göra om och göra rätt. När en har gjort fel så är det klart att det känns hemskt men som med allt annat i livet så finns det tröst att hämta i bibeln. Vill man så kan en ju alltid få perspektiv på sina egna tillkortakommanden genom att se på hur många fel t.ex. David gjorde. Han som ändå ses på som en av de främsta Gudsmännen genom tiderna.

Jag avslutar med att citera sista strofen i Krunegårds låt för den beskriver så bra hur det är innan en har fått perspektiv:
All den här tiden som jag vilat och velat
Vilat och väntat och kastat bort
Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka
Att allt dåligt för med sig något gott

Ta hand om er och vet att Gud tror på er
Kram
Johanna

Läs hela inlägget »
Jag är en människa med kontrollbehov.
Så är det.
Och vem vet, det kanske alltid kommer att vara så.
I alla fall finnas ett stråk av kontrollbehov som liksom pressar sig fram…

Jag har en vän som är precis likadan.
En vän som tillsammans med sin man kom fram till att det bästa för de just då skulle vara att flytta.
Bryta upp.
Byta hem.
Byta församling.
Byta den närmaste sociala kretsen.
Inte alls lätt, men det skulle nog vara det bästa.
Det var liksom nåt som låg & gnagde,
nåt som sa de att de inte var på rätt plats.

Det här med att bryta upp skulle komma att ta tid.
Det var inte alls så lätt som de trodde det där…
Inte alls särskilt lätt att hitta jobb för två.
Boende som passar båda & det barn som de fått.
Lagom nära till föräldrar & svärföräldrar.
Efter några års velande, tvekande & längtande så gjorde de precis så som min vän & jag själv egentligen inte klarar av. Det som strider mot alla slags kontrollregler som finns.  
De sa upp sin lägenhet & de skulle flytta inom 3 månader. Det i sig är ju inget större att reflektera över
MEN (å nu kommer det kontroll-kusliga):
de visste inte vart & ingen av de hade något jobb.
De hade ingen kontroll.

Men vet du vad – de litade på Gud.
De litade på att Han hade en plan
med deras innersta beslut.
Att det skulle leda till något gott &
att allt praktiskt skulle lösa sig.

De där 3 månaderna har fortfarande inte gått
MEN
de har nu köpt sig ett hus som de flyttat in i &
båda har fått jobb.
De bor på en vacker plats med härliga grannar.
I ett samhälle med en fantastisk församling.
I ett samhälle med barndomsvänner.
De litade på Gud & Han hade en plan för de.
Deras nya liv har bara börjat men redan nu
är det ett liv som är gott.

”…att lita på Herren ger rik lön”
(Ordspråksboken 28:25)

Vet du, lita på Gud! Våga det!
Ibland är det motigt & man undrar om Han verkligen finns – men lita på Gud.
Gud har en plan för Ditt liv.
Vägen är inte alltid spikrak.
Men runt nästa krök kan en möjlighet visa sig.
Lita på Gud – Han leder dig rätt.

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Psaltaren 119:105)

En fantastisk helg önskar jag dig.

Kram Therese 
Läs hela inlägget »
Nu är det dags igen, de 500 nya lärarstudenterna välkomnas i två veckor. Jag och många med mig hjälper dem att finna sig tillrätta genom att finnas som stöd och en hjälpande hand. För att bilda grupper och få nya människor att känna sig avslappnade så behövs ofta sammarbetsövningar och lekar. För mig som har växt upp med läger och olika tonårsaktivitetet så är detta helt naturligt medan det är något helt nytt för många som aldrig har lekt Djungeltelegrafen eller pepparkakskull.

Detta fick mig att tänka på allt som jag har att tacka församlingen och kyrkan för och tänkte göra detta blogginlägg till en hyllning till kyrkan.

Kyrkan, en trygg plats där en bara får vila och vara.
När jag kom till Paris för två år sedan och även till Frankrike nu i våras så var jag osäker och utan sammanhang. Jag sökte mig till en kyrka och fann att tron är densamme. Den varma kyrkoatmosfären var välkomnande och aldrig har svenskt kaffe smakat så gott som i Svenska kyrkan i Paris.

Kyrkan, en rörelse som strävar efter en bättre värld.
Något församlingar verkligen har gett mig är en ödmjuk syn på världens alla människor. I den kristna grundtanken är vi alla lika mycket värda och vi alla har gått miste om härligheten från Gud. Ändå står vi tillsammans för att få Jesus synlig med goda och osjälviska handlingar.

Kyrkan, en plats där en växer och utmanas.
Församlingen är en fantastisk plats för att växa som människa i en trygg miljö. Du får ofta uppdrag om att hjälpa till eftersom verksamheten inte skulle fungera utan ideell hjälp. Många av oss har fått chansen att hålla i söndagsskolan, fixa med ljudet, baka kakor, spela musik eller säga något framför församlingen. Särskilt i Värne har jag känt att detta har fungerat otroligt bra. I en liten församling behövs vi alla extra tydligt. Detta genererar starka och modiga människor. Människor som vågar säga vad de tycker och människor som förstår att de har något att komma med.

Kyrkan, en plats där svaghet är mänskligt och premierat.
Även om det inte alltid är sanning och trots att jag ibland sätter upp fasader för att passa in i kyrkan så finns det alltid plats för förbön etc. En ordning som visar att vi alla behöver hjälp, vi klarar oss inte själva. Jag är så otroligt tacksam för all hjälp i bön och i samtal som jag har fått genom åren, det styrker och hjälper.

Detta är några exempel på varför jag är så otroligt tacksam över att vara en del av Guds församling. En församling som grundas på Guds kärlek och bibeln måste bli en öppen, generös och osjälvisk organism. Jag ber att fler ska få vara med om allt det som vi får erfara så ofta utan att ens notera det. Att en sedan också har blivit bra på att hitta på lekar och att fixa lägerbål är ju ett fint plus i kanten.

Var stolta kristna och vet att ni har något att vara stolta över. En Gud som bryr sig och vill leda oss till att bli mer som honom för att göra världen vackrare.

Ta hand om er
Johanna
Läs hela inlägget »


När en fjärdedel av ett lands befolkning dör på tre år,
hur kan en tro på mänskligheten?
När oskyldiga civila avrättas för att de har glasögon,
hur kan en tro på mänskligheten?
När rädslan tvingar människor att tortera andra,
hur kan en tro på mänskligheten?
När barn dödas mot ett träd för att spara på ammunition,
hur kan en tro på mänskligheten?


Jag var för ett par veckor sedan ute och reste i Kambodja med brorsan. Kambodja är ett krigshärjat land som var med om något av det värsta ett land kan råka ut för på 70-talet då De röda Khmererna med Pol Pot i spetsen utrotade en fjärdedel av sitt eget folk.

Vi läste verkliga historier från överlevande fångar och fångvaktare på fängelserna. Alla var samma folk, en fångvaktare berättade att han hade sett sin farbror torteras men inte vågat ge sig till känna av rädsla för att själv vara på tur.

Jag litar inte på någon längre, allra minst mig själv. Om kriget kommer hoppas jag att jag hade kan agera modigt och skydda de i min omgivning. Men med hjärntvättning och hot om att avrätta ens nära kan jag inte säga vad jag hade gjort.

Den enda som går att lita på är Jesus, han är oföränderlig, han blir inte indoktrinerad eller hjärntvättad. Han är på riktigt den enda fasta punkt vi kan lita på.

Vi människor gör fel hela tiden men det var aldrig Guds plan. Det blev fel, och världen blev fel. Nu måste vi agera i en förstörd värld för att den inte ska bli helt mörk, vi måste med Guds hjälp lysa upp på platser där död och ångest regerar.Det må låta omöjligt att stoppa galningar när de fått makten men vi kan alltid göra något. Vietnamkriget slutade till stor del tack vare de protester som uppstod världen över och apartheiden i flertalet länder fick ett slut tack vare inre och yttre påtryckningar.

Så snälla, låt oss försöka hålla kursen mot Jesus och agera mot de orättvisor vi ser. 

Kram Johanna

Läs hela inlägget »
Det här med att vara på väg…
Man är alltid på väg någonstans även om man inte tror det eller ens vill att det ska vara så.
Ibland vill man ju liksom bara att tiden ska stanna, att det ska få vara precis exakt som det är just nu - för evigt.  

Man kan vara på väg & man kan vara på väg…
Det senaste året har jag spenderat mycket tid både med att vara på väg & att vara på väg. Jag har tillbringat många timmar i bilen & många timmar på vägen.
På väg någonstans.
På väg till skolan, på väg till jobbet, på väg till förskolan, på väg till kyrkan, på väg till vännerna, på väg till affären, på väg till träningen, på väg hem…
Ja, på väg helt enkelt. 

När man varit på väg ett tag,
då blir det till slut ganska skönt med en paus.
Att stanna upp & njuta av det man har, där man är, just nu. Ungefär som när man ska på semester.
Man är på väg dit man önskat & längtat.
Resan kan vara lång vilket gör att, när man nått sitt mål, stannar upp & pausar, njuter av det man har &
det man längtat till…
Men det kan också vara så att resan dit är så mödosam & lång att det blir svårt att njuta när man nått målet, för att man har så fullt upp med att vara fullkomligt slut efter resan att man inte orkar njuta…

I min familj har vi haft ett hektiskt år.
Trots att det ändå gått bra kände vi oss under maj månad ganska trötta & slitna & jag tänkte vid ett par tillfällen
”Nu orkar jag inte mer”.
Jag kände ett otroligt behov av att få vara ledig, att få njuta, att stanna upp, att inte behöva plugga eller åka till jobbet. Trots att allt det där som jag längtade över att inte behöva göra, är bland det roligaste jag vet.
Jag älskar mitt jobb & jag älskar att läsa.
Med ett par dagars semester & ett välbehövligt sommarlov återfick jag krafterna till att jobba några veckor till innan det blir
dags för semester.
Det är det jag är på väg emot nu…

Vad jag vill säga med detta är att jag tror att det är viktigt att stanna upp när man är på väg.
Att man tar pauser.
För du vet… ”Detta är dagen som Herren gjort” (Ps 118:24).
Han gjorde gårdagen & Han gör morgondagen också,
men det är nu & idag som gäller.
Det är idag vi ska njuta av det vi har. Av det vi ser. 
Jag är nog generellt dålig på att ta pauser
när jag befinner mig mitt uppe i något.
Men jag kan i alla fall helt ärligt säga att jag njuter av det jag ser när jag kör till jobbet & förskolan en tidig morgon i juni, när daggen ligger som ett täcke över växterna & morgonsolens strålar reflekteras i daggdropparna.
Jag njuter av lupinerna & hundkexen
som kantar vägen in till stan.
Men tänk om jag hade kunnat förmå mig själv att stanna bilen en stund, hoppat ur, insupit doften av sommarmorgon &
vilat i synen av skapelsen.
Verkligen stannat upp. Tagit en paus.
För det är precis så som Tomas Sjödin säger:
”det händer när du vilar”.
Fundera en stund, vad händer med dig när du vilar?
När du vilar i åsynen av något helt fantastiskt
vackert & underbart?  

För att koppla det här med pauser till semestern (som för tillfället känns högaktuellt att koppla till)…
Man vill ju inte vara så slut när semestern kommer att man inte orkar njuta av att man är ledig.
Ta dig en paus människa! Mer pauser åt folket…
Ta dig en paus när du är på väg!  
En toapaus måste man väl i alla fall klämma in när man ligger & drar en husvagn på väg till Böda? Minst en.
Å så en paus för glass. Minst en.

För du vet, för att citera Tomas Sjödin igen:
”att vila är att ta ansvar”…

Hoppas du får en fin vecka!

Kram Therese   

   
Läs hela inlägget »

Jag har funderat kring det här med församling ett tag. Det finns många som skulle kunna förklara dess egentliga betydelse mycket bättre än mig, men jag skulle vilja skriva några rader om vad kyrkan, församlingen  och tron är för mig.

När jag tänker församling, och när jag ber för vår församling, ber jag att den skulle vara Kristuslik. Jag tror att församlingens främsta uppgift och kallelse är att återspegla Honom, efterlikna honom och lysa för Honom i den här världen.

När jag tänker församling, tänker jag också familj. I en fungerande familj finns kärlek, omsorg och uppmuntran. I en fungerande familj kan jag vara den jag är och vara älskad för den som jag är. I en fungerande familj misslyckas jag ibland men familjen står kvar ändå, ger mig en ny chans och förlåter mig. Här finns också utrymme för att korrigera varandra när saker går snett. I en familj är jag också med och bidrar. Jag kan ibland behöva uppmuntran, men lika ofta är jag med och ger kärlek, stöd och förlåtelse till andra.  I en familj finns utrymme att både få men också att ge.

Vi är inte fullkomliga men vi kan sträva efter att likna Jesus. Han älskar alla människor helt och fullt, Han förlåter och upprättar när vi misslyckas och faller, Han har gett sitt liv för oss, och korset är Hans största kärleksbevis! Vi får komma till Honom, tillhöra Honom och ge Honom vår tacksamhet genom att efterlikna Honom!

Så tillbaka till församlingen. Det blev så tydligt för mig förra söndagen, vad tron och församlingen är för mig. Det var en söndag då jag helst hade legat kvar i sängen, en söndag då jag kände mig trött, ledsen och misslyckad.. Jag gick till gudstjänsten i alla fall utan mascara, för jag visste att jag kommer vara ledsen och gråta idag.
Vet du, jag ångrar inte att jag gick, för jag fick möta Jesus den där gudstjänsten. En Jesus som torkar tårar, som förlåter och ger nya chanser. Jag mötte också mina "syskon" och fick kramar, fick gråta och känna att det var okej i alla fall. Vet du, det är tro och församling för mig! En församling och en tro som inte behöver någon mascara, någon fasad eller något påklistrat, utan ett sammanhang där du och jag får vara med precis som vi är!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

Igår hade vi 10-årskalas för vår älskade dotter! Kalasväder, kalasfika och en hel hög med ungar som yrade runt i trädgården! Härligt!
Så var det dags för skattjakt, och ledtrådarna hängde så fint i vårt äppelträd(som dock är lite ruttet och har gjort sitt..). När alla barn skulle ta sig upp i trädet för att hitta sin ledtråd, vad händer? Jo, trädet välter... Det gick, tack och lov, bra och alla tyckte att det var kul! Ett kalas de sent kommer att glömma tror jag..
Detta fick mig att börja fundera på andra saker. Ett äppelträd i full blom som plötsligt faller och finns inte mer.. Livet är ju också så, det är skört. När det är i full blom kan det tas ifrån oss.. Det fick mig att stanna upp en stund och påminna mig om att ta vara på dagen idag. Idag skiner solen, idag sjunger fåglarna, idag är jag ledig och jag ska vara i solen, bada och njuta och tacka Gud för att jag får finnas till och njuta av allt det sköna och för att jag får vara Hans barn! När familjen så småningom kommer hem från skola och jobb, då ska jag titta på dem, krama dem lite extra och säga att jag älskar dem! Detta är dagen som Herren har gjort!
kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Jag har lyssnat på många politiker den senaste veckan; moderater, sossar och feminister. Alla vill något med Sverige, alla vill förändra och det är fantastiskt. Mitt i denna diskussionen undrar jag vad Jesus hade gjort, vem hade han röstat på?

På vår bönegrupp i onsdags nämnde en kompis att några kvinnor i hans hemförsamling röstade på Sverigedemokraterna. Jag hajade till och undrar hur det kan bli så snedvridet. Jag tror att man kan rösta olika som kristen eftersom alla värderar partier av bibeln och Guds ord på olika sätt men hur någon kan se att bibeln och Guds ord på något sätt skulle kunna uppmuntra främlingsfientlighet förstår jag inte.

På grund av detta tänker jag ge några exempel från bibeln att ta med i beaktning när ni diskuterar migrationspolitik nästa gång. Särskilt med tanke på vilket sorts EU vi vill ha, om vi vill bygga en stormakt där vi handlar inom länderna och höjer murarna till resten av världen, eller om vi vill ta ansvar och handla med omvärlden på ett medvetet sätt då vi som en stor makt faktiskt kan hjälpa vår omvärld.  

Rut, Davids och Jesus anmoder var Moabit men följde med Noomi till Judarnas hemland. För mig är det svårt att förstå att hon kunde lämna sitt land, sin familj och sin kultur för att leva som främling i ett land där hennes folk hade väldigt dåligt rykte och ofta behandlades illa. Men det gjorde hon för hon ville följa med Noomi och hon ville dela Noomis tro.

I Joh 4, berättas om den samariska kvinnan vid brunnen som får möta Jesus. Han möter henne med respekt och bryr sig inte om hennes ursprung, kön eller historia. Han bryr sig om att hon ska bli en hel människa.

Jesus pratar med och helar mängder av människor som inte var judar och som inte ens var troende. Om Jesus gjorde så, vad har vi för rätt att bestämma att vi är mer värda än de som tvingas fly sin misär eftersom deras samhälle inte fungerar?

Jesus säger även att vi ska älska vår nästa, inte döma samt gå ut i hela världen och predika Guds ord. Han uppmuntrar oss att bli främlingar och som den välkända gyllene regeln lyder så bör vi behandla människor så som vi vill bli behandlade. Och jag skulle i alla fall inte vilja bli hejdad på flygplatsen när jag vill åka utomlands eftersom det står "svensk" i passet.

Jag uppmuntrar er alltså till att rösta Jesuslikt i EU-valet, vi har en chans att påverka världen som vi bara inte får missa. Läs på och skaffa dig en uppfattning och framför allt, RÖSTA så vi slipper att människorkränkande åsikter ska få representera Sverige.

Kärlek och frid
Johanna
Läs hela inlägget »

I måndags kom jag och resterande resenärer hem från en fyra dagars vistelse i Estland. Efter en övernattning på båten dit och bussfärd med Roger som busschaufför kom vi till Pärnu utan några som helst problem. I Pärnu låg vårat hotell och efter att vi packat in allt så fick vi tre rätters middag på en restaurang inte långt bort. På eftermiddagen tog vi bussen och åkte till Lihula för att möta församlingen. Vi blev glatt mottagna av Pastor Marko, och några som vart där tidigare fick glada möten med sina vänner. Där fick vi en genomgång av allt som de blivit sponsrade med av våran församling, en församling i Finland, EU och regeringen, ja många har varit med och stöttat den lilla församlingen i Lihula som har drygt 25 medlemmar. Vi fick reda på lite vad de håller på med just nu i deras Kyrkoverksamhet och de fick veta lite om vad vi håller på med också. Efteråt var det god mat och en hemfärd till Hotellet igen.




Nästa dag, alltså Lördag åkte vi till TV tornet där vi fick en Historisk genomgång om Estland och TV tornets betydelse. Häftig utsikt, intressant konstruktion och intressant historia kan man kort sammanfatta den vistelsen med. Sedan drog vi oss in till den gamla delen av Tallinn en stund och kikade lite på de gamla husen och åt god mat. Denna dagen fyllde Josefin år så vi firade henne lite också.

På kvällen åkte vi tillbaka till Hotellet för att träffa Urmas, Kristel och deras två döttrar med respektive. Vi fick veta lite om vad de gjorde och hur de lever. Många gamla minnen och historier förtäljdes som alla är en form av vittnesbörd om vad Gud gjort för Lihulas församling och om hur han är med de som valt att tacka ja till hans kallelse.




Det har varit en väldigt bra resa! Förutom att allt har klaffat och inga driftstopp har stoppat oss så har det det varit väldigt intressant att få veta vad som händer med våran systerförsamling. Allt engagemang har imponerat och den starka tron som församlingen har är stor trots att de många gånger haft oddsen emot sig. Ett tecken på att Gud hela tiden finns där även när det kanske inte känns. Det känns lite som att träffa släkten, man har liksom något gemensamt, Gud är vår stora trygga förälder och vi är hans barn och tjänare. Vi kan mötas tillsammans och lovsjunga Jesus och dela erfarenheter och vittnesbörd som stärker vår tro. På vägen upp berättade Jonas om att hur vi än har det, karriär, rikt, fattigt, lätt eller svårt så kommer vi alla att vara lika inför korset. När Jesus ser på oss ser han igenom allt och vi får vara hans högt älskade barn vare sig vi bor i Värne eller Lihula.

Även när det gäller våran församling under resan så har det varit väldigt kul. Att få lära känna och prata med alla ännu mer har fått betydelse både för mig och Josefin.   

//Oscar

Läs hela inlägget »
Åke, Urmas, Kristel & Marie Åke, Urmas, Kristel & Marie

Hemma igen efter en spännande resa till Estland. Många tankar, många möten och många minnen.  Riktigt skönt gäng var vi som åkte, kul att så många som 28 personer valde att följa med! Resan var mycket noggrant planerad och schemalagd tack vare våra fenomenala reseledare Lennart, Bitte & Harald. Stort tack till er!

Som sagt, tankarna är många men jag ska bara försöka dela något så är det framförallt två funderingar som hänger kvar;

1.)  Det finns kraft i evangeliet! De goda nyheterna om att Jesus dött och uppstått för vår skull är livsförvandlande nyheter, i Värne såväl som i Lihula. När Bengt och Lennart initierade vårt engagemang i Estland för drygt 20 år sen så var det kraften från evangeliet som drev dem, det var kraften från evangeliet som förde oss samman med pastorsparet Urmas & Kristel – det är fortfarande kraften i evangeliet som gör att församlingen i Lihula lever, växer och utvecklas. Vi ska aldrig skämmas för evangeliet (Rom 1:16).

 

2.)  Det finns så mycket glädje i evangeliet! Evangeliet är ett glädjebudskap, men det är inte alltid det syns hos oss när vi sjunger i gospelkörer eller talar om en levande Kristus. Hos pastor Markko i Lihula går det inte att ta miste på denna sanning – han utstrålar så mycket glädje och evangelisk skimmer att man knappast kan undgå denna värme… wow. Så vill jag också uppfattas, tänker jag, när jag sitter där i bänken och smittas av hans glädje.

 

Vill du höra mer om vår resa till Estland? Välkommen på gudstjänst i Värne nu på söndag kl 10.00 – då blir det både bilder & berättelser.

/ Er pastor & vän Jonas

 

Läs hela inlägget »

- Och så går du inte ensam när du ska till bilen, lova det…
Så där kan det låta. Fortfarande. Trots mina 31 levnadsår.
Att hon aldrig lär sig, tänker jag.
Eller ska jag säga: TÄNKTE jag, innan jag själv fick barn.
När hon börjar sina förmaningstal om var man får gå & inte,
så gör jag en suck i all tystnad & låter henne hållas.
För jag vet att hon är orolig bara för
att hon älskar mig så mycket.
Precis som jag själv älskar mina barn.
När hon säger ”Jag vet att du blir irriterad på mig nu Therese men jag BLIR JU så orolig… Du kan väl skicka ett sms så jag vet att du lever” så brukar jag numera svara:
”Nej jag blir inte irriterad, jag förstår att du blir orolig.
Det kommer jag också att bli…”.
Mycket av det säger jag för att hon inte ska
känna sig dum men en del är sant.
Jag kommer också att vara orolig för mina barn.
Jag är det redan.
Vet ni vad hon brukar svara…?
”Therese, du kommer bli sju resor värre än mig”.
På det påståendet vet jag inte riktigt vad jag ska svara.
Kanske blir det så. Den här världen är på många sätt helt skruvad & faror lurar runt hörnet. Men så kan man ju inte gå & tänka – då glömmer man ju bort att leva.

Jag ska ärligt säga att jag visst blivit irriterad när hon börjat med det där om vart jag ska gå & inte…
Och att hon skickar sms vid kl 2 på natten,
det vet jag att hon gör för att hon vill att jag ska svara.
Å jag har varit så elak (i min ungdom ska tilläggas…)
att jag hållit henne på sträckbänken.
Struntat i att svara helt enkelt.
Inte har jag förstått att hon, när hon blundat, sett mig på näthinnan, ligga i en buske helt misshandlad,
eller rånad & våldtagen vid åkanten på kullerstenen.
Men nu förstår jag att det har varit & fortfarande är så.
Å jag kanske kommer att bli sju resor värre.
Vad jag däremot är väldigt glad över –
det är att jag har en mamma som bryr sig om mig.
Att jag har en mamma som är närvarande &
som alltid har tid. Oavsett när.
Att jag har en mamma som skulle gör allt
som stod i sin makt, för min skull.

Just nu är jag i Uppsala.
Det är lite tradition för mig att vara här just över Valborg.
Just de här dagarna finns det många barn & ungdomar i den här stan som ropar i sin nöd på sina föräldrar.
Som pockar på uppmärksamhet, men som inte får någon.
Just de här dagarna kommer många unga i den här stan
uppleva sin första fylla.
Just de här dagarna kommer barnintensiven fyllas med alkoholförgiftade ungdomar som druckit i oförstånd &
som druckit som ett rop på hjälp.
När mamma & pappa sjunger ”Vintern rasat…” ropar barnet:
HJÄLP MIG! SE MIG!
Kanhända har du hört mig berätta om de 5 ungdomarna som blev inlagda på barnintensiven just för alkoholförgiftning?
Kanske har du också hört mig berätta om de 5 föräldraparen & vad de gjorde samma kväll?
När läkaren ringde & talade om att läget var kritiskt för barnet svarade 4 av 5 föräldrapar:
-Nä men vi har gäster, vi har inte tid att åka in...  
-Nä vi har druckit så vi kan inte köra…
-Jag har inga pengar till taxi…
-Jaha… Och vad vill du att jag ska göra åt det?

Det 5:e föräldraparet tog sig till sjukhuset.
Gick in till dottern som låg medvetslös med spyrester i håret. Satte sig på varsin stol.
Rörde inte vid sin dotter.
Gav henne ingen kram.
Sa inte ”Allt blir bra. Nu är mamma & pappa här. Det blir tokigt ibland men vi älskar dig i alla fall”.
De gjorde ingenting.
Medan sjuksköterskan hämtade läkemedel
passade de på att försvinna.
Gå upp i rök. Åka hem.
Den berättelsen – som är helt & hållet sann –
kommer jag aldrig att glömma.
Det satte sig som en sorglig klump i hela bröstet på mig.

Just de här dagarna slår hjärtat lite extra för dig som inte har en mamma som skickar ett sms till dig mitt i natten, eller en pappa som sitter uppe & väntar på att få komma & hämta dig när kompisarna försvunnit &
du står ensam kvar i mörkret.

Till dig vill jag säga att du har en far i himlen som älskar dig & som gör allt för dig. Han har till och med låtit sin egen son dö för din skull. Han har skapat dig alldeles perfekt. Han vet att du kommer göra fel, men han älskar dig ändå. Han vet exakt hur många hårstrån som växer på ditt huvud & han vet precis vad du kommer tänka innan du gjort det…
Han är mer än ett sms mitt i natten.
Han är allt.
Å han vill bo i ditt hjärta.
Om du låter honom bo i ditt hjärta kommer du uppleva att ditt liv kommer att förändras.
Det kommer aldrig någonsin bli sig likt –
å jag kan lova att det kommer bli
det bästa beslut du fattat…

När du lägger dig för att sova i gryningen den 1:a maj,
vill jag sjunga den här sången för dig:

”Bred dina vida vingar, O Jesus, över mig. Och låt mig stilla vila, i ve och väl hos dig. Bliv du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd och låt mig alla dagar få leva av din nåd”  (Sandell-Berg)


Till er föräldrar vill jag säga, Valborg eller inte:
var NYKTRA & var NÄRVARANDE.

Kram Therese  

Läs hela inlägget »


Nu har jag snart gått båda terminerna på Bibelskolan i rimforsa och det lider mot sitt slut. Det har varit en mycket bra tid på skolan och jag har fått många nya vänner utspridda i landet. Undervisningen har varit väldigt bra om än frågor snurrar i mig snarare än svar som jag kanske trott när jag först kom dit.  När jag började bibelskolan så var jag väldigt sugen på att få mer insikt i bibeln, och då först och främst GT som jag hade mkt liten kunskap kring. Det har jag fått och jag har verkligen blivit insatt i det, djupt. Men folk pratade också om att folkhögskola "var ett år där man lär känna sig själv", något jag inte var det minsta intresserad av när jag började. Men jag har fått veta mkt om mig själv inser jag idag. Jag har insett en hel del svagheter och styrkor, speciellt i grupp sammanhang.
Det har varit otroligt lärorikt att leva så många människor så tätt inpå varandra under den här tiden. Min rumskompis Eddie har varit en superb samtalare och vi har båda lärt varandra en hel del. Vi trodde nog att vi hade mkt gemensamt när vi först träffades, vi vart båda inom bygg och från landsbygden o.s.v., men vi har så olika personligheter , men vart med om mkt liknande och det har varit nyttigt för mig att fått lära känna honom. Sen har jag fått massa andra nya vänner som jag inte trodde skulle få lära känna så pass bra.

Själva undervisningen som jag kom dit för, har också den vart väldigt bra. Den har varit uppdelad i 6 akter där den första är skapelsens början och den sista om när Guds rike kommer. Lärarna tar väldigt sällan ställning i frågor, utan visar på flera alternativ på hur folk ser på frågor som kyrkan har, något som jag upskattar mkt! När vi inte haft Bibelkunskap har det funnits två profiler, Miljö o rättvisa och Lovsång. Såhär i efterhand kanske jag känner att jag borde valt miljö och rättvisa men jag gick lovsång, det har varit väldigt roligt, men jag har fått upp intresset för miljö och rättvisa mera under året. Det har vart jobbigt att förstå hur snedfördelade resurserna är i världen och hur bra vi har det när andra svälter. Miljöfrågor och ozonlager har etsats fast i huvet, viktigt och lärorikt, och något att kämpa mot.  Det är flera lågor som tänts i mig, och jag hoppas inte de slocknar nu när jag ska in i verkligheten igen!
//Oscar

Läs hela inlägget »

Så här på annandagens kväll, ser jag tillbaka på dagar utav fantastiskt väder och skön ledighet, dagar av tid för nära och kära men också dagar av stillhet och förundran inför påskens kärna och egentliga budskap.

Det har varit dagar som varit som en vandring. En vandring för att försöka förstå lite mer av vad Jesus gick igenom för vår skull.
På torsdagkvällen var det en getsemanestund med fokus på Jesu kamp, vånda och ångest inför det Han visste att Han skulle gå igenom. Härlig sång och lovsång ramade in kvällen, då vi också tog tid att be för varandra och fira nattvard.
Sedan vaknade vi upp till långfredagen och gick till förmiddagsgudstjänst, då vi fick sjunga om och höra berättelsen om Jesu lidande på korset och man känner en oerhörd förundran inför att Jesus kunde ha kallat ner tusentals änglar till sin hjälp, men Han valde att låta allt ske därför att Han ville rädda mänskligheten, därför att Hans kärlek var och är så stor.
Så sist men inte minst fick vi på påskdagens morgon tillsammans sjunga, tacka och lyssna till en härlig predikan om att Jesus inte stannade kvar i graven utan uppstod, lever och finns här hos oss!

Ja vilken vandring det har varit, vilkn helg! Det mest fantastiska är ju att påskens budskap gäller varje dag, hela året om. Jesus lever! Han är en närvarande Gud, en vardagens Gud med uppståndelsekraft att möta oss med där vi är! Jag är tacksam och glad för dessa dagar och ser fram emot att fortsätta vandra med den uppståndne de dagar som kommer!
kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Efter tre månaders vistelse i Frankrike var det dags att komma tillbaka till vardagen i Linköping. Vad skönt det skulle bli tänkte jag, inte för mycket att göra och allt kommer vara som vanligt. Till viss del stämde mina föreställningar, det var som att ingenting och allting hade hänt på samma gång. Lägenheten och campus är sig lika och mina vackra vänner är lika härliga som vanligt, däremot har jag inte längre varje kväll uppbokad av möten och teaterövningar. Jag har inte längre två sammanhang där jag verkligen är behövd. Om jag skulle ha missat en spexövning i höstas skulle resten av gruppen ha ringt som galningar och jag var en oumbärlig del i gänget precis som var och en av oss var för att möjliggöra föreställningen.


Detta kom över mig som en chock i veckan och jag låg sömnlös flera nätter eftersom jag inte kände att det fanns en naturlig plats där jag behövdes. Jag älskar att engagera mig men jag blev också besviken på mig själv för att jag inte bara kunde njuta av att vara fri och spontan

Helgen blev dock en hjälp i min återanpassning till vardagen. Jag träffade många härliga människor och på en andakt i lördags så bad jag om förbön och satt sedan och pratade med henne som hade bett för mig. Hon hade sett en bild där jag fick vara Jesus händer och det gav mig ett lugn. Jag är inte skapad för att göra allt, jag är skapad för att vara älskad och för att älska Gud och andra människor och det är tillräckligt som uppdrag.

Idag känns det underbart att jag kan vara spontan och att jag nu när våren stundar inte är uppbokad jämt utan kan ha tid för mina vänner och ha tid för de i min omgivning som behöver mig. Det beror antagligen på dagsform och jag kanske får en svacka snart igen men i alla fall.

Det händer alla att känslor av otillräcklighet rörs upp i vårt inre men jag vill bara uppmuntra till att vila i att vi har fått ett uppdrag av Gud som står fast: Ta emot hans kärlek och för den vidare. Vi är inte onödiga och vi kan tjäna Gud med eller utan formella engagemang och Gud kan använda oss i varje situation.

Ha en välsignad påsk
Kram Johanna

Läs hela inlägget »
Hur länge Herre skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? Hur länge ska mina fiender triumfera över mig? Se till mig och svara mig, Herre, min Gud! Upplys mina ögon, så att jag ej somnar in i döden. Låt inte mina fiender säga "Jag blev honom för stark" och mina ovänner glädja sig när jag vacklar. Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta jublar över din frälsning. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. PS 13

Denna psalm skrev nog David när han inte var på sitt bästa humör och när han inte kände att hans böner nådde fram till Guds öra. Jag tror att alla kan känna igen sig i att ibland så vet en inte om Gud hör eller bryr sig om vad en säger. Ibland känns det som att det är en tjock mur mellan mig och Gud. En mur som mina böner studsar mot för att sedan försvinna ut i rymden istället för att hamna vid Guds hjärta. Jag ber och läser bibeln men det säger mig inget, jag känner mig inte mottagbar och jag tvivlar på att det finns en Gud som verkligen bryr sig om mig.

Det som ändå ger mig ro i tider som denna är att om en av de största Gudsmännen genom tiderna kände likadant så kan det ju inte vara farligt eller ovanligt i alla fall. David var en människa som tillsammans med Gud gjorde storverk men samtidigt var han en vanlig människa som gjorde fel, sårade människor, dödade människor. Ändå ser vi honom som en av de största för han kom till Gud med sin ångest och han slutade inte lita på att Gud skulle vara nådefull emot honom utan bad om förlåtelse och började om igen. Han hörde inte Guds röst varje dag men som det står skrivet i slutet av psalmen så går han tillbaka till att även då han beklagar sig så avslutar han med att han vill han sjunga till Guds ära ty han är god.

Det är det jag behöver göra ibland, inse att även om jag inte känner mig på topp så finns det en Gud som alltid är 100% sann och god. Honom kan jag lita på när jag inte litar på mig själv.

Ta hand om er i vårsolen
Kramar Johanna
Läs hela inlägget »

Varje dag imponeras jag & överraskas av mina barn.
Det kan handla om de allra enklaste saker,
till de lite mer svåra.
En sak som tenderar vara svår – både för vuxna & för barn
– är att säga förlåt.

Det här med att säga förlåt är något som vi i min familj tycker är väldigt viktigt att lära våra barn. Man säger förlåt när man gjort något tokigt, när någon annan blivit sårad.
Å nästan varje gång är det en liten kamp
att få det där barnet
att säga det där ordet.
Å nästan varje gång, när tålamodet tryter & man försökt vara så pedagogisk man bara kan ett bra tag, säger jag
”kom igen nu, det är väl inte så svårt…”.
Men allvarligt talat...
Är det så lätt?
Visst kan det väl vara svårt att säga förlåt?!

Jag har under en ganska lång tid själv brottats med
det här konceptet ”FÖRLÅT”.
Just den här gången har det handlat om att förlåta.
Å jag vill säga att det inte alla gånger är lättare att förlåta än att själv be om förlåtelse.
Det kan vara riktigt jobbigt & svårt.  
Jag har ältat & grunnat & funderat & tyckt & tänkt kring det som gjort att jag haft svårt med att säga
”Ok, du är förlåten”.
Å jag har brottats med tanken, att det kanske verkar som att jag tycker att allt som har varit är okej,
bara för att jag tar emot förlåtelsen.

Jag vill säga att det här med att gå runt & vara bitter
(för det blir man vare sig man vill det eller inte)
över konflikter som ligger & gnager, inte är någon hit.
Det tar kraft & energi.
Det hindrar en från att vara sprudlande glad &
det hindrar en från – frid.

Jag vill också säga att, bara för att man tar emot förlåtelsen så innebär det inte att allt som har varit är okej.
Det finns saker som man kan få vara med om som aldrig någonsin kommer att kunna få en OK-stämpel.
Det finns saker som verkar omöjliga att förlåta.
Men likväl behöver man inre frid.

Det är svårt, ibland fruktansvärt svårt, att sänka garden & ta emot förlåtelse från en människa som gjort en illa.
Å när man kommer till saker som är riktigt svåra att förlåta
– då kan man be om hjälp.
Mitt i mitt eget brottandes med ”FÖRLÅT” kom jag att läsa en artikel om en kvinna som befann sig i en situation där hon absolut inte kunde ta emot förlåtelse från en människa som åsamkat henne & hela hennes familj otrolig skada & sorg.
I artikeln skiljde man på två olika sorters förlåt.
Det ena, det är förlåtet som innebär
”Det är okej. Vi drar ett streck över detta”. Man kan tänka sig att det rör sig om saker som inte är så stora när det väl kommer till kritan....
Det andra förlåtet – det innebär ett förlåt som man lämnar till Gud. Lite som ”Jag lämnar det här till Dig. Jag förstår inte hur jag ska lyckas att förlåta men Du vet bättre, så jag lämnar det till Dig så att Du kan hjälpa mig att förlåta.
Så att Du kan hjälpa mig att välja bort bitterheten”.  
Hur tänker du kring det här med att förlåta?

Vägen till förlåt kan vara mödosam & lång – oavsett om man ska förlåta eller själv be om förlåtelse.
Men friden som infinner sig efteråt gör mödan värd…
Fundera ett slag, är det något som grämer dig?
Står du i konflikt med någon?
Vill någon be om förlåtelse men du har svårt att ta emot den?

Vet Du, Han har förlåtit Dig – därför kan du förlåta andra.

Ha en riktigt fin helg!

Kram Therese

Läs hela inlägget »

När jag var liten fanns ett program som hette "Här är ditt liv". I varje program "kidnappade" man en känd person, som fick komma till studion, sitta ner och berätta om sitt liv, om både framgångar och missslyckanden. Personer från dennes liv kom till studion och överraskade, och påminde om gamla minnen.

Jag tillhör den kategori av människor som älskar att lyssna till livsberättelser. Jag tror aldrig jag får nog av det! Det är så spännande att höra om livets vandring, och hur olika våra upplevelser av livet är!

Jag har också den senaste tiden funderat över hur ofta vi egentligen lever " här är mitt liv"? Kanske lever vi oftare "här är min fasad"? Helt ärligt, så kämpar vi ju alla med olika saker, på olika områden. Det är livet liksom. Men när vi väl möter varandra, så har vi en tendens att försöka stoppa undan det där, putsa till fasaden och få folk att tro att i mitt liv finns minsann inget utav sprickor, brustenhet eller kamp..

Jag har många gånger gått till kyrkan, finklädd, sminkad och ledsen. När jag väl har kommit dit har jag ändå klistrat på leendet och sjungt med i sångerna. Absolut inte gått fram för förbön, då kan ju någon tro att jag har problem..

Men allvarligt talat: vem är inte ledsen ibland? Vem har inte varit irriterad eller minst sagt vansinnig på den man lever ihop med? Vem har inte någongång oroat sig för sina barn eller kännt sig som en otillräcklig förälder? Vem har inte varit trött? Vem har inte tänkt fel tankar om sig själv eller någon annan? Vem har inte kännt ett stort behov av att få känna den där handen på axeln i förbönsstunden, att få uppleva förlåtelse, upprättelse och ny styrka och kraft inför vardagen och dess krav? JAG HAR DET!!!

Min vän, låt oss leva lite mer "Här är mitt liv"! Våga släppa på fasaderna och blotta oss själva. Livet är fyllt av både glädje och sorg, av både med och motgång! Och vi har en Gud som älskar oss trots våra sprickor! Han vill inte att vi håller upp någon mask inför Honom eller inför varandra. Han vill att vi kommer som vi är, Han vet ändå hur vi är! Om vi vågar vara ärliga mot Honom och varandra, kan Han bära oss och vi kan också lättare bära varandra.

Jag vill avsluta med en sångstrof av Michael Johnsson:

"Så tränger ljuset in, och når till djupet ditt.
Genom sprickorna i din själ, har det funnit vägen dit."


Det här en utmaning för mig, jag behöver bli bättre på det. Men när vi möts nästa gång kanske vi ska dela livet som det verkligen är!

Kram/Sofie

Läs hela inlägget »
I höstas hade jag många intressanta diskussioner med en härlig kille som bl.a. ofta går barfota, sover på balkongen och dumpster divar (hämtar mat ur containrar). Han inspirerade mig mycket till att ifrågasätta huruvida samhällets förväntningar och vår närmiljö påverkar vad vi tror oss "behöva" för att ha ett lyckligt liv. Måste man nödvändigtvis jobba 40h i veckan? Är det oundvikligt att hamna i ett villaområde när man bildar familj? Måste man kratta löven på trädgården, måste man ens ha en trädgård? Borde jag lägga mina pengar på en weekend med en billig flygresa eller borde jag ta semestern på tåglängds avstånd?

Det finns så många alternativ som man inte tänker på existerar tror jag. Särskilt viktigt tror jag det är för oss kristna att aktivt välja t.ex. var vi vill bo, vilka vi vill beblanda oss med och hur vi spenderar vår tid. Är det rätt av oss om alla medelklasskristna buntar ihop sig i ett område för att sen gå till samma kyrka och aldrig se utanför vår egen homogena grupp?

Jag menar inte att man inte bör bo i villa eller jobba heltid, jag menar mer att det kanske är värt att reflektera över vilka av ens val som egentligen är grundläggande för sin egen och andras lycka. Är det viktigast för min familj att vi har råd att åka på semester eller är det viktigare att vi har tid att äta middag ihop? Jag vet inte vad som är rätt men jag tror helt enkelt att det kan vara bra att komma ihåg att bara för att telefonen och internet är uppfunnet så var det inte oumbärligt för 10 år sedan.

Matt 6:19-21
Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara

Var välsignade
Kram Johanna
Läs hela inlägget »

I dag var vi i kyrkan, en liten församling på kanske 100 medlemmar. Vi har gått dit flera gånger och varje söndag då vi tar nattvarden tänker jag på att det faktiskt är något fantastiskt och unikt som jag får vara med om.


Jag är här och tar nattvarden i en liten kyrka i västra Frankrike samtidigt som folk världen över också firar nattvard på söndag förmiddag. Brödet och vinet som vi delar blir ett så konkret exempel på att vi alla strävar efter samma sak. Vi vill alla att Jesus ska bli känd och vi samlas för att hylla honom tillsammans.

Människor i hela världen tillber Gud och när vi tar nattvarden så är det inte bara mysteriet med Jesus inkarnation utan även ett tecken på att alla som tror på Jesus död och uppståndelse är en och samma kropp. Vart vi än åker i världen så kan man alltid förenas i nattvarden. Nattvarden kan tas bara några få personer emellan för den delas ändå med resten av Guds församling.



1Kor 10:16 Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är inte det gemenskap med Kristi kropp? Eftersomdet är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi del av detta enda bröd.

Ta hand om er och vet att vi alltid har varandra
Johanna

 

Läs hela inlägget »

Vet inte om du har haft dagar när du inte velat gå upp från sängen? När kroppen känts tung och fast du sovit dina timmar så har det känts som att du knappt sovit något alls?
En sådan morgon hade jag idag. Det har varit så mycket som hänt i mitt liv nu ett tag. Många svåra frågor att ta ställning till, orosmoln som hotat min annars så blå himmel.. Livet har liksom kommit emot mig med full kraft och när ens nära och kära drabbas av sjukdom då känner man sig liten och rädd..

Så den här morgonen när jag efter många om och men, klev upp ur sängen så satte jag mig under ett vattenfall.
Va? Vad menar hon? tänker du. Jo, vet du att det finns ett himmelskt vattenfall, en källa med levande vatten som aldrig tar slut, och dit kan man få komma utan att behöva prestera, sätta sig där med all sin svaghet och brist och bara ta emot, bara låta de där underbara vattendropparna rinna över en och fylla på i tomheten. Jag läste bibeln och idag stod det:

"Vet du inte, har du inte hört att Herren är en evig Gud, som har skapat jordens ändar? Han blir inte trött och utmattas inte, Hans förstånd kan inte utforskas. Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta."  Jes. 40:28-31

Så min vän, låt oss fortsätta framåt, lita på att Jesus är med, att Hans vattenfall vill fylla på i våra tomma kärl, att Hans styrka och kraft räcker till både dig och mig. Han blir aldrig trött och vi kan alltid komma till Honom.

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

På plats i Frankrike i en stad i storlek med Linköping, i ett rum på 9m2 där en kan gå på toa och duscha samtidigt om en så vill. Vårt kök består av 2 plattor och alla köksredskap och porslin behövdes inhandlas så det är helt enkelt ett något mer spartanskt levnadssätt.

Det finns saker som irriterar som att man måste skriva dubbla kopior av hundratals dokument eftersom de tydligen inte har kommit på hur excel och dokumentation på internet fungerar. Samtidigt finns det hundra saker att glädja sig över, att vi är två som åkte tillsammans och att vi kommer överrens att vi har blivit underbart emottagna, att franskan redan fungerar och idag, att vi fick internet.

Jag ser redan nu hur jag kommer uppskatta min lägenhet när jag kommer hem men jag och Tove sa till varandra att det kan vara bra att bo såhär ett tag för att uppskatta sin ugn när man återvänder. Sen vet jag också att jag kommer sakna riktig espresso och säkert endel av de människor som kommer bli mina vänner här när jag återvänder.

Något som blir tydligt när ens vardag förändras är hur viktig Gud blir och vilken tid man hinner ta för honom. Innan rutinerna tar överhanden och allt blir kaos. Det är också så tydligt att det är han som är oföränderlig, alla omständigheter kan förändras men han är den samme och han finns alltid för oss. Människor här tillber honom och vi kan förenas i bön över gränserna.

Jesus Kristus är den samme igår, i dag och i evighet.
Heb 13:8

Ta hand om er
Kram Johanna


Läs hela inlägget »
För ett par dagar sen frågade en kollega mig hur länge man egentligen ska säga ”God fortsättning”.
Jag hade inget bra svar.
Säkert inte något som är rätt enligt vett & etikett i alla fall.
Men jag har nog i alla fall slutat säga det, tror jag.
Nu känns det verkligen som att juldagsmorgon för denna gång har glimmat färdigt & att det glänst över sjö & strand.
Och det nya året har tagit sin plats & kalendrarna har börjat fyllas med planer, listor, läxor, tentor, möten.
Även om kanske fler med mig slutat säga ”God fortsättning” så hänger den här frågan om nyårslöften kvar…
”Hade du några nyårslöften Therese?”  
Jag är ganska dålig på nyårslöften.
Att komma på dem.
Och att hålla dem.
Något som jag däremot gjorde var
att reflektera lite över året som gått.
2013.
Hiss & diss.
Stolthet.
Ånger.
Saker jag borde göra lite mindre.
Saker jag borde göra lite mer.

Det är lätt för mig att fylla på listan med saker
jag borde göra mer av eller göra bättre.
Men saken är den att jag inte är mer än människa.
Jag varken kan, orkar eller hinner göra allt
som jag skriver upp på den där listan.
Det är i det här läget som det här med prioriteringar
kommer in i bilden.  
Å det är också här som mitt enda nyårslöfte har sin plats.

Det här kan nog låta väldigt klyschigt men mitt nyårslöfte får bli ”en liten stund med Jesus varje dag”.
Vissa dagar har jag inga som helst problem med den där stunden. Men livet är ganska hektiskt & intensivt
varpå barn, familj, jobb, studier & uppdrag får ekorrhjulet att snurra på i ganska rask takt.
Å ibland är det enda jag hinner säga innan jag somnar
”Gud som haver…”.
Gud som haver vadå?
(Till er som nu undrar om jag fortfarande ber ”Gud som haver” vill jag utbringa ett rungande ”JA!” ).

Prioritering krävs för att få in den här
stunden i mitt ekorrhjulsliv.
Hur gör du för att få en stund med Jesus varje dag?
För egen del kan det nog exempelvis handla om att minska användandet av mobilen så att jag läser min braiga andaktsbok eller Bibeln en stund istället för att scrolla mig genom uppdateringarna på Facebook eller gillar bilder på Instagram.
En utmaning.
2014 - jag är redo.  

Hoppas ni haft en fin helg & får en fin vecka!
Kram Therese
Läs hela inlägget »

Nytt år och nya möjligheter, i morgon flyttar jag till Frankrike för 3 månaders studier. Idag har jag ingen aning om var jag kommer handla min mjölk, vem som kommer vara min granne eller vem jag kommer skratta högt med inpå småtimmarna.

Ett helt nytt sammanhang, det ger en lyxig chans till att få skapa sig det "jaget" en vill ha. Vem vill jag att de jag möter ska se mig som? Vilka minnen och diskussioner kommer skapas och vilka utbytta tankar och åsikter kommer uppstå? Jag har alla möjligheter till att försöka bli mer Jesuslik, till att få vara någon som tjänar sina medmänniskor och håller fokus på Gud. Något att sträva mot i alla fall, jag har möjligheterna men tvivlar redan på mig själv, jag är väl ingen riktig Gudskvinna?

C.S Lewis skrev "We are what we believe we are". Har människor bilden av oss att vi bryr oss om andra och är gästvänliga så kommer vi antagligen att handla så, detta eftersom människan automatiskt gör så som hon förväntas. Det blir som självuppfyllande profetior vare sig vi vill det eller inte. Därför gäller det att vara lite naiv ibland, tro det bästa om andra och om dig själv så ökar chanserna för det markant.

Jag hoppas att min tid i Frankrike ska bli en tid för att upptäcka nya sidor hos mig själv och en chans att ännu en gång få börja från skratch och finna mig själv tillsammans med Gud i en ny kontext. Jag önskar att mitt liv med Jesus ska påverka mig, synas i mina handlingar och prägla min mäniskosyn. Jag kommer självklart inte lyckas hela tiden, men då är det bara att bryta ihop och komma igen. Varje dag får man en ny chans till att börja nya vanor och vidga sina perspektiv om bara viljan finns.

Gud har kallat oss till att följa honom och vara varandras tjänare och älska uppoffrande så som han gjorde. Det är ett mål att sträva mot och vad jag hoppas få vara med och förmedla så att någon som jag kommer lära känna i Frankrike om ett år kan säga till sin vän "Kommer du ihåg den där Johanna, hon gav mig nya perspektiv på livet".

God fortsättning på det nya året och kom ihåg att så länge man har en aning om vem man vill vara så är man antagligen på god väg ditåt.
À bientôt /Johanna

Läs hela inlägget »