Värne Allians VISION

2013 > 03

Hej Jesus...
Det är jag igen.

Vi hörs ju ganska ofta du & jag.

Den här helgen har varit något utöver det vanliga.

Precis som varje påsk.

Återigen har jag påmints om Din storhet.

Hur obegripligt stort det Du gjorde för mig &

hela mänskligheten är.

Det måste värkt något oerhört i Ditt hjärta när du blev förrådd av Judas, en av dina vänner.

Påfrestningen Du utsattes för när Du fick släpa ett tungt kors av tjocka träbalkar genom staden mot Golgata, med en törnekrona tryckt mot Ditt huvud måste varit enorm.

Smärtan Du genomled när spikarna genomborrade

Dina händer & fötter.

Jag kan inte ens tänka tanken.

Du fick dö i mörker & ensamhet.

Och allt visste Du skulle ske.

Hur Du i Din rädsla ändå litade på Gud &

lät det som Han ville skulle ske, göra det.

Hur tungt måste inte oket på Dina axlar vägt?

Oket av all vår synd, vår synd & skuld som Du betalat.

Allt övergår mitt förstånd.

Jag kan bara böja mig ner inför Dig i tacksamhet.


Tack käre Jesus för att jag är älskad av Dig.
Tack för att Du betalat min skuld.
Tack för att Du är en hjälp i nöden, som aldrig sviker.
Tack för att jag får vila i Din frid.
Tack för att Du alltid vill mitt bästa.
Tack för att ingenting kan skilja mig från Din kärlek.
Tack för att Du ger mig kraft & styrka när jag inte orkar själv.
Tack för att Du ser möjligheter i mig
Tack för att Du vet hur varje dag i mitt liv kommer att bli & att du är med mig alla slags dagar
Tack för allt.
Vi hörs imorgon...
Kram Therese

Läs hela inlägget »

Igår spenderade jag dagen tillsammans med mina kollegor i Skolkyrkan, Eksjö. Vi hade bjudit in alla klasser i åk 6 till något som vi kallar för "Påskpusslet - enkelt förklarat, en rundvandring genom 4 000 år där man vid olika stationer fick olika pusselbitar med sig såsom; Den judiska påsken, Nattvarden, Varför var Jesus tvungen att dö och Påsken idag. Vi hade en riktigt härlig dag tillsammans med dessa sköna barn och lärare - och jag kände sån glädje när jag åkte hem och tänkte tillbaka på att vi faktiskt fått ge dessa människor påskens verkliga innebörd & förhoppningsvis en del att klura på under påskhelgen som kommer. 

 

Är så tacksam för den fina relation som finns i Eksjö mellan skolan och Skolkyrkan(pastorer/ung.ledare/präster som finns i Eksjö) - i en tid då detta inte alls är självklart. Fortsätt be för våra elever & lärare runt om, skolan är så otroligt viktig. Min stora bön är också att gårdagens besök skulle få innebära en längtan efter att lära känna Jesus Kristus bättre.

 

Glad Påsk vänner/ er pastor & vän Jonas

Läs hela inlägget »

Trots att nätterna fortfarande är kalla och snön ligger kvar här och var och våren känns lite avlägsen så närmar vi oss påsk. Påsken, denna fantastiska högtid då vi får påminna oss om, och stanna upp inför det stora som Jesus gjorde för dig och mig när Han dog och uppstod.

 

Barnen räknar ner till sitt påsklov, och tycker att dagarna sniglar sig fram tills det blir lov..

Det min mellandotter brukar se fram emot allra mest när det är lov, är att få sova länge på morgnarna och att få gå i pyjamas, morgonrock och tofflor minst halva dan.

 

Apropå att gå i morgonrock och tofflor, så skriver Tomas sjödin om detta i sin bok "Jag lutar åt Gud". Jag citerar:

 

"Duktighetsmaskinen inom oss måste ibland ges frihet från förpliktelser och rutiner. Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig."

 

I ett annat kapitel skriver han:

 

"Konsten är nog inte enbart att få kroppen i viloläge, men själen. Det svåra är inte att sitta stilla, det är att hantera den oro som får röst där. Den enda väg jag kan se som fruktbar är övningens väg. Poängen med att ha en stilla vecka måste ju vara att inte alla veckor är det. Att ibland bryta sitt vanliga tempo för ett annat är klokt. Att ta en stilla förmiddag, en stilla kväll, en stilla helg och någon gång ibland en stilla vecka, kan bli ett sätt att öva på det svåraste av allt: att släppa taget, Att säga sig att just nu behövs jag inte, inte av hustru/man och barn, inte av arbetsliv. Jag bara sitter här, alldeles stilla, och låter mig bäras av Gud."

 

Önskar dig en stilla vecka.

 

kram Sofie

Läs hela inlägget »

För en tid sedan satt jag & åt middag med några vänner.

Vi kom att röra vid ämnet egenvärde.

Vet du vad det är?

Ett egenvärde är ett värde för sig eller sin egen skull.

Ett egenvärde innebär att du har ett värde oavsett om du presterar något eller inte.

Alla människor har ett egenvärde.
Kanske bör vi bli medvetna om vårt egenvärde?

Du är värd att bli medveten om ditt eget värde...


Vet du... Du är skapad helt unik – ingen annan är som du & du är perfekt som du är. Du är inte skapad av en slump – det finns en anledning till att du går omkring på den här jorden & du har en plats Guds skapelse. Du ska bemötas med respekt & också bemöta andra på det sättet. Gud kan bo var han vill men han väljer att bo i Ditt hjärta.


Slutligen några väl kända rader, men nog så viktiga:


"Du vet väl om att Du är värdefull,

Att Du är viktig här & nu.

Att Du är älskad för Din egen skull

för ingen annan är som Du"

Ingemar Olsson


Ha en fin helg!
Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

"We are who we believe we are" - C.S Lewis

 

Jag handlar utefter det jag tror att min omvärld ska tro om mig, knepigt? Jovisst, och knepigare blir det, men jag ska försöka förklara.

 

I höstas läste vi en kurs som innehöll bl.a. sociologi och hur grupperingar påverkar elevers prestationer. Det finns något som kallas "stereotype thret" dvs. att om en elev tror att läraren tror att eleven är en viss typ av person (låg- eller högpresterande) så blir också eleven det förutspådda även om hen inte tillhörde den gruppen från början eller om läraren inte alls trodde det.

 

Läskigt hur lättpåverkade vi är av oss själva och vår egen bild av världen. Vår tro på människor förändrar vår syn på oss själva. Tror vi att människor tror oss om gott så blir vi goda människor men tror vi att människor tror att vi är sämst så blir vi också sämst.

 

Därför är det bäst att hålla sig nära Jesus, för han tror oss om gott och uppmuntrar oss alltid till att göra det bästa vi kan.

 

I 1 Mos1:27ff kan vi läsa "Gud skapade människan till sin avbild /.../ Gud såg att allt han hade skapat var mycket gott." Alltså, om vi tror på vad Gud tror om oss istället för att försöka gissa vad vår omgivning tror om oss så kommer vi sträva efter att bli goda människor och antagligen må mycket bättre.

 

Kram på er

Johanna

Läs hela inlägget »

Den här helgen har jag gjort två saker som jag aldrig har gjort innan!

Nyfiken?

Jag lovar, jag ska berätta, men först vill jag dela ett bibelord med dig.

 

2 Mos. 3:11

" Men Mose sade till Gud: Vem är jag, att jag skulle gå till Farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?

Han svarade. Jag är med dig."

 


Mose stod sannerligen inför uppgifter som han aldrig hade gjort förrut. Han kände sig osäker och rädd och försökte flera gånger att tala om för Gud att Han skulle välja någon annan som var bättre. Han kände, vem är jag?

 

Jag tror att vi är ganska många som ganska ofta får kämpa med just den tanken: vem är jag?

 

Men Gud vill vara med oss, hjälpa oss och ge oss mod när vi känner oss små och inte riktigt vågar. Det fina med Gud och Guds rike är ju också att han inte ser som vi eller mäter med de mått som vi mäter med.. Han väljer ut det enkla, det lilla, det svaga, den som inte är så mycket i sig själv men som litar på Gud och tror att Han kan göra det genom oss.

 

Står du inför nya utmaningar? Känner du dig rädd och liten?

tänker du vem är jag?

Idag kan du få andas ut din rädsla och litenhet och istället andas in Hans mod, Hans styrka och byta ut frågan vem är jag? mot vem är Han? Bibeln är full av beskrivningar om vem Han är, och det är Han som går med dig och hjälper dig att våga,

 

Nu undrar du ju vad det var jag gjorde i helgen. 

Jo, i lördags var jag och familjen vid vår fina badplats och gjorde fint. Buskar och endel träd skulle bort. När jag gick där och släpade på ris och grenar frågade mannen om jag ville köra motorsågen!!! och efter en viss bävan och tvekan så gjorde jag det! Gissa om jag kände mig "macho" när jag stod där med motorsågen i högsta hugg och träd och grenar for åt alla håll!

Sedan igår så var alla våra härliga gympaledare borta när vi skulle köra vårt söndagspass, och gissa vem som skulle leda? Lilla jag, som har så svårt för att leda och stå i centrum!

 

Fåniga, enkla saker tycker du? Men vet du, oavsett om det är små eller stora utmaningar så vill Gud vara med och man växer när man vågar.

Så idag tror jag faktiskt att jag har vuxit minst 2cm!

 

kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Men ibland så är jag fast
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant

 

 

Lars Winnerbäck en av Sveriges många genier som kan sätta ord precis på mina känslor. Efter ett halvår på ny plats med nytt folk så funderar jag på vad jag egentligen gör för och i den här världen. Allt känns lite plastigt. Vad är ett meningsfullt liv? Varför gör inte Gud coola underverk genom mig? Varför blev inte jag känd?

 

Än är det kanske inte för sent men jag förstår ju själv att alla inte kan bli som Martin Luther King, alla har vi fått olika talanger och olika intressen. Men varför känner jag mig så mellanmjölk, som inte ens kan ett partytrick eller hålla mina blommor vid liv.

 

Mitt i denna meningslösa och ganska destruktiva tankegång så var jag på lunchandakt idag och tjejen som snackade läste från bibeln "den som älskar mig (Jesus) håller mina bud /..../och mitt bud är detta älska din nästa som dig själv".

 

Ett stycke jag har hört många gånger men som jag behövde höra, det finns ett kall till oss alla som vi kan jobba på hela livet. Att älska varandra, att älska de som vi inte gillar och älska de som inte gillar oss. Något att falla tillbaka på när det känns som att livet är rätt meninglöst och istället omvandla ett passivt missnöje till något kreativt i det enkla och kanske betala lunchen till någon eller ringa ett samtal till gamla mormor.

 

Gud välsigne er

 

 

 

Läs hela inlägget »

Just nu är jag inne i en läsperiod. Nyligen köpte jag Cajsa Tengblads bok "prestationsprinsessan" och jag skulle vilja citera några rader från den.

 

"Ofta jämför vi oss med andra och förundras över hur mycket de verkar hinna med. Vi möter en massa "lyckade" och "perfekta" människor i media som förutom att göra karriär, ser bra ut, hinner träna, renovera huset, laga spännande exotiska rätter och baka cupcakes och surdegsbröd i fina förkläden i ultramoderna kök. Deras hem ser ut som om de vore hämtade ur inredningsreportage och deras partners och barn är välklädda med bländvita leenden. Självklart hinner de även blogga, uppdatera sin status på facebook och lägga upp bilder på instagram - allt för att dela glädjen över det till synes perfekta livet med oss vanliga dödliga."

 

Ja, visst är det lätt att vi håller upp fasader för varandra, tar på oss masken. Till och med när vi går till kyrkan, ler vi och behöver minsann ingen förbön. Då kan ju folk tro att vi har problem..

 

Men sanningen min vän, är att vi alla får brottas med saker i livet. Ingen av oss är perfekt. Jag är den förste att skriva under på det. Vi behöver visa vår trasighet och knasighet för varandra så att vi kan hjälpa och bära varandra.

 

citerar några rader till från boken igen:

 

"Kristen tro är inte till för dem som anser sig vara perfekta, utan för dem som insett att de inte är perfekta. Kristen tro handlar om att sträcka sig utanför sig själv och be om hjälp.

Att vara  kristen handlar inte om att prestera, utan om att ta emot nåden och låta den verka genom oss. Att vara kristen handlar om att komma hem - hem till vår sanna identitet och tillhörighet som Guds älskade barn. Att vara kristen är att vara innesluten av och buren av en som är större än oss."

 

Det här har talat till mig. Vi behöver inte prestera eller vara perfekta för att få ett värde. Vi är värdefulla och älskade utan krav och villkor, av en Gud som gav allt för oss på et kors.

 

Du är älskad. 

 

kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Tidigare i veckan hamnade jag & mannen framför en dokumentär väldigt sent på kvällen. Det var ganska osmart att börja titta eftersom det var väldigt intressant & höll på väldigt länge – alldeles för länge för att vi skulle få veta hur det slutade...

Men det vi hann se var oerhört spännande.

Dokumentären handlade om den brittiske militären Ed som bestämt sig för att bli den första att ta sig från Amazonflodens ursprungskälla till dess mynning ut i Atlanten – till fots.

Resan var över 700 mil.

Inget tv-team, bara egen kamera.

Ingen som dyker upp som gubben i lådan med en energidryck eller portion pasta när energin tryter.

Han hade en kompis som han gärna såg som sällskap under expeditionen, en kompis som faktiskt (tro det eller ej) tackade ja. Kompisen hade fästmö i England men bestämde sig ändå för att göra den här resan tillsammans med Ed.

En resa som initialt sett beräknades ta 1 ½ år.

Så gav de sig iväg.

Varsin rygg säck & varsin guide från Sydamerika -

& ett par sköna skor, förhoppningsvis...
I början gick det riktigt bra.

De peppade varandra, skrattade & hade det fint.

Men allt eftersom tiden gick blev det bitska kommentarer &

pikar istället för uppmuntrande ord.

Filmkameran de hade med sig för att dokumentera sin resa blev ett tillfälle för var & en att "prata av sig"

om irritationen till den andre.

Efter ca 3 månader bestämde sig kompisen för att åka hem.

Han tog med sig sin guide & avbröt sitt äventyr.

Ed fortsatte vidare.

Vid ett av de allra farligaste, mest kriminella partierna på resan

– där de flera gånger blev hotade till livet –

bestämde sig guiden för att ge sig av hemåt till sin trygga vrå. Så där stod han Ed, den tuffa militären, på en grusväg i Sydamerika, ensam.

Efter att till slut hittat en ny guide kunde han fortsätta...

Det var ungefär där vi var tvungna att gå & lägga oss.

I efterhand har jag förstått att Ed fick nya guider

längs med Amazonfloden.

Det tog honom 860 dagar att genomföra expeditionen

– men han kom i mål.

Efter 2½ år var han framme.


Snacka om att vara ihärdig.

Snacka om att inte ge upp.

Kanske skulle man behöva lite av Ed´s envishet &

galenskap i sitt eget liv ibland.

Visst hade det varit intressant att veta om Ed hade en förtröstan på något som var större än honom själv?

Något som fick honom att fortsätta även fast

det såg riktigt mörkt & eländigt ut?

Vad det är skönt

att kunna förtrösta på Honom som är större än störst,

som är med mig vid min sida när jag gjort val som kanske inte var så genomtänkta,

som är med mig när jag känner mig lika ensam som en övergiven britt på en grusväg i Peru,

som är med mig när jag är oense med mina vänner & hjälper mig reda ut det,

som är med mig när jag känner mig osäker & inte riktigt vågar, som är med mig när jag gjort de allra största misstagen som går att göra & som ändå säger "Det är okej"...

Visst hade det varit intressant att veta om Ed läst det här:

"Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft" (Fil 4:13).


Ha en fin vecka!
Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

I helgen flyttade jag till en ny lägenhet tillsmmans med en superbra kursare. Vi har kommit i ordning ganska bra trots att vi saknar vissa väsentligheter som dammsugare och köksstolar. Jag känner ändå redan hur bra jag kommer trivas.

 

Det känns som ett hem. En plats där jag känner mig trygg, där jag kan se ut hur som helst, där jag kan landa i lugn och hämta kraft samtidigt som det finns plats för skratt, djupa samtal, bön och hetsiga diskussioner.

 

Det är på detta sätt som en församling/bönegrupp borde fungera tror jag. Det borde vara som att komma hem till en trygg plats, där man får ladda batterierna samtidigt som man utmanas och får diskutera viktiga existentiella frågor. En plats där man får lufta vilka tankar som helst utan att riskera utanförskap och där allt bygger på först och främst en kärlek till Jesus men också på tanken om församlingen som en familj.

 

Är det såhär så gör det inget att det finns lite damm i hörnen eller om kakorna inte är hembakade utan köpta på Ica. Så länge det finns en trygg plats med Jesusfokus så kommer folk dras till den familjegemenskap som skapas där vi accepterar varandras olikheter och  tillsammans skrattar åt dåliga skämt.

 

 

Gud välsigne er, och jag saknar er lite idag!

Kram Johanna

Läs hela inlägget »

2013 > 03

Hej Jesus...
Det är jag igen.

Vi hörs ju ganska ofta du & jag.

Den här helgen har varit något utöver det vanliga.

Precis som varje påsk.

Återigen har jag påmints om Din storhet.

Hur obegripligt stort det Du gjorde för mig &

hela mänskligheten är.

Det måste värkt något oerhört i Ditt hjärta när du blev förrådd av Judas, en av dina vänner.

Påfrestningen Du utsattes för när Du fick släpa ett tungt kors av tjocka träbalkar genom staden mot Golgata, med en törnekrona tryckt mot Ditt huvud måste varit enorm.

Smärtan Du genomled när spikarna genomborrade

Dina händer & fötter.

Jag kan inte ens tänka tanken.

Du fick dö i mörker & ensamhet.

Och allt visste Du skulle ske.

Hur Du i Din rädsla ändå litade på Gud &

lät det som Han ville skulle ske, göra det.

Hur tungt måste inte oket på Dina axlar vägt?

Oket av all vår synd, vår synd & skuld som Du betalat.

Allt övergår mitt förstånd.

Jag kan bara böja mig ner inför Dig i tacksamhet.


Tack käre Jesus för att jag är älskad av Dig.
Tack för att Du betalat min skuld.
Tack för att Du är en hjälp i nöden, som aldrig sviker.
Tack för att jag får vila i Din frid.
Tack för att Du alltid vill mitt bästa.
Tack för att ingenting kan skilja mig från Din kärlek.
Tack för att Du ger mig kraft & styrka när jag inte orkar själv.
Tack för att Du ser möjligheter i mig
Tack för att Du vet hur varje dag i mitt liv kommer att bli & att du är med mig alla slags dagar
Tack för allt.
Vi hörs imorgon...
Kram Therese

Läs hela inlägget »

Igår spenderade jag dagen tillsammans med mina kollegor i Skolkyrkan, Eksjö. Vi hade bjudit in alla klasser i åk 6 till något som vi kallar för "Påskpusslet - enkelt förklarat, en rundvandring genom 4 000 år där man vid olika stationer fick olika pusselbitar med sig såsom; Den judiska påsken, Nattvarden, Varför var Jesus tvungen att dö och Påsken idag. Vi hade en riktigt härlig dag tillsammans med dessa sköna barn och lärare - och jag kände sån glädje när jag åkte hem och tänkte tillbaka på att vi faktiskt fått ge dessa människor påskens verkliga innebörd & förhoppningsvis en del att klura på under påskhelgen som kommer. 

 

Är så tacksam för den fina relation som finns i Eksjö mellan skolan och Skolkyrkan(pastorer/ung.ledare/präster som finns i Eksjö) - i en tid då detta inte alls är självklart. Fortsätt be för våra elever & lärare runt om, skolan är så otroligt viktig. Min stora bön är också att gårdagens besök skulle få innebära en längtan efter att lära känna Jesus Kristus bättre.

 

Glad Påsk vänner/ er pastor & vän Jonas

Läs hela inlägget »

Trots att nätterna fortfarande är kalla och snön ligger kvar här och var och våren känns lite avlägsen så närmar vi oss påsk. Påsken, denna fantastiska högtid då vi får påminna oss om, och stanna upp inför det stora som Jesus gjorde för dig och mig när Han dog och uppstod.

 

Barnen räknar ner till sitt påsklov, och tycker att dagarna sniglar sig fram tills det blir lov..

Det min mellandotter brukar se fram emot allra mest när det är lov, är att få sova länge på morgnarna och att få gå i pyjamas, morgonrock och tofflor minst halva dan.

 

Apropå att gå i morgonrock och tofflor, så skriver Tomas sjödin om detta i sin bok "Jag lutar åt Gud". Jag citerar:

 

"Duktighetsmaskinen inom oss måste ibland ges frihet från förpliktelser och rutiner. Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig."

 

I ett annat kapitel skriver han:

 

"Konsten är nog inte enbart att få kroppen i viloläge, men själen. Det svåra är inte att sitta stilla, det är att hantera den oro som får röst där. Den enda väg jag kan se som fruktbar är övningens väg. Poängen med att ha en stilla vecka måste ju vara att inte alla veckor är det. Att ibland bryta sitt vanliga tempo för ett annat är klokt. Att ta en stilla förmiddag, en stilla kväll, en stilla helg och någon gång ibland en stilla vecka, kan bli ett sätt att öva på det svåraste av allt: att släppa taget, Att säga sig att just nu behövs jag inte, inte av hustru/man och barn, inte av arbetsliv. Jag bara sitter här, alldeles stilla, och låter mig bäras av Gud."

 

Önskar dig en stilla vecka.

 

kram Sofie

Läs hela inlägget »

För en tid sedan satt jag & åt middag med några vänner.

Vi kom att röra vid ämnet egenvärde.

Vet du vad det är?

Ett egenvärde är ett värde för sig eller sin egen skull.

Ett egenvärde innebär att du har ett värde oavsett om du presterar något eller inte.

Alla människor har ett egenvärde.
Kanske bör vi bli medvetna om vårt egenvärde?

Du är värd att bli medveten om ditt eget värde...


Vet du... Du är skapad helt unik – ingen annan är som du & du är perfekt som du är. Du är inte skapad av en slump – det finns en anledning till att du går omkring på den här jorden & du har en plats Guds skapelse. Du ska bemötas med respekt & också bemöta andra på det sättet. Gud kan bo var han vill men han väljer att bo i Ditt hjärta.


Slutligen några väl kända rader, men nog så viktiga:


"Du vet väl om att Du är värdefull,

Att Du är viktig här & nu.

Att Du är älskad för Din egen skull

för ingen annan är som Du"

Ingemar Olsson


Ha en fin helg!
Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

"We are who we believe we are" - C.S Lewis

 

Jag handlar utefter det jag tror att min omvärld ska tro om mig, knepigt? Jovisst, och knepigare blir det, men jag ska försöka förklara.

 

I höstas läste vi en kurs som innehöll bl.a. sociologi och hur grupperingar påverkar elevers prestationer. Det finns något som kallas "stereotype thret" dvs. att om en elev tror att läraren tror att eleven är en viss typ av person (låg- eller högpresterande) så blir också eleven det förutspådda även om hen inte tillhörde den gruppen från början eller om läraren inte alls trodde det.

 

Läskigt hur lättpåverkade vi är av oss själva och vår egen bild av världen. Vår tro på människor förändrar vår syn på oss själva. Tror vi att människor tror oss om gott så blir vi goda människor men tror vi att människor tror att vi är sämst så blir vi också sämst.

 

Därför är det bäst att hålla sig nära Jesus, för han tror oss om gott och uppmuntrar oss alltid till att göra det bästa vi kan.

 

I 1 Mos1:27ff kan vi läsa "Gud skapade människan till sin avbild /.../ Gud såg att allt han hade skapat var mycket gott." Alltså, om vi tror på vad Gud tror om oss istället för att försöka gissa vad vår omgivning tror om oss så kommer vi sträva efter att bli goda människor och antagligen må mycket bättre.

 

Kram på er

Johanna

Läs hela inlägget »

Den här helgen har jag gjort två saker som jag aldrig har gjort innan!

Nyfiken?

Jag lovar, jag ska berätta, men först vill jag dela ett bibelord med dig.

 

2 Mos. 3:11

" Men Mose sade till Gud: Vem är jag, att jag skulle gå till Farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?

Han svarade. Jag är med dig."

 


Mose stod sannerligen inför uppgifter som han aldrig hade gjort förrut. Han kände sig osäker och rädd och försökte flera gånger att tala om för Gud att Han skulle välja någon annan som var bättre. Han kände, vem är jag?

 

Jag tror att vi är ganska många som ganska ofta får kämpa med just den tanken: vem är jag?

 

Men Gud vill vara med oss, hjälpa oss och ge oss mod när vi känner oss små och inte riktigt vågar. Det fina med Gud och Guds rike är ju också att han inte ser som vi eller mäter med de mått som vi mäter med.. Han väljer ut det enkla, det lilla, det svaga, den som inte är så mycket i sig själv men som litar på Gud och tror att Han kan göra det genom oss.

 

Står du inför nya utmaningar? Känner du dig rädd och liten?

tänker du vem är jag?

Idag kan du få andas ut din rädsla och litenhet och istället andas in Hans mod, Hans styrka och byta ut frågan vem är jag? mot vem är Han? Bibeln är full av beskrivningar om vem Han är, och det är Han som går med dig och hjälper dig att våga,

 

Nu undrar du ju vad det var jag gjorde i helgen. 

Jo, i lördags var jag och familjen vid vår fina badplats och gjorde fint. Buskar och endel träd skulle bort. När jag gick där och släpade på ris och grenar frågade mannen om jag ville köra motorsågen!!! och efter en viss bävan och tvekan så gjorde jag det! Gissa om jag kände mig "macho" när jag stod där med motorsågen i högsta hugg och träd och grenar for åt alla håll!

Sedan igår så var alla våra härliga gympaledare borta när vi skulle köra vårt söndagspass, och gissa vem som skulle leda? Lilla jag, som har så svårt för att leda och stå i centrum!

 

Fåniga, enkla saker tycker du? Men vet du, oavsett om det är små eller stora utmaningar så vill Gud vara med och man växer när man vågar.

Så idag tror jag faktiskt att jag har vuxit minst 2cm!

 

kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Men ibland så är jag fast
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant

 

 

Lars Winnerbäck en av Sveriges många genier som kan sätta ord precis på mina känslor. Efter ett halvår på ny plats med nytt folk så funderar jag på vad jag egentligen gör för och i den här världen. Allt känns lite plastigt. Vad är ett meningsfullt liv? Varför gör inte Gud coola underverk genom mig? Varför blev inte jag känd?

 

Än är det kanske inte för sent men jag förstår ju själv att alla inte kan bli som Martin Luther King, alla har vi fått olika talanger och olika intressen. Men varför känner jag mig så mellanmjölk, som inte ens kan ett partytrick eller hålla mina blommor vid liv.

 

Mitt i denna meningslösa och ganska destruktiva tankegång så var jag på lunchandakt idag och tjejen som snackade läste från bibeln "den som älskar mig (Jesus) håller mina bud /..../och mitt bud är detta älska din nästa som dig själv".

 

Ett stycke jag har hört många gånger men som jag behövde höra, det finns ett kall till oss alla som vi kan jobba på hela livet. Att älska varandra, att älska de som vi inte gillar och älska de som inte gillar oss. Något att falla tillbaka på när det känns som att livet är rätt meninglöst och istället omvandla ett passivt missnöje till något kreativt i det enkla och kanske betala lunchen till någon eller ringa ett samtal till gamla mormor.

 

Gud välsigne er

 

 

 

Läs hela inlägget »

Just nu är jag inne i en läsperiod. Nyligen köpte jag Cajsa Tengblads bok "prestationsprinsessan" och jag skulle vilja citera några rader från den.

 

"Ofta jämför vi oss med andra och förundras över hur mycket de verkar hinna med. Vi möter en massa "lyckade" och "perfekta" människor i media som förutom att göra karriär, ser bra ut, hinner träna, renovera huset, laga spännande exotiska rätter och baka cupcakes och surdegsbröd i fina förkläden i ultramoderna kök. Deras hem ser ut som om de vore hämtade ur inredningsreportage och deras partners och barn är välklädda med bländvita leenden. Självklart hinner de även blogga, uppdatera sin status på facebook och lägga upp bilder på instagram - allt för att dela glädjen över det till synes perfekta livet med oss vanliga dödliga."

 

Ja, visst är det lätt att vi håller upp fasader för varandra, tar på oss masken. Till och med när vi går till kyrkan, ler vi och behöver minsann ingen förbön. Då kan ju folk tro att vi har problem..

 

Men sanningen min vän, är att vi alla får brottas med saker i livet. Ingen av oss är perfekt. Jag är den förste att skriva under på det. Vi behöver visa vår trasighet och knasighet för varandra så att vi kan hjälpa och bära varandra.

 

citerar några rader till från boken igen:

 

"Kristen tro är inte till för dem som anser sig vara perfekta, utan för dem som insett att de inte är perfekta. Kristen tro handlar om att sträcka sig utanför sig själv och be om hjälp.

Att vara  kristen handlar inte om att prestera, utan om att ta emot nåden och låta den verka genom oss. Att vara kristen handlar om att komma hem - hem till vår sanna identitet och tillhörighet som Guds älskade barn. Att vara kristen är att vara innesluten av och buren av en som är större än oss."

 

Det här har talat till mig. Vi behöver inte prestera eller vara perfekta för att få ett värde. Vi är värdefulla och älskade utan krav och villkor, av en Gud som gav allt för oss på et kors.

 

Du är älskad. 

 

kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Tidigare i veckan hamnade jag & mannen framför en dokumentär väldigt sent på kvällen. Det var ganska osmart att börja titta eftersom det var väldigt intressant & höll på väldigt länge – alldeles för länge för att vi skulle få veta hur det slutade...

Men det vi hann se var oerhört spännande.

Dokumentären handlade om den brittiske militären Ed som bestämt sig för att bli den första att ta sig från Amazonflodens ursprungskälla till dess mynning ut i Atlanten – till fots.

Resan var över 700 mil.

Inget tv-team, bara egen kamera.

Ingen som dyker upp som gubben i lådan med en energidryck eller portion pasta när energin tryter.

Han hade en kompis som han gärna såg som sällskap under expeditionen, en kompis som faktiskt (tro det eller ej) tackade ja. Kompisen hade fästmö i England men bestämde sig ändå för att göra den här resan tillsammans med Ed.

En resa som initialt sett beräknades ta 1 ½ år.

Så gav de sig iväg.

Varsin rygg säck & varsin guide från Sydamerika -

& ett par sköna skor, förhoppningsvis...
I början gick det riktigt bra.

De peppade varandra, skrattade & hade det fint.

Men allt eftersom tiden gick blev det bitska kommentarer &

pikar istället för uppmuntrande ord.

Filmkameran de hade med sig för att dokumentera sin resa blev ett tillfälle för var & en att "prata av sig"

om irritationen till den andre.

Efter ca 3 månader bestämde sig kompisen för att åka hem.

Han tog med sig sin guide & avbröt sitt äventyr.

Ed fortsatte vidare.

Vid ett av de allra farligaste, mest kriminella partierna på resan

– där de flera gånger blev hotade till livet –

bestämde sig guiden för att ge sig av hemåt till sin trygga vrå. Så där stod han Ed, den tuffa militären, på en grusväg i Sydamerika, ensam.

Efter att till slut hittat en ny guide kunde han fortsätta...

Det var ungefär där vi var tvungna att gå & lägga oss.

I efterhand har jag förstått att Ed fick nya guider

längs med Amazonfloden.

Det tog honom 860 dagar att genomföra expeditionen

– men han kom i mål.

Efter 2½ år var han framme.


Snacka om att vara ihärdig.

Snacka om att inte ge upp.

Kanske skulle man behöva lite av Ed´s envishet &

galenskap i sitt eget liv ibland.

Visst hade det varit intressant att veta om Ed hade en förtröstan på något som var större än honom själv?

Något som fick honom att fortsätta även fast

det såg riktigt mörkt & eländigt ut?

Vad det är skönt

att kunna förtrösta på Honom som är större än störst,

som är med mig vid min sida när jag gjort val som kanske inte var så genomtänkta,

som är med mig när jag känner mig lika ensam som en övergiven britt på en grusväg i Peru,

som är med mig när jag är oense med mina vänner & hjälper mig reda ut det,

som är med mig när jag känner mig osäker & inte riktigt vågar, som är med mig när jag gjort de allra största misstagen som går att göra & som ändå säger "Det är okej"...

Visst hade det varit intressant att veta om Ed läst det här:

"Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft" (Fil 4:13).


Ha en fin vecka!
Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

I helgen flyttade jag till en ny lägenhet tillsmmans med en superbra kursare. Vi har kommit i ordning ganska bra trots att vi saknar vissa väsentligheter som dammsugare och köksstolar. Jag känner ändå redan hur bra jag kommer trivas.

 

Det känns som ett hem. En plats där jag känner mig trygg, där jag kan se ut hur som helst, där jag kan landa i lugn och hämta kraft samtidigt som det finns plats för skratt, djupa samtal, bön och hetsiga diskussioner.

 

Det är på detta sätt som en församling/bönegrupp borde fungera tror jag. Det borde vara som att komma hem till en trygg plats, där man får ladda batterierna samtidigt som man utmanas och får diskutera viktiga existentiella frågor. En plats där man får lufta vilka tankar som helst utan att riskera utanförskap och där allt bygger på först och främst en kärlek till Jesus men också på tanken om församlingen som en familj.

 

Är det såhär så gör det inget att det finns lite damm i hörnen eller om kakorna inte är hembakade utan köpta på Ica. Så länge det finns en trygg plats med Jesusfokus så kommer folk dras till den familjegemenskap som skapas där vi accepterar varandras olikheter och  tillsammans skrattar åt dåliga skämt.

 

 

Gud välsigne er, och jag saknar er lite idag!

Kram Johanna

Läs hela inlägget »