Värne Allians VISION

2013 > 01

"Solidarisk är man mot den som är solid och arisk" - Ett intressant talesätt som nog tyvärr stämmer mer än man vill erkänna. Hur kommer det sig att strörsta delen av de som kommer till kyrkan är medelklasssvensson när Jesus bara hängde med "slöddret". Vem är kyrkan till för?

 

Kyrkan ska vara en plats för alla, vi är till och med en "förening" som först och främst inte är till för varandra utan för ANDRA. Jesus ville ut, han begav sig till de fattiga, till de behövande. Han var själv flykting och hemlös. Shane Claiborne skriver ungefär såhär "Hur kan vi tillbe en hemlös men inte känna en enda eller bry oss om en enda i verkliga livet?" Helt sjukt egentligen, jag fastnar så lätt i måbra-bubblan. Mår jag och mina nära bra så är livet bra. Det är inte sant, livet är skit för alldeles för många människor.

 

Med Jesus hjälp vill jag göra världen lite vackrare. Ge en flykting husrum, skänka pengar till välgörenhet, värna om naturen, köpa rättvisemärkt. Jesus skulle inte rädda församlingen, han skulle rädda världen. Det är dags att göra något! Fundera över vår pengaprioritering och tidsprioritering, kan jag vara en passiv givare utan att ha ett hjärta för vad jag ger till?

 

Jag tipsar i alla fall om Claiborns bok "Den oemotståndliga revolutionen" om ni vill lära känna revolutionären Jesus och även bli lite knäckt över hur felprioriterad kyrkan kan vara.

 

All uppmuntran till er i kampen för en vackrare värld där vi ser de som behöver oss.

 

Läs hela inlägget »

Häromdagen sa min 7-åriga dotter till mig:

"Mamma, när vi säger förlåt till Jesus, så har Han en särskild borste som Han tar fram och så skrubbar Han oss rena i hjärtat!      

 

     På kvällen när vi skulle be så bad hon:

"Tack Jesus att Du omsluter mig på alla mina sidor."

 

Det talade till mig. Tänk att Jesus har gjort allt för att mitt hjärta skulle kunna bli "renskrubbat", och tänk att Han omsluter mig på alla mina sidor. Med allt jag har av svagheter och brister så vill Han förlåta och omsluta.

 

Förlåtelse handlade även gårdagens gudstjänst om. Jesus har gjort allt för oss, så då får vi med hans hjälp också förlåta dem som kanske har sårat oss.

Istället för att döma varandra och hålla saker emot varandra så kan vi välja att gå förlåtelsens väg. En svår väg, men en frihetens väg.

Kanske behöver vi be Gud om förlåtelse idag, kanske behöver vi be någon annan om förlåtelse, kanske behöver vi förlåta någon som gjort illa oss. Varför? Svaret hittar vi i Joh. 3:16:

 

"Ty så älskade Gud världen, att Han utgav Sin enfödde Son, för att den som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha ett evigt liv."

 

Kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Vad drömmer du om?

Var vill du vara om 5 år?

Vart vill du resa, vem vill du träffa, vem vill du förlåta och vad vill du våga?

 

I söndags handlade Gudstjänsten om drömmar och visioner med församlingen, alla som var där fick skriva vad de ville skulle hända på 10 år. Det måste ju komma bra förslag utav flera hundra personer, och alla vill säkert olika saker. Alla vill säkert satsa på olika målgrupper på olika sätt men allt för att bygga en öppen och varm gemenskap där människor får möta Jesus och vi får gå ut och möta människor.

 

Det kändes väldigt konkret och på min cellgrupp diskuterade vi predikan och insåg att vi också ville göra konkreta och genuint goda saker för Linköping, för att vi vill älska alla som bor här och hjälpa dem på alla sätt vi kan. Det kan vara genom att ställa upp som funktionär vid något evenemang eller skicka en blomma till kommunalrådet. Bara göra något så att tron blir verklig och levande.

 

Därför frågar jag både mig själv och dig, vart vill vi med vår tro? Har du något konkret mål? Någon speciell person du vill prata tro med, någon du vill be för, ett mirakel du vill se innan 2013 är slut, en flyktingfamilj du vill ge husrum etc.....

 

VÅGA DRÖMMA för som Albert Einstein sa "Only those who attempt the absurd achieve the impossible." Vi har ju dessutom världens skapare på vår sida som säger att om vi ber berget att flytta på sig i hans namn så ska det göra det så utelämnade till vår egen prestation är vi ju inte.

 

Ta hand om er

Johanna

Läs hela inlägget »

Ni som följer bloggen vet att min förra vecka var känslomässigt kämpig. Det var än det ena, än det andra som rörde runt bland känslorna. Jag tillät mig vara totalt deppad i 3 dagar över mitt uppsats-kaos. Jag insåg att det inte blev så mycket bättre av att bara gå runt & vara ledsen. Jag hade fått utlopp för en massa känslor under de där 3 dagarna (stackars min familj...) & kände mig helt enkelt ganska redo att gå vidare. Mitt i allt det där ledsamma kände jag en stor tacksamhetskänsla över att veta att jag inte behöver bära alla jobbiga saker själv. Jag har, förutom en liten familj som får tampas med allt jag känner, en Gud som aldrig sviker. Jag har alltid Honom att luta mig emot. Han är en klippa. Han bär mig genom det som är svårt...


"En man drömde att han gick längs en strand

och han gick tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.

Han märkte att vid varje period i livet fanns

spår i sanden av två par fötter:

det ena spåret var hans det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde

såg han tillbaka på fotspåren i sanden.

Då såg han att många gånger under

hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.

Han märkte också att detta inträffade

under de svåraste och mest ensamma perioder av hans liv.

Detta bekymrade honom och han frågade Gud :
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig

för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig

utan gå vid min sida hela vägen.

Men jag har märkt att under de allra

svåraste tiderna i mitt liv har det funnits

bara ett par fotspår.

Jag kan inte förstå att Du lämnade mig

när jag behövde Dig som mest.
Herren svarade "Mitt kära barn jag älskar dig

och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår

– då bar jag dig."

 

Den här veckan har jag fått vara tacksam över mycket... Examinatorn på skolan som på ett sånt fantastiskt fint sätt hjälpt oss att styra upp det här med uppsatsen, en fantastiskt härlig film en vanlig tisdagskväll, en fika med en mycket god vän en vanlig onsdag, en fika med en annan mycket god vän en vanlig torsdag, två härliga ledarsamlingar varav det på den ena serverades underbart gott fika, ett besked om att mitt kusinbarn fått komma hem från sjukhuset helt frisk, goa telefonsamtal med vänner långt bort, två fina buketter med tulpaner...

Ja, den här veckan är jag tacksam.

Vad är du tacksam över?


Ha en riktigt fin helg!
Kram Therese

Läs hela inlägget »

Jag såg Palmedokumentärerna i helgen och de förfärar mig.

 

De är självklart vinklade och eftersom jag själv inte levde på hans tid har jag svårt att förstå hur det kändes att vara där. Palme var på inga sätt perfekt, han gjorde många misstag (att t.ex. ljuga för hela Sverige är inte särskilt smart om man vill ha kvar sitt förtroende) och han hade nog passat bättre på den utländska arenan där han kunde kämpa för rättvisa och avskaffandet av Apartheid istället för att kämpa för svenskarnas ekonomi.

 

Men det jag inte förstår är HATET, det hat som så många kände emot denna enda man. Hur kan man skylla alla problem på en enda politiker? Han gjorde impulsgrejer och jag fattar att folk blev sura när han sabbade relationen med USA genom sitt uttalande om Vietnamn (trots att vi nu vet att det var behövligt att någon stod upp för de svaga). Men jag blir rädd, att något sådant ska hönda igen. Reinfeldt säger ju aldrig något upprörande så där kommer det inte hända, men ledde Palmemordet och Palmehatet alla till mänhän i regeringen och riksdagen? Eller är det bara så att vi tror att vi är ett litet land som inte kan göra någon skillnad i världen?

 

I vilket fall som helst så skulle jag önska lite mer intressanta människor i regeringen som vanligt folk i alla fall har en åsikt om, dock hoppas jag att vi har lärt oss av historien och aldrig kommer gå med plakat om att vi önskar någons död då det kan slå in. (Även att tänka på i och med Sverigedemokraterna som inte direkt står för rättvisa)

 

Matt 5:43 Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.

Läs hela inlägget »

Läste om föräldraskap i tidningen idag. För några år sedan talades det mycket om "curlingföräldrar", nu finns det tydligen också "facebookföräldrar", "e-mailföräldrar" och "känguruföräldrar"(!)

 

I söndags morgon ringde min väckarklocka kl. 06.30...

Gick upp, bredde mackor och kokade kaffe och packade ner i fikakorgen.

Väckte sonen, vi hämtade upp hans kompisar.

Infann oss i idrottshallen kl. 08.00 för montering av sarg(!)

Efter det var det dags att stå i kiosken och sälja korv och godis.

Du börjar förstå va?

Just det, sonen hade innebandymatch, och som den "ömma moder" man är så följer man ju med och hejar!

Undrar vilken typ av förälder man är då?

Helt klart är man i alla fall ingen småbarnsförälder längre.

Men att vara "innebandymorsa" är faktiskt riktigt roligt det också!

 

Vi har nog alla väldigt olika erfarenheter av föräldraskap, familjesituation och uppväxt.

Endel minns tillbaka med ett leende, på en fin och trygg barndom.

Andra vill helst glömma...

Kanske känner man sig lyckad som förälder eller misslyckad...

 

Vill ge dig ett ord från Jesaja 49:15-16 idag:

 

"Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt?

Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig.

Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig."

 

Så oavsett hur du har det, eller har haft det. Gud glömmer aldrig dig. Han vill omsluta dig i sina varma, kärleksfulla Fadershänder.

 

/Sofie

Läs hela inlägget »

Livet går upp & ned. Ibland hoppar man runt på små moln & ibland kämpar man sig fram bland törnar & grenar. Den senaste veckan har varit en

riktig berg- och dalbana för mig.
För en vecka sen hade jag & mannen den stora förmånen att för första gången på väldigt länge vara helt själva ett helt dygn. Inga blöjor att byta eller näsor att snyta. Inga strider i middagen & inga utbrott på butiksgolvet. Det var skönt & väldigt välbehövligt

efter ett intensivt 2012.

Och en fin start på 2013.
När vi kom hem fick vi snart veta att ett av mina kusinbarn, 6 månader ung, skadats i en fallolycka och var på väg att akutopereras.

Glädjen utbyttes mot oro.

Det enda vi kunde göra –

men minsann inte det sämsta –

var att be & lägga allt i Guds händer.

Dagen därpå fick vi det lyckliga meddelandet att operationen gått bra & att kontrollröntgen såg fin ut. Dagen därpå firade vi också vår dotters första födelsedag. Jag kan inte förstå att det redan gått ett år.
Sen blev det dags att skjutsa min mamma till tåget för hennes resa hem. Alltid fint att ha henne här & alltid lite tomt när hon åker.

Åh vad jag är tacksam över min mamma!
Sen kom vardagen.

Efter 3 veckors ledighet är det ganska skönt när den gör det tycker jag... Dessutom innebar vardagen denna gången att det var dags för mig & min kollega att försvara vår uppsats som vi slitit med under hösten.  Åh vad vi längtat tills det skulle vara färdigt. Dagarna har räknats ned till opponering & försvar & det var 2 oerhört nervösa kvinnor som satt i skolbänken i torsdags.

Så började allt.

Och det gick så fantastiskt bra.

Opponeringen gick galant & vi var så glada.

Vid försvaret svarade vi glatt på opponenternas & auditoriets frågor. All spänning rann av våra axlar.

Sen kom examinatorn.

En oerhört trevlig människa.

Tack & lov för detta.

Hon berättade att vår uppsats behövde göras om en del, vilket vi var medvetna om sedan innan då vi hittat flera brister i den när vi själva granskade den. Vi fick ett kompendium med kommentarer. När jag kom hem läste jag detta & insåg att med alla ändringar som behövde göras skulle det nog vara lättare att göra ett helt nytt arbete. Jag trodde inte det var möjligt att vara så ledsen. Hur många tårar finns det? Vi har fortfarande inte bestämt oss för hur vi ska göra – om vi ska satsa på att försöka ändra eller om vi ska börja om. Och vi har inte orkat samla oss och ställa alla frågor som vi behöver få svar på – för det finns andra orsaker till att det blivit så tokigt som det blivit. Igår var jag återigen tvungen att åka till Jönköping för att gå på obligatoriska seminarier (vilket jag inte var särskilt sugen på). På vägen hem kom tårarna igen.

Jag lyssnade på en sång

som jag tyckte talade så till mig....

 

"När jag står på bergets topp,

när jag går i den djupaste dal
Finns det inget på denna jord,

som jag inte kan klara av
Om du finns hos mig,

om du tror på oss,

ge mig din hand...
Med dig vid min sida klarar jag allt

När de vänder mig ryggen

När männskor blir små
När vägen är mörk,

ska jag fortsätta gå
För med dig är jag modig,

jag är den jag vill va
Och hur det än blir nu,

är allt som det ska"

 

Text: Sarah Dawn Finer 

 

Sången kan tolkas på olika sätt. Det kan vara en sång om ett par människor men för mig handlade sången om mig & Gud. Även om jag är uppe & skuttar på molnen eller om jag kämpar mig fram mellan törnar & grenar så klarar jag av det med Honom vid min sida. När jag möter människor på min livsväg som leder mig åt fel håll & inte vill mig väl, så ska jag vara stark & modig. Jag har Honom vid min sida som bär mig när jag inte själv orkar gå & som leder mig när vägen är mörk. Det som sker, sker av en orsak – även om det inte alltid är lätt att förstå varför. Men Gud vill mig det bästa & Han kanske väljer vägar som jag själv inte önskar.

Men jag vet att Han väljer rätt.


Nu ska jag ha en mysig dag med min familj!

Hoppas du får en riktigt fin helg!
Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

Mitt uppe i tentapluggande om likvärdig behandling, arbete emot diskriminering, förståelse av vilka normer jag ständigt agerar utefter och tar för givet samt om hur blind jag själv är för de normer jag uttrycker med mitt språk genom att säga fotboll/damfotboll eller säga "vilken man" för att uppmuntra någon som skottar snö, blir jag ganska frustrerad på mig själv.

 

Jag inser att jag aldrig i livet ständigt kommer reagera och handla utifrån hur varje individ verkligen är utan väga dennes agerande i förhållande till personens kön, etnicitet, utseende, ålder m.m. ett så djupt rotat normsystem om vad som är tecken på styrka och svaghet, på smarthet och dumhet. Jag agerar utefter idéer det inte finns vetenskapliga belägg för som att flickor är bättre än pojkar på språk men sämre på logiskt tänkande och att invandrare som inte kan svenska är sämre på matte, att män på något sätt har tolkningsföreträde och per automatik mer rätt än kvinnor i värderings- och normfrågor och att tjocka människor är roliga. 

 

Ständigt handlar jag utefter samhällets normer om vad som är rätt, riktigt och normalt och kommer hela livet jobba för att bryta mina mönster om normalitet men med en bister förvissning om att aldrig bli fördomsfri.

 

Därför känns det befriande med tanken på att "Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre men Herren ser till hjärtat" 1 Sam 16:7 Inför honom är vi jämlikar, varken bättre eller sämre än någon annan, han har skapat oss alla till hans avbild och genom tron på Jesus är vi alla hans barn. "Här är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" Gal 3:28

 

Gud välsigne er!

Kram Johanna

Läs hela inlägget »

2013 > 01

"Solidarisk är man mot den som är solid och arisk" - Ett intressant talesätt som nog tyvärr stämmer mer än man vill erkänna. Hur kommer det sig att strörsta delen av de som kommer till kyrkan är medelklasssvensson när Jesus bara hängde med "slöddret". Vem är kyrkan till för?

 

Kyrkan ska vara en plats för alla, vi är till och med en "förening" som först och främst inte är till för varandra utan för ANDRA. Jesus ville ut, han begav sig till de fattiga, till de behövande. Han var själv flykting och hemlös. Shane Claiborne skriver ungefär såhär "Hur kan vi tillbe en hemlös men inte känna en enda eller bry oss om en enda i verkliga livet?" Helt sjukt egentligen, jag fastnar så lätt i måbra-bubblan. Mår jag och mina nära bra så är livet bra. Det är inte sant, livet är skit för alldeles för många människor.

 

Med Jesus hjälp vill jag göra världen lite vackrare. Ge en flykting husrum, skänka pengar till välgörenhet, värna om naturen, köpa rättvisemärkt. Jesus skulle inte rädda församlingen, han skulle rädda världen. Det är dags att göra något! Fundera över vår pengaprioritering och tidsprioritering, kan jag vara en passiv givare utan att ha ett hjärta för vad jag ger till?

 

Jag tipsar i alla fall om Claiborns bok "Den oemotståndliga revolutionen" om ni vill lära känna revolutionären Jesus och även bli lite knäckt över hur felprioriterad kyrkan kan vara.

 

All uppmuntran till er i kampen för en vackrare värld där vi ser de som behöver oss.

 

Läs hela inlägget »

Häromdagen sa min 7-åriga dotter till mig:

"Mamma, när vi säger förlåt till Jesus, så har Han en särskild borste som Han tar fram och så skrubbar Han oss rena i hjärtat!      

 

     På kvällen när vi skulle be så bad hon:

"Tack Jesus att Du omsluter mig på alla mina sidor."

 

Det talade till mig. Tänk att Jesus har gjort allt för att mitt hjärta skulle kunna bli "renskrubbat", och tänk att Han omsluter mig på alla mina sidor. Med allt jag har av svagheter och brister så vill Han förlåta och omsluta.

 

Förlåtelse handlade även gårdagens gudstjänst om. Jesus har gjort allt för oss, så då får vi med hans hjälp också förlåta dem som kanske har sårat oss.

Istället för att döma varandra och hålla saker emot varandra så kan vi välja att gå förlåtelsens väg. En svår väg, men en frihetens väg.

Kanske behöver vi be Gud om förlåtelse idag, kanske behöver vi be någon annan om förlåtelse, kanske behöver vi förlåta någon som gjort illa oss. Varför? Svaret hittar vi i Joh. 3:16:

 

"Ty så älskade Gud världen, att Han utgav Sin enfödde Son, för att den som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha ett evigt liv."

 

Kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Vad drömmer du om?

Var vill du vara om 5 år?

Vart vill du resa, vem vill du träffa, vem vill du förlåta och vad vill du våga?

 

I söndags handlade Gudstjänsten om drömmar och visioner med församlingen, alla som var där fick skriva vad de ville skulle hända på 10 år. Det måste ju komma bra förslag utav flera hundra personer, och alla vill säkert olika saker. Alla vill säkert satsa på olika målgrupper på olika sätt men allt för att bygga en öppen och varm gemenskap där människor får möta Jesus och vi får gå ut och möta människor.

 

Det kändes väldigt konkret och på min cellgrupp diskuterade vi predikan och insåg att vi också ville göra konkreta och genuint goda saker för Linköping, för att vi vill älska alla som bor här och hjälpa dem på alla sätt vi kan. Det kan vara genom att ställa upp som funktionär vid något evenemang eller skicka en blomma till kommunalrådet. Bara göra något så att tron blir verklig och levande.

 

Därför frågar jag både mig själv och dig, vart vill vi med vår tro? Har du något konkret mål? Någon speciell person du vill prata tro med, någon du vill be för, ett mirakel du vill se innan 2013 är slut, en flyktingfamilj du vill ge husrum etc.....

 

VÅGA DRÖMMA för som Albert Einstein sa "Only those who attempt the absurd achieve the impossible." Vi har ju dessutom världens skapare på vår sida som säger att om vi ber berget att flytta på sig i hans namn så ska det göra det så utelämnade till vår egen prestation är vi ju inte.

 

Ta hand om er

Johanna

Läs hela inlägget »

Ni som följer bloggen vet att min förra vecka var känslomässigt kämpig. Det var än det ena, än det andra som rörde runt bland känslorna. Jag tillät mig vara totalt deppad i 3 dagar över mitt uppsats-kaos. Jag insåg att det inte blev så mycket bättre av att bara gå runt & vara ledsen. Jag hade fått utlopp för en massa känslor under de där 3 dagarna (stackars min familj...) & kände mig helt enkelt ganska redo att gå vidare. Mitt i allt det där ledsamma kände jag en stor tacksamhetskänsla över att veta att jag inte behöver bära alla jobbiga saker själv. Jag har, förutom en liten familj som får tampas med allt jag känner, en Gud som aldrig sviker. Jag har alltid Honom att luta mig emot. Han är en klippa. Han bär mig genom det som är svårt...


"En man drömde att han gick längs en strand

och han gick tillsammans med Gud.

På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.

Han märkte att vid varje period i livet fanns

spår i sanden av två par fötter:

det ena spåret var hans det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde

såg han tillbaka på fotspåren i sanden.

Då såg han att många gånger under

hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.

Han märkte också att detta inträffade

under de svåraste och mest ensamma perioder av hans liv.

Detta bekymrade honom och han frågade Gud :
"Herre, Du sa den gången jag bestämde mig

för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig

utan gå vid min sida hela vägen.

Men jag har märkt att under de allra

svåraste tiderna i mitt liv har det funnits

bara ett par fotspår.

Jag kan inte förstå att Du lämnade mig

när jag behövde Dig som mest.
Herren svarade "Mitt kära barn jag älskar dig

och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår

– då bar jag dig."

 

Den här veckan har jag fått vara tacksam över mycket... Examinatorn på skolan som på ett sånt fantastiskt fint sätt hjälpt oss att styra upp det här med uppsatsen, en fantastiskt härlig film en vanlig tisdagskväll, en fika med en mycket god vän en vanlig onsdag, en fika med en annan mycket god vän en vanlig torsdag, två härliga ledarsamlingar varav det på den ena serverades underbart gott fika, ett besked om att mitt kusinbarn fått komma hem från sjukhuset helt frisk, goa telefonsamtal med vänner långt bort, två fina buketter med tulpaner...

Ja, den här veckan är jag tacksam.

Vad är du tacksam över?


Ha en riktigt fin helg!
Kram Therese

Läs hela inlägget »

Jag såg Palmedokumentärerna i helgen och de förfärar mig.

 

De är självklart vinklade och eftersom jag själv inte levde på hans tid har jag svårt att förstå hur det kändes att vara där. Palme var på inga sätt perfekt, han gjorde många misstag (att t.ex. ljuga för hela Sverige är inte särskilt smart om man vill ha kvar sitt förtroende) och han hade nog passat bättre på den utländska arenan där han kunde kämpa för rättvisa och avskaffandet av Apartheid istället för att kämpa för svenskarnas ekonomi.

 

Men det jag inte förstår är HATET, det hat som så många kände emot denna enda man. Hur kan man skylla alla problem på en enda politiker? Han gjorde impulsgrejer och jag fattar att folk blev sura när han sabbade relationen med USA genom sitt uttalande om Vietnamn (trots att vi nu vet att det var behövligt att någon stod upp för de svaga). Men jag blir rädd, att något sådant ska hönda igen. Reinfeldt säger ju aldrig något upprörande så där kommer det inte hända, men ledde Palmemordet och Palmehatet alla till mänhän i regeringen och riksdagen? Eller är det bara så att vi tror att vi är ett litet land som inte kan göra någon skillnad i världen?

 

I vilket fall som helst så skulle jag önska lite mer intressanta människor i regeringen som vanligt folk i alla fall har en åsikt om, dock hoppas jag att vi har lärt oss av historien och aldrig kommer gå med plakat om att vi önskar någons död då det kan slå in. (Även att tänka på i och med Sverigedemokraterna som inte direkt står för rättvisa)

 

Matt 5:43 Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa och hata din ovän. Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.

Läs hela inlägget »

Läste om föräldraskap i tidningen idag. För några år sedan talades det mycket om "curlingföräldrar", nu finns det tydligen också "facebookföräldrar", "e-mailföräldrar" och "känguruföräldrar"(!)

 

I söndags morgon ringde min väckarklocka kl. 06.30...

Gick upp, bredde mackor och kokade kaffe och packade ner i fikakorgen.

Väckte sonen, vi hämtade upp hans kompisar.

Infann oss i idrottshallen kl. 08.00 för montering av sarg(!)

Efter det var det dags att stå i kiosken och sälja korv och godis.

Du börjar förstå va?

Just det, sonen hade innebandymatch, och som den "ömma moder" man är så följer man ju med och hejar!

Undrar vilken typ av förälder man är då?

Helt klart är man i alla fall ingen småbarnsförälder längre.

Men att vara "innebandymorsa" är faktiskt riktigt roligt det också!

 

Vi har nog alla väldigt olika erfarenheter av föräldraskap, familjesituation och uppväxt.

Endel minns tillbaka med ett leende, på en fin och trygg barndom.

Andra vill helst glömma...

Kanske känner man sig lyckad som förälder eller misslyckad...

 

Vill ge dig ett ord från Jesaja 49:15-16 idag:

 

"Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt?

Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig.

Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig."

 

Så oavsett hur du har det, eller har haft det. Gud glömmer aldrig dig. Han vill omsluta dig i sina varma, kärleksfulla Fadershänder.

 

/Sofie

Läs hela inlägget »

Livet går upp & ned. Ibland hoppar man runt på små moln & ibland kämpar man sig fram bland törnar & grenar. Den senaste veckan har varit en

riktig berg- och dalbana för mig.
För en vecka sen hade jag & mannen den stora förmånen att för första gången på väldigt länge vara helt själva ett helt dygn. Inga blöjor att byta eller näsor att snyta. Inga strider i middagen & inga utbrott på butiksgolvet. Det var skönt & väldigt välbehövligt

efter ett intensivt 2012.

Och en fin start på 2013.
När vi kom hem fick vi snart veta att ett av mina kusinbarn, 6 månader ung, skadats i en fallolycka och var på väg att akutopereras.

Glädjen utbyttes mot oro.

Det enda vi kunde göra –

men minsann inte det sämsta –

var att be & lägga allt i Guds händer.

Dagen därpå fick vi det lyckliga meddelandet att operationen gått bra & att kontrollröntgen såg fin ut. Dagen därpå firade vi också vår dotters första födelsedag. Jag kan inte förstå att det redan gått ett år.
Sen blev det dags att skjutsa min mamma till tåget för hennes resa hem. Alltid fint att ha henne här & alltid lite tomt när hon åker.

Åh vad jag är tacksam över min mamma!
Sen kom vardagen.

Efter 3 veckors ledighet är det ganska skönt när den gör det tycker jag... Dessutom innebar vardagen denna gången att det var dags för mig & min kollega att försvara vår uppsats som vi slitit med under hösten.  Åh vad vi längtat tills det skulle vara färdigt. Dagarna har räknats ned till opponering & försvar & det var 2 oerhört nervösa kvinnor som satt i skolbänken i torsdags.

Så började allt.

Och det gick så fantastiskt bra.

Opponeringen gick galant & vi var så glada.

Vid försvaret svarade vi glatt på opponenternas & auditoriets frågor. All spänning rann av våra axlar.

Sen kom examinatorn.

En oerhört trevlig människa.

Tack & lov för detta.

Hon berättade att vår uppsats behövde göras om en del, vilket vi var medvetna om sedan innan då vi hittat flera brister i den när vi själva granskade den. Vi fick ett kompendium med kommentarer. När jag kom hem läste jag detta & insåg att med alla ändringar som behövde göras skulle det nog vara lättare att göra ett helt nytt arbete. Jag trodde inte det var möjligt att vara så ledsen. Hur många tårar finns det? Vi har fortfarande inte bestämt oss för hur vi ska göra – om vi ska satsa på att försöka ändra eller om vi ska börja om. Och vi har inte orkat samla oss och ställa alla frågor som vi behöver få svar på – för det finns andra orsaker till att det blivit så tokigt som det blivit. Igår var jag återigen tvungen att åka till Jönköping för att gå på obligatoriska seminarier (vilket jag inte var särskilt sugen på). På vägen hem kom tårarna igen.

Jag lyssnade på en sång

som jag tyckte talade så till mig....

 

"När jag står på bergets topp,

när jag går i den djupaste dal
Finns det inget på denna jord,

som jag inte kan klara av
Om du finns hos mig,

om du tror på oss,

ge mig din hand...
Med dig vid min sida klarar jag allt

När de vänder mig ryggen

När männskor blir små
När vägen är mörk,

ska jag fortsätta gå
För med dig är jag modig,

jag är den jag vill va
Och hur det än blir nu,

är allt som det ska"

 

Text: Sarah Dawn Finer 

 

Sången kan tolkas på olika sätt. Det kan vara en sång om ett par människor men för mig handlade sången om mig & Gud. Även om jag är uppe & skuttar på molnen eller om jag kämpar mig fram mellan törnar & grenar så klarar jag av det med Honom vid min sida. När jag möter människor på min livsväg som leder mig åt fel håll & inte vill mig väl, så ska jag vara stark & modig. Jag har Honom vid min sida som bär mig när jag inte själv orkar gå & som leder mig när vägen är mörk. Det som sker, sker av en orsak – även om det inte alltid är lätt att förstå varför. Men Gud vill mig det bästa & Han kanske väljer vägar som jag själv inte önskar.

Men jag vet att Han väljer rätt.


Nu ska jag ha en mysig dag med min familj!

Hoppas du får en riktigt fin helg!
Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

Mitt uppe i tentapluggande om likvärdig behandling, arbete emot diskriminering, förståelse av vilka normer jag ständigt agerar utefter och tar för givet samt om hur blind jag själv är för de normer jag uttrycker med mitt språk genom att säga fotboll/damfotboll eller säga "vilken man" för att uppmuntra någon som skottar snö, blir jag ganska frustrerad på mig själv.

 

Jag inser att jag aldrig i livet ständigt kommer reagera och handla utifrån hur varje individ verkligen är utan väga dennes agerande i förhållande till personens kön, etnicitet, utseende, ålder m.m. ett så djupt rotat normsystem om vad som är tecken på styrka och svaghet, på smarthet och dumhet. Jag agerar utefter idéer det inte finns vetenskapliga belägg för som att flickor är bättre än pojkar på språk men sämre på logiskt tänkande och att invandrare som inte kan svenska är sämre på matte, att män på något sätt har tolkningsföreträde och per automatik mer rätt än kvinnor i värderings- och normfrågor och att tjocka människor är roliga. 

 

Ständigt handlar jag utefter samhällets normer om vad som är rätt, riktigt och normalt och kommer hela livet jobba för att bryta mina mönster om normalitet men med en bister förvissning om att aldrig bli fördomsfri.

 

Därför känns det befriande med tanken på att "Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre men Herren ser till hjärtat" 1 Sam 16:7 Inför honom är vi jämlikar, varken bättre eller sämre än någon annan, han har skapat oss alla till hans avbild och genom tron på Jesus är vi alla hans barn. "Här är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" Gal 3:28

 

Gud välsigne er!

Kram Johanna

Läs hela inlägget »