Värne Allians VISION

2013

Jag är en person som väldigt sällan blir arg. Men vad kan vara mer frustrerande än en dator som inte funkar?(förstå mig rätt, det finns annat som är jobbigare).
Vår dator har iallafall strulat en längre tid, för att till slut knappt fungera alls.
Den har varit seg, jobbat väldigt sakta, låst sig och ibland orsakat stor irritation..

Så i juldagarna har min svåger och hans fru bott hos oss några dagar. Vi har fikat, pratat och myst och haft det såå gott! Och, min svåger har hjälpt den otekniska "familjen Hedenhös" med den struliga datorn!!
Han har rensat den, tagit bort sådant som bara legat och dragit massa energi, och ominstallerat allt. Och kan du tänka dig, att nu är den som ny igen!!


Jag kan känna igen mig själv i detta, och så  här när ett år ligger bakom och ett nytt ligger framför så gav detta mig en liten tankeställare.

Vad har jag i mitt liv som Gud behöver rensa bort? Vad är det som finns där och som bara tar en massa energi och kraft från mig? Behöves det kanske en "ominstallation"?
I många församlingar runtom i landet ordnas bönemånad i januari, och så också i vår församling. Det är dels ekumeniska samlingar där vi har möjlighet att tillsammans söka Gud. Sen har vi i vår församling en 24/7-bönevecka, då vi ber dygnet runt i sju dagar.
Jag tror att denna bönemånad kan få vara som en ominstallation för oss. En tid då vi får gå igenom våra liv.

Vad behöver jag göra upp med och förlåta? Vad behöver jag avsluta och säga nej till i mitt liv och vad för utmaningar ska jag gå in och säga ja till detta år? Jag tror att Gud vill göra fantastiksa saker i våra liv om vi vågar ge allt till Honom, om vi vågar lägga framtiden i Hans händer och låta honom rensa, "ominstallera" och göra allting nytt!

GOTT NYTT ÅR!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Enligt Svensk Handels undersökning förväntas julhandeln omsätta närmare 65 miljarder kronor, det vill säg att varje svensk enligt beräkningarna ska spendera drygt 6 800 kronor.


I juletider så finns det otroligt många traditioner som kräver pengar, alla ska äta så pass att de inte kan resa sig under tre dagar och julklappar ska inhandlas till hela tjocka släkten. Dessutom tvingas man hela december att äta hämtmat då stressen över att hinna göra knäck, byta till julgardiner och handla den där tråkiga slipsen till en morbror du knappt känner gör att du inte hinner  laga någon vettig mat till matlådorna.



Ibland undrar jag vad Jesus skulle tänka, ibland känns det lite makabert att vi hyllar vår kung som valde att födas i ett stall, växa upp i en fattig familj och på alla vis påvisa att pengar inte kan köpa vare sig kärlek eller evigt liv med att spendera tusentals kronor och helt enkelt frossa i allt vi kan tänka oss.


Samtidigt så är ju folk generellt mer givmilda under december, musikhjälpen samlar in multum till välgörenhet och kyrkor samlar in pengar till projekt och öppnar sina lokaler för de ensamma och utsatta. Det är fantastiska värden som ofta påvisas i julandan men det är som att det ändå inte får oss att inse att vi är så fast i kommersialismen.


Vi ger bort pengar till välgörenhet för att hylla vår kung men vi bryr oss inte om barnarbetarna som har slitit med julklappströjan till farmor eller om vår jord som Herren har skapat och som går under p.g.a. våra inköp.



Jag tror att om Jesus skulle firat jul med sin familj i vårt Sverige hade Josef och Maria antagligen fått äta havregrynsgröt hela november, sedan ta ett lån för att kunna köpa något tillräckligt fint till Jesus för att han inte skulle bli retad i skolan och Josef skulle ha fått fråga om extrapass på träindustrin under mellandagarna för att kunna betala av lånet, allt för att hänga med i det som vi kallar "normalt" julfirande.


Jag säger inte att man borde sluta med julklappar eller med att äta julmat, men den hysterin som uppstår måste alla ha en inställning till och vara medveten om för att kunna förändra. Bestäm att ni bara ska köpa var sitt paket, bestäm att ni kör paketleken, bestäm att ni ska köpa alla julklappar på second hand eller fair trade, eller fortsätt att handla som innan men tänk på att allt vi gör ger konsekvenser.

Vila ut i jul och fäst dina ögon på Jesus
/Johanna
Läs hela inlägget »

Ja igår rivstartade vi med vår första av 3 julkonserter i Allianskyrkan - fantastiskt kul!

 

Många har jobbat stenhårt länge för att årets konserter ska kunna bli verklighet, och varje konsertkväll jobbas det stenhårt i kulisserna med att rigga ljud & ljus, ordna med festfika, dekorera kyrkan och städa toaletter:) Icke att förglömma!

När det var min tur igår att gå fram och tala till den fullsatta kyrkan så slogs jag av 3 saker; 
1.) Värmen - wow, nästan lite flashback från den härliga sommaren vi fick uppleva...nu är iaf elementen avstängda till kvällenskonsert;)
2.) Förväntan - det märktes direkt att människor trivdes i Allianskyrkan och att många sett fram emot denna konsert...sen länge! Flera jag pratade med efteråt hade dessutom åkt ganska långt för att få uppleva en helkväll i metropolen Värne.
3.) Äktheten - ja alltså, innerligt är nog ordet jag söker. Det var en innerlig konsert, med innerliga solister och med en strålande församlingskör som verkligen älskade det dom sjöng - och sjöng om det dom älskar. Om HAN som dom älskar. Om Jesus Kristus, världens frälsare.

Du, det blir ingen riktig jul utan Jesus. Och att gå på en julkonsert där sångarna inte tror på det dom sjunger om - det är enligt mig ingen riktig julkonsert. Ingen "reeedig" julkonsert, som dom säger här nere i Småland.

Men ikväll blir det reedigt det vill jag lova - kl 19.00 kör vi igen, välkomna!/ Pastorn

Läs hela inlägget »

"Ge Mig ditt hjärta, håll inget tillbaks,
Ge Mig ditt hjärta ge allt vad du har

Jag tar emot det och vårdar det ömt,
fyller din framtid
med det du har drömt

Ge Mig ditt hjärta och var inte rädd, marken du vandra på är förberedd

Om du ger Mig allt, ger Jag allting till dig,
Öppna ditt hjärta och var inte rädd

Ge Mig ditt hjärta och Jag ger dig mitt.
Allt är en gåva, Mitt liv är ditt.


ur "5 minuters paus" av Cajsa Tengblad

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

Nu var det så där länge sen igen…
Kanske har du, precis som jag,
haft en ganska innehållsrik men trist november?

 

Jag älskar hösten. Och jag älskar den här tiden innan advent.
Just därför har jag egentligen aldrig haft
några större problem med november.
November.
Den där grå & trista månaden enligt visan &
enligt många människor där ute i världen.

Mitt november har i år…  

- varit kantat av sjukdom. Inte av någon särskilt allvarlig sort men hela familjen har drabbats av smittan & det har gått
runt & runt & runt…

- varit stressigt… Jag har fått känna på stressen över skolan som jag faktiskt, tack & lov, inte känt av speciellt mycket
innan under den här terminen…

- varit pressat… Jag har återigen fått känna på den där maktlöshetskänslan man känner när det känns som att man är alldeles för långt bort från den som behöver en kram, en plats att sova på för natten, ett mål ordentlig mat…

När det känns som att allt går emot en,
när det känns som att allt är tungt,
när det känns som att allt är tröttsamt & jobbigt,
när det känns som att benen för alltid kommer att vara blytunga & det känns som att man skulle kunna sova i hundra år,
precis som Törnrosa,
när det känns som att valen är svåra att göra &
det känns som att det blir fel hur man än väljer,
när det känns som att man vandrar i mörker &
trevar famlande efter något fast att hålla i… 

Då är det skönt att veta att
Herren är en evig Gud som inte tröttnar.
När du & jag är svaga är Han stark.
Då är det skönt att veta att Herren är som en herde
som vallar sin hjord, där du & jag är lammen som Han bär i sina armar. Då är det skönt att veta att Han tar oss i handen & hjälper oss, säger till oss att inte vara rädda.
Då är det skönt att veta att
den som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus…

Jesaja 40: 11
Jesaja 40: 28-31
Jesaja 41: 10
Jesaja 41: 13
Jesaja 9: 2-6

Fridfull 1:a advent!

 

Kram Therese 

Läs hela inlägget »

Jag är säker på att vi alla någon gång har bett en bön och sedan längtat intensivt efter ett bönesvar. Jag tror också att de flesta av oss har känt tacksamhet över besvarade böner, men också förtvivlan och frustration över att inte få svar.. Ibland undrar vi varför inte Gud griper in och varför Han känns så långt borta.
Givetvis kan livet innebära svåra situationer där vi är maktlösa och inte kan göra något mer än att be. Men ibland tror jag faktiskt att vi väntar och undrar och väntar, fast det egentligen är Gud som väntar på oss. Du och jag kan vara Jesu "händer och fötter"! I de små enkla vardagssituationerna kan vi vara med och förändra och vara någons bönesvar. Tänk att få vara bönesvar för den ensamma mamman som i tysthet ber att pengarna ska räcka denna månaden, eller den gamla farbrorn som ber och suckar till Gud över sin ensamhet, eller det lilla barnet som knäpper sina händer under täcket och ber att någon ska hjälpa mamma och pappa att hitta varandra igen, eller änkemannen som saknar sin älskades nybakade kakor.. Det finns så många böner som du och jag kan vara ett bönesvar på! Ska vi se oss omkring den här veckan och låta vår bön till Gud vara att vi ska få bli ett bönesvar!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

Jag är inne i en teaterbubbla där jag har umgåtts med samma människor flera timmar om dagen de senaste veckorna. Allt för att jobba mot målet; att tillsammans skapa en föreställning. Sedan i våras har arbetet varit i gång, manus har skrivits, koreografier har spikats och lokaler har bokats. Nu när vi är uppe i spelperioden så finns över 70 aktiva som arbetar med föreställningen trots att det bara är 16 på scen.  Det är en jätteproduktion där alla drar sitt strå till stacken, vissa fixar dekoren, vissa syr alla kläder, vissa mixtrar med ljud och ljus, vissa lagar mat och andra gör reklam. Alla behövs för att en föreställning ska fungera, även de som bara kommer och hänger och bidrar med go stämning.

 
Är det inte så en församling också fungerar? Vi har talanger och intressen som skiljer sig, någon är bra på att tala och någon gillar att baka. Tillsammans strävar vi mot målet att fler ska få lära känna Jesus.

Rom 12:12-19

12Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. 13Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. 14Kroppen består inte av en enda del utan av många. 15Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. 16Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. 17Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? 18Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. 19Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? 20Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

En pastor i sig själv kan inte vara församling lika lite som en skådis utan scen eller mikrofon inte kan göra någon show. Vi tillsammans med fokus på Jesus och på att ta hand om varandra kan vara en församling som utvecklas, där idéer och talanger tas tillvara.

 Detta kan i och för sig bli lite svårt också, för vem känner sig kallad/manad/har talangen för att städa? Ja du, ibland får man göra något man inte känner sig manad till helt enkelt för att det behövs för att man ska kunna göra allt annat som man hellre vill. Vid föreställningarna har skådisgruppen ansvar för att städa toaletterna, kanske inte det roligaste, men det går så lätt när man resen av tiden får fokusera på det man tycker är roligast.

 Var tacksamma till varandra, uppmuntra varandras talanger och våga utmana människor till att testa nya saker. Tillsammans kan vi arbeta för en bättre värld, men då behövs alla.

Var välsignade
Johanna

Läs hela inlägget »

Idag har jag varit med min yngsta dotter i skolan hela dagen. Hon har det rätt tufft där och därför kändes det gott att kunna vara med och stötta idag. När vi gick där strosandes hand i hand över skolgårdens grusplan, sa hon plötsligt: "mamma har du tänkt på att grusplan och Guds plan låter nästan likadant?"
Jag tänkte på det hon sa och formade en tyst bön i mitt inre. En bön om att det jobbiga hon går igenom, de där grusade förväntningarna på hur skolan skulle bli, att de på något sätt skulle få bli en del i Guds plan, att det jobbiga skulle få vändas till något gott. 
Jag tror att vi alla har upplevt misslyckanden och grusade planer någongång. Jag vet inte var du bär på nu eller vad du går igenom. Men jag tror på en Gud som kan vända det jobbiga till seger, som kan göra minus till plus, mörker till ljus och det som är trasigt till helt. Vet du min vän, jag tror på en Gud som kan förvandla "grus" till små guldkorn!
Så kanske är det precis som dottern sa idag, att grusplan och Guds plan låter nästan likadant!


/Sofie

Läs hela inlägget »

"Tack för att jag genom alla årstiders skiftningar får komma till Dig.
Tack Herre för denna höst som du har gett till mig.

Tack för att du alltid är nära.
Tack för denna höstlovsveckan, då jag fått umgås mycket med mina nära och kära.

Tack för att du har gett mig förmågor så att jag kan tjäna och göra gott.
Tack också för att du älskar mig de dagar jag vilar och inte orkar nå´t.

Tack för att jag får leva i Din närhet varje dag.
Tack för att jag ibland kan höra Dina hjärtslag.

Herre genom sol och genom regn är jag din.
Tack för att jag detta höstlov får kalla Dig vännen min."

/Sofie

 

Läs hela inlägget »

Ni har säkert hört om allt rabalder vid Medelhavets kustlinje. Bara i oktober har 600 människor drunknat på sin flykt till Europa.

En av anledningarna till att detta händer är att EU inte ger flyktingar asyl eller har några lagliga vägar öppna in till Europa, då finns bara vägen över havet kvar. Detta gav mig en tankeställare om vilken rätt vi i vår lilla välfärdsbubbla egentligen har att behandla andra människor som skit, stänga in oss bakom vår "EU-mur" och skylla på någon annan.

Jesus brydde sig inte om några murar, varken fysiska eller moraliska, han skickade ut sina lärjungar överrallt och själv umgicks han med tiggare och diskuterade med laglärda. Jesus såg ingen skillnad på människor, vad ger oss då rätten att göra det? Kan vi som kristna skylla på att vi inte har plats för fler invandrare? Eller kan vi skylla på resurser, pengar, politik? Jag tror egentligen att det handlar om att vi inte vill dela med oss av vårt överflöd.

Jag tror att vi som kristna måste vara föredömen när det handlar om människors värde och visa att vi ställer upp för de utsatta och visar vår solidaritet. Och vi kan göra saker, vi kan engagera oss i politiken, i kyrkans arbete, i välgörenhet, vi kan be och vi kan föra diskussioner med människor omkring oss om människovärdet.

Ibland känner jag hopplösheten när jag ser hur människor agerar och hur jag är en del av allt detta men jag ska ge er en dikt som Moder Teresa har skrivit för att ge er uppmuntran när ingenting man gör verkar vara tillräckligt.

GÖR DET ÄNDÅ

Människor är ofta oresonliga,
illojala och egoistiska
- förlåt dem ändå


Om du är generös kommer du
kanske att anklagas för själviska motiv
-var generös ändå.

 
Om du är framgångsrik kommer du att
vinna falska vänner och sanna fiender
-var framgångsrik ändå.

 
Om du är ärlig och uppriktig kommer
människor kanske att utnyttja dig
-var ärlig och uppriktig ändå.

 
Det du tillbringat år med att bygga upp,
kan någon annan rasera över en natt
-bygg ändå.

 
Om du finner frid och lycka,
kommer kanske någon att bli avundsjuk
-var lycklig ändå.

 
Det goda du gör idag,
kommer kanske att vara glömt imorgon
-gör gott ändå.

 
Ge världen det bästa du har,
och det kanske inte räcker
-ge det bästa du har ändå.

 
För i slutändan är det här en sak
mellan dig och Gud
-Det var faktiskt aldrig en sak
mellan dig och dem.


Frid och glädje
Johanna



 

Läs hela inlägget »

Mitten av 1800-talet & nödår i Sverige.
Torkan gör att korna sinar & att inget växer.
Bönderna sliter i sitt anletes svett för att kunna ha
mat på bordet & klä sina barn.  
Drömmen om ett land långt borta börjar gro.
Ett land där jorden är bördig & utan sten.  
Ett land där de får lön för mödan.

Karl- Oskar & Robert smider sina planer &
Kristina protesterar så högt hon kan.
Ett land så långt bort.
Att flytta dit skulle innebära att hon aldrig mer skulle kunna återvända till sitt Duvemåla, till sina föräldrar, till sina vänner.
Och hemma, var är det?
Men det spelar ingen roll hur högt & förtvivlat hon ropar ”Nej!” så bestämmer männen, att det får bli så – de flyttar till Nordamerika. Det enda Kristina kan göra är att be Gud förskona dem från havets vidunder, när hon & familjen kliver på båten
som ska föra dem dit.
Resan blir lång & mödosam.
De möter sjukdomar & död.
Men så en dag – land i sikte!

Robert ger sig av på sitt äventyr tillsammans med Arvid.
De ska gräva guld i Kalifornien & bli rika.
Pengarna ska de givetvis dela med sig av.
Karl-Oskar & Kristina börjar sitt nya liv tillsammans med sina barn. Men gräset visar sig inte vara grönare på andra sidan Atlanten.

Arvid dricker ur en stinkande källa & lider en plågsam död.
Kristina får missfall & får absolut inte bli gravid en gång till.
Karl-Oskar är bitter över att bli lurad av amerikanerna.

I sin nöd om natten vänder sig Kristina till Gud.
Hennes tro har aldrig svikit henne men just nu
är hon besviken på Gud.
Trots sitt tvivel & sin besvikelse så finns ändå en övertygelse
om att Han finns & att Han tar hand om henne,
både nu & efter livets slut.

”Du fördrev mig Gud. Från mitt hemland slets jag bort.
Här är jag en flykting och en främling,
och det ödet finner jag mig i.
Men Du tog mitt barn och du tar mig ifrån min man.
Jag kan inte längre se en mening.
Vad är det du vill, vad ska jag tro?

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret:
att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig? Jag är så liten på jorden.
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej du måste finnas, du måste,
jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt & stormigt hav. Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om du inte fanns.

Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är ”om”, om jag bett alla böner förgäves,
om du inte finns till – vad ska jag göra då?

Vem skulle känna mig ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till – vem tog hand om mig sen?

Nej, du måste finnas, du måste,
jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt & stormigt hav. Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om du inte fanns.”


Text: Benny Andersson

Ibland känner jag igen mig i henne, Kristina från Duvemåla.
Visst har jag ropat till Gud i min nöd om natten &
undrat ”Varför Gud?”.
Visst har jag tvivlat.
Visst har jag varit besviken.
Men visst är jag ändå övertygad
om att Han finns & att Han aldrig lämnar mig.

Jag tror & vet att jag som kristen inte blir
förskonad från allt elände.
Men jag vet att det finns en som bär mig när jag själv inte orkar. Och det finns en som lyssnar när mitt hjärta brister &
jag skriker ut ”Du måste finnas!”.

Ha en fin helg! Kram Therese

PS. Ta dig gärna tid att lyssna på detta musikaliska mästerverk – Kristina från Duvemåla- av Björn Andersson & Benny Ulvaeus. Några timmar som får dig att både skratta & gråta… DS.    


 

Läs hela inlägget »

Jesus, hur var han egentligen? Var han sådär from som han ser ut på alla bilder? Var han så vacker och icke-blodig som han ofta är avbildad på korset?

Jag är mycket tveksam! Jag gillar att tänka på Jesus som ganska rebellisk, han gick ju trots allt emot allt vad de laglärda sa och i Matt 21 står det att han välte omkull borden för de som växlade pengar och drev ut alla köpmän. Jesus var radikal på alla sätt, han umgicks med de marginaliserade och brydde sig inte om pengar och makt.

Jag var i Berlin i helgen och såg på street-art, där fanns bl.a. en bild på Jesus med en sprayflaska i handen. Vem säger att det inte är det han skulle ha gjort om han kom hit i vår tid.

Är man själv så radikal och Jesuslik i sin hektiska höst då? Jag behöver nog svara nej, tyvärr.

Dagarna är fullbokade och trots att det finns så mycket mer jag vill hinna som att demonstrera, hjälpa flyktingar, rädda världen, vara ledare på en ungdomsgård, så har jag prioriterat annat. Självklart kan man vara radikal där man är och visa på Jesus där man är och i samtal med andra visa på en mer Jesuslik människosyn men ibland vill jag bara åka till Gaza och klättra över muren för att göra något konkret.

Håll modet uppe, var radikala och släng iväg en tanke på var Jesus hade haft sitt fokus och i vilka bostadsområden han hade rört sig i om han hade gått på jorden i dag.

Kram Johanna

 

Läs hela inlägget »

Säga vad man vill om sociala medier men ibland är det ändå ganska roligt med Facebook. Som när jag i våras hittade en gammal granne till mig som jag inte träffat på nästan 20 år.
I ett kvarter, som idag inte alls ser ut som det gjorde då, bodde vi. Hon & jag & en drös med andra barn.
Hon är ett år äldre än mig. Vi hade så kul!
Jag minns att vi gjorde ost till vårt låtsashem, av mosade maskrosor & yttepyttelite vatten.
Man kunde liksom krama ihop den där gula sörjan till bollar
& tro mig, det blev perfekta låtsasostar till låtsashemmet.

När vi hängt ihop i 4-5 år, & hunnit med att göra tonvis med maskrosost, skiljde sig hennes föräldrar.
Hon flyttade till ett annat område i stan &
våra vägar gick åt olika håll.

Sen dröjde det alltså nästan 20 år tills våra vägar
skulle mötas igen.
I slutet av april var jag uppe i Uppsala &
hälsade på henne & hennes lilla familj.
Det är sällan man träffar på någon som det var så
länge sedan man såg sist. Vilket möte.
Vi hade kunnat ha vuxit upp till varandras motsatser, men istället var det som att vi egentligen aldrig varit åtskilda, fast vi varit det under väldigt lång tid.
Otroligt speciell känsla.
Vi tycker lika om väldigt mycket. Vi har samma intressen.
Men vi skiljer oss på en punkt. Vi delar inte samma tro.
Egentligen tror hon nog inte på någonting. Men det gör ju jag.
Och så kom den där frågan som jag aldrig tidigare behövt svara på. Men som det ju hade varit väldigt fint att ha haft ett bra svar på. Som jag faktiskt en gång blivit uppmanad att ha ett svar på – ifall frågan skulle komma &
det är min enda chans att få tala om det. 
Therese, varför är du kristen?

Ja ni… Det är en fråga där svaret känns så självklart att det blir så outgrundligt svårt att förklara.
För visst kan det vara så ibland…
Att det som känns lättast helt plötsligt är
det svåraste som finns?
Precis som man kan känna sig ensam även om man befinner sig i ett rum där det kryllar av människor.

Åh vad jag där & då önskade att jag hade gjort som han sa, den där J. Att jag hade funderat ut ett svar,
tills den dagen då frågan skulle komma.

I ärlighetens namn minns jag inte vad jag svarade.
Men jag hade velat komma ihåg det.
Å jag hade velat att svaret blev så där bra
som det skulle ha kunnat blivit…
Jag vet faktiskt inte varför jag inte kan formulera svaret
så där lätt & smidigt.
Jag tror att jag är rädd för att svaret ska låta präktigt.
Att det skulle låta som att jag är mer perfekt
än den som inte tror på Gud.
Rädd att det ska låta som att jag aldrig gör några fel.  
Rädd att det ska låta som att jag ser ner på den
som inte lever som jag gör eller borde göra. 
Rädd att det ska låta som att mitt liv alltid är som en dans på rosor & att det beror på att man gjort något riktigt syndigt
om livet inte alltid är underbart.
Rädd att det ska låta som att jag aldrig är ledsen & gråter.
Rädd att det ska låta som att jag aldrig har bekymmer. 


För en tid sen hade en av mina fina vänner ett inledningsord som berörde mig väldigt starkt. Om frågan jag fått varit lite annorlunda formulerad hade jag önskat att jag där & då hade kunnat haft det här inledningsordet att ta fram, den där urklippta spalten ur tidningen…

"När jag säger att jag är en kristen skriker jag inte ut att jag är ren & perfekt. Jag viskar tyst att jag var vilse,
men nu är jag funnen & förlåten.

När jag säger att jag är kristen försöker jag inte vara stark.
Jag erkänner att jag är svag & behöver Guds styrka
för att klara av att gå vidare.

När jag säger att jag är en kristen skryter jag inte om min framgång. Jag accepterar att jag har misslyckats & behöver Gud för att klara av att reda ut mina misstag.

När jag säger att jag är en kristen säger jag inte att jag är perfekt. Mina fel & brister är väl synliga men Gud tycker att jag är värd Hans kärlek ändå.

När jag säger att jag är kristen känner jag ändå smärta.
Jag har min beskärda del av hjärtesorg & då får jag ropa till Gud.

När jag säger att jag är en kristen säger jag inte att jag är heligare än dig. Jag är bara en enkel människa som får motta Guds otroliga nåd". 

 

Hoppas ni haft en fantastiskt fin helg!


Kram Therese 

Läs hela inlägget »

Härom veckan satt jag på en föreläsning i topografisk anatomi.
Man kan väl säga att man studerar hur de
olika organen ligger i kroppen.
Det var hur intressant som helst.

Föreläsaren var en engagerad, oerhört kompetent
överläkare i kirurgi.
Inte särskilt religiös, men imponerad & snudd på förstummad
över hur kroppen är skapad.
Och jag är detsamma.
Det är fantastiskt när man tänker på det.

För att citera föreläsaren:  ”Som av en händelse….” ligger många av kroppens mest känsliga organ väl skyddade
bakom bröstbenet & revbenen.
Hjärtat. Levern. Lungorna. Mjälten . Magsäcken.

Aorta ligger väl skyddad längs med ryggraden & kotpelaren.

Njurarna ligger delvis skyddade av revbenen på ryggsidan.
Binjurarna är garanterat skyddade av revben.
Den ena njuren täcker även mjälten.

Organen rör sig varför vi kan klara en del trauman ganska bra, just för att organen kan flytta sig.

Kroppen har en medellinje.
I detta område finns inget som kan skadas.
Därför är det ett utmärkt ställe att använda om man
behöver göra kirurgiska ingrepp i bukorganen.

Det övergår mitt förstånd.
Hur skulle jag kunna säga
”som av en händelse…”?
Det låter så futtigt.
För mig är det inte så.
För mig är det ett mästerverk, skapat med största precision. Skapat av en anledning & som del i en större plan.

En del av dagens inledningsord på gudstjänsten
passar bra tycker jag…

” Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.”

(Psaltaren 139:13-16)

Hoppas du haft en riktigt fin helg! 
Kram Therese 

 

Läs hela inlägget »

"För att kunna odla vackra blommor i en trädgård måste man ha gödsel. Gödseln är vårt förflutna. Gud använder sig av den för att få oss att växa.
När hästspillningen kommer ut ur hästens bakdel är den för varm, för syrlig, för tung. Den stinker. Den är äcklig. Om man breder ut den på blommorna och sådden, blir alltsammans bränt och förstört.
Gödsel måste man låta vila, torka och brytas ner sakta. Med tiden blir den lättarbetad, luktfri, lätt, näringsrik.
Då ger den de finaste blommor och de finaste skott.
Gud använder sig av vårt förflutna som gödning för vårt liv. För att vi ska växa.
Men om du håller kvar  huvudet i ditt heta förflutna kväver det dig.
Du måste lämna det.
Med tidens och nådens hjälp bryts det onda och svåra inom oss sakta ner.
Vi måste älska det som vi skämdes för och som vi tyckte var avskyvärt. Dynghögen blir en källa till fruktbarhet.
Vårt förflutna, vårt lidande, vårt slaveri, våra rop - det är musik för dem som har det svårt. Man kan inte leva idag utan att ha levt igår.
Vem du än är, vilka sår du än har fått från ett smärtsamt förflutet: glöm aldrig, i ditt misshandlade minne, att en evighet av kärlek väntar på dig."

ur boken "kärleken är starkare än hatet"
av Tim Guénard

kram Sofie

Läs hela inlägget »

Tänk dig att du är pilot.
Du ska just den här dagen göra en rutinflygning på ca en timme & du är inte särskild orolig. Den här resan har du gjort så många gånger att du tappat räkningen.
Passagerarna är på plats & kabinpersonalen redo.
Din andrepilot är skärpt & noggrann.
Planet startar & lyfter.
Landningsstället viker in sig, snyggt & prydligt.
Men så kommer ett oväder. Ett ordentligt oväder.
Dina kunskaper sätts på prov, din andrepilots nerver stressas. Det verkar till en början gå ganska bra, men något händer med planet. Det tappar höjd & det ser ut som att det ska störta. Passagerarna griper tag i sina syrgasmasker, flygvärdinnorna lossar sina säkerhetsbälten för att hjälpa stressade passagerare & kastas själva hit & dit.
Du lyckas på något märkligt sätt ändå få ner planet på marken. Men du blir skadad. Din andrepilot likaså.
Senare får du veta att 6 stycken fått sätta livet till.
Både personal & passagerare. Men du blir ändå hjälteförklarad.

 

Det ingen vet är att du just den där dagen, som så många andra dagar, inte alls borde suttit i ett flygplan.
I alla fall inte som pilot & ansvarig.
Du hade kvällen innan druckit alldeles för mycket alkohol & samma morgon dragit i dig kokain för att känna dig ”fit for fight”.
Du hade dessutom öppnat dryckesskåpet i planet & tagit två flaskor sprit & hällt i dig mitt under flygningen.
Eller vänta nu… Var det verkligen ingen som visste?
Jo.
Vid ankomsten till sjukhuset, då du var i allra sämst skick, togs rutinprover för alkohol & droger. Och i ditt prov kunde man se spår från bägge. Folk vet. Folk vill att du ska betala priset.
Du får en toppadvokat. En som verkligen vill försöka få dig fri. En som vet att han lyckas om hans plan skrider som planerat.
Du blir kallad till rättegång & har övat in dina svar på de frågor som förväntas komma.
Du vet precis hur du ska ljuga för att bli fri.

Men sen kommer frågan du inte är beredd på.
Det visar sig att en av dina kollegor, tillika en du var oerhört förtjust i, som avlidit i olyckan haft spår av alkohol & droger i kroppen.  Då det under flygningen inte serverades mat eller dryck på grund av kraftig turbulens är det bara personalen som haft tillgång till spriten.
Du & din kollega har spår i blodet. Övriga är helt rena.
Du får frågan om det är möjligt att det är din kollega som stulit alkoholen under flygningen. Du vet nog egentligen vad du ska svara för att få gå fri. Men något händer i dig. Du inser att det räcker. Du orkar inte ljuga mer. Du har varit slav under dessa begär alltför länge. Du har försakat din familj. Du har svikit löften.
Du har bara en önskan. Att få bli fri.

Sittandes på en stol mitt i rättegångssalen erkänner piloten att han flugit i ett skick som inte är okej. Han erkänner för sig själv & för resten av åhörarna att han är alkoholist. Han blir dömd till fängelse men ändå har hans dröm gått i uppfyllelse – han är för första gången fri & han kan börja om på nytt.

Den här historien kommer från en film som jag & mannen såg för ett par veckor sedan. Piloten i filmen var slav under alkoholen & drogerna. Å jag insåg att jag också är slav under vissa saker…
I mitt fall inte alkohol eller droger men visst finns det saker i livet som nästan blir som en drog. Jag är nästintill beroende av min mobil, jag tycker det är jobbigt att klara mig utan Internet etc.

Vad det än är som man är slav under, stort eller litet, så finns alltid möjligheten att få bli fri. Fullkomligt fri & förlåten.

Ps 69:19 ”Kom till mig och gör mig fri…”

Å det är precis det han gör, Jesus…
Stort om du frågar mig.
Vad har du som tar alldeles för mycket plats i ditt liv?
Kanske är det dags att be om hjälp med att omprioritera –
& att få bli fri.

Hoppas du haft en riktigt fin helg!

Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

Det har varit en helt underbar start på hösten, iallafall enligt mitt tycke. Får jag dela med mig av 3 guldkorn?

1.) Sverre Golfare. En fredag för några veckor sen åkte 24 gubbar från Värne ut till Boaryd för att ha en go kväll på golfbanan - "Oss män emellan". Blev en riktig succé där Christer Svahn, vårt pro, briljerade men där en annan man stal rubrikerna så det stod härliga till. Sverre Andersson - 75+ - sänkte en putt från 11 meter, strålade ikapp med solen och gav oss andra enormt mkt glädje! När gjorde du senast något nytt för första gången?

2.) Ledar Kick-off. Tema "teamwork". Fördelade på 3 matlag skulle våra ledare under tidspress laga till en förrätt, en huvudrätt(pizza) och en efterrätt utifrån en specifik tilldelad matkasse. Och ha ett tema för sin skapelse.... oj oj oj...vilka insatser. Glädje att se människor i köket som aldrig annars sätter sin fot där typ, och alla gjorde det bra. Kanske att Chicago-pizzan(pizza som föreställde Chicagos flagga) var kvällens största behållning. Kul hade vi iaf!

3.) Gemenskapsdagen. Platsen var Tyresbo, en underbart belägen församlingsgård intill den lilla sjön - och sommarens sista dag ärade oss med sitt besök. God mat, innelig gudstjänst, goda samtal, plats för alla åldrar och gott om tid att bara vara... en dag att ta med sig in i höstrusket, helt klart!

Minnena är många men framtidsplanerna ännu fler. Spännande att få tillhöra Värne Alliansförsamling och att leva nära Jesus Kristus. Och snart är vi med i tidningen också - håll utkik efter ett reportage om Värne Alliansförsamling i tidningen "Världen idag"(publ. fre 20e sep).

Bless!/ Jonas

Läs hela inlägget »

Nollningen i Linköping är i morgon slut efter två veckor av intensivt umgänge, guidande av nya studenter, lekar på dagarna och party på kvällarna.

Jag har varit fadder (aka extramamma) och har tillsammans med ett par andra äldre studenter "tagit hand om" ett tjugotal nya studenter. Vi har förklarat var man köper billigast schampoo, varför man ska ha med sig en termoskopp till kaffet och har fått telefonsamtal mitt i natten av någon som har cyklat vilse på väg hem från McDonalds.

Det är vuxna människor som börjar plugga, flera är äldre än jag men ändå finns det så mycket vilsenhet. Jag vet själv att förra årets första veckor på terminen var kaos. Skulle jag hitta kompisar? Skulle jag trivas? Skulle utbildningen vara rätt? Då behövdes det en fast punkt, någon att fråga om råd och någon att ringa när man råkade missa en föreläsning.

I år har jag fått vara med och förhoppningsvis gjort de nya studenternas start i univertitetslivet lite enklare. I morgon slutar mitt ansvar och de kommer få klara sig själva, jag kommer inte smsa dem varje dag och skriva var vi ska träffas. Det kommer nog bli lite tomt, jag har liksom tagit dessa underbara människor under mina vingar, men måsta nu inse att jag inte är deras mamma längre utan bara en helt vanlig kompis.

Någon som däremot alltid är vår förälder är Gud, han kanske inte viskar vilket schampoo vi bör köpa men han finns alltid där. Han låter oss möta rätt människor i rätt tid.

Ps 57
Jag flyr till dig,
i dina vingars skugga tar jag min tillflykt
tills faran har dragit förbi.

Var välsignade
Johanna
 

Läs hela inlägget »

Minns du din första skoldag?

Jag minns när jag skulle börja första klass, som om det var igår.
Jag var nyfriserad. Snaggat hår och så den där berömda synttofsen därbak du vet..
Cremefärgad jacka, röd och blå skolväska.
Jag stod där på grusgången utanför vårt hus och väntade på att skolbussen skulle komma.

Jag minns inte bara kläderna och frisyren, jag minns också känslan i magen. De där fjärilarna som for runt, spänningen, nervositeten och glädjen över att träffa klasskompisarna, den nya fröken och framför allt att få läxor!

Den konstiga är att idag på morgonen hade jag en liten dotter som också börjar första klass, som hade precis samma fjärilar i magen, som också hade lagt fram kläder och förberett skolväskan redan igår, som också ville ha läxor och som skuttade iväg till skolbussen med samma förväntan.

Just det, förväntan. Den där känslan som liksom ligger i luften precis innan något startar eller börjar!

Snart är ju hösten här och för många av oss drar mycket igång igen, både på jobbet och på fritiden och i församlingen.
Man kan ju också vara i en lugnare fas i livet när inte så mycket händer.

Jag tror att oavsett vilken fas vi är i, så vill Gud att vi ska ha den där "förstaklassare-känslan" när vi kommer för att vara med Honom. Han har så mycket mer för dig och mig än vad vi kan förstå eller tänka!

Så oavsett om du är gammal eller ung, Gud har planer för dig, Han älskar dig och Han har förberett inte bara hösten utan också evigheten för oss!

Så ha förväntan när du ber idag, Gud har så mycket för dig!

kram/Sofie 

Läs hela inlägget »
"Ge ingen tid till ånger det blir bra vad som än kommer" sjunger Håkan Hellström i låten Pistol. Denna rad har följt med mig hela sommaren och lugnat mina "jag-vill-hinna-med-allt-tankar".

Att på sommaren bryta helt med vardagen, byta stad (Linköping till Värne), byta sysselsättning (jobb istället för plugg), byta umgänge och fritidsaktiviteter är underbart men också kaosartat.

Att byta vardag och rutiner samtidigt som det händer galet mycket roliga saker runt om i Sverige resulterar i att man alltid missar något. Man kan tyvärr inte vara på jobbet i Eksjö och spela volleyboll på Böda samtidigt. Att hela tiden via sociala medier vara medveten om hur kul andra har kan vara rätt knäckande. Men precis som Håkan sjunger så är det inte alltid så mycket att göra åt den saken och istället för att deppa över att man missade en båttur får man ibland vara glad över att ha ett arbete så man slipper vara pank i höst.

Gud är alltid med oss var vi än är och hur stressade vi än må vara kan det vara skönt att få lugna ner sig och inse att om man saktar ner en smula så kan det vackraste vara att bara dricka en kopp te med familjen kl 23 en vanlig onsdagskväll.

Ps 62:6 Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.

Guds rika välsignelse till er så taggar vi för en ny fantastisk termin. /Johanna
Läs hela inlägget »

Sommar är det fortfarande – om man ska tro Årstidsvisan…
”Juli, augusti & september, härlig sommar är det då…”
Fast de senaste dagarna tycker jag minsann att
det har känts som att hösten är i antågande.
Inte mig emot.
Jag älskar hösten.
Hösten betyder nystart, varma tröjor & tända ljus.
Men som sagt – än är det sommar…
Dock är höstplaneringen i full gång & när jag som bäst satt
& planerade en del av barnverksamheten i kyrkan stötte jag på en sång på en barnskiva jag införskaffat… Texten var så fin & berörde mig. Kanske är det en klassiker som jag missat. Eller så är det en ”gömd” skatt som borde få komma fler till glädje.

 

Vem är som Du?
Det finns ingen annan.
Bara Du är Gud.
Hos Dig vill jag stanna.
Jag får komma som jag är.
Alltid accepterad.
Du har alltid tid för mig

Jag är älskad som jag är.
Omtyckt för min egen skull
Jag är buren av Din hand.
Bästa vän med kungars kung.
Du är nära här & nu
Evig Fader, mäktig Gud
Ingen känner mig som Du
Älskad som jag är

För varje dag kommer jag Dig närmre
Och i varje andetag känner jag Din närhet
Jag får komma som jag är
Alltid accepterad.
Du har alltid tid för mig

Älskad som jag är
Du älskar mig just som jag är
Gud, din kärlek är allt vad jag behöver

Text: Evelina Gard 


Jag tror att vi behöver påminna oss om detta – att vi är älskade & accepterade precis som vi är & att vi blir burna av kungars kung.

Ha en fin helg! Kram Therese


 

Läs hela inlägget »
loading...

Hejsan alla värnebor, hoppas ni har det bra där uppe i dom småländska skogarna. Vi har det toppen här nere på böda! Vi njuter av bön och härlig lovsång! Tack för alla förböner, Gud har hjälpt oss med mycket.

Som sagt så har vi det toppen här! Sol, bad, volleyboll och underbar mat av värnes mattanter + Albin! Värnes 4 ungdomar kladdkakan, löken, Linnea och Emma saknar vår underbara pastor! Vi önskar att ni alla kunde vara här och få möta Guds under!

Läs hela inlägget »

I  vår församling har vi just nu ett "tema" som handlar om närhet.
Nära varandra, nära livet och nära Jesus.

Jag har funderat en hel del kring det där ordet "nära" i sommar.

En så viktig ingrediens i livet, men jag skulle också vilja påstå att det är en bristvara i dagens stressade tempo, där så mycket vill stjäla vår uppmärksamhet, och sudda ut det där viktiga ordet nära i vårt livs anteckningsblock...

Vad är då egentligen närvaro? Vad innebär det att vara nära?
Låt mig ge dig några exempel på vad det inte är:
-När man står och pratar med någon och den personen plötsligt måste svara när mobilen ringer..

-När barnen vill bli sedda och bekräftade och man samtidigt måste kolla sms:en eller facebook..

-Att fråga någon hur det är fast redan vara på väg mot något annat..

Det kan vara så mycket, men närvarons fiende, tror jag, är frånvaron. Och det som är det hemska är att man kan vara nära men ändå så långt borta...

Vilken är då närvarons bästa vän?

Jag tror att det är ett ord på tre bokstäver - TID!

Finns det något mer underbart än när någon verkar ha suddat ut ordet "bråttom" eller "det är så mycket nu" och ersatt det med tid.

-Tid för en kopp kaffe, där mobilen är avstängd eller lämnad hemma, tid att vara, tid att lyssna, tid att dela glädjen men också sorgen.

-Finns det något bättre än när någon lyssnar med ögonen, inte läser samtidigt, inte verkar vara någon annanstans utan är här, just här, just nu, nära.

Jag längtar efter att mitt livs anteckningsblock inte skulle vara fulltecknat, utan att det skulle finnas många tomma blad där "tid" skulle vá enda ordet,  och att bladen skulle vara fläckade av kaffe, bubbliga av tårar som gråtits tillsammans med en vän, när livet känns obarmhärtigt och svårt. Tårar av glädje när livet går lätt.

Att vara nära Jesus är det bästa jag vet. Varför? 
Jo, för att när jag kommer till Honom är Han fullständigt närvarande, Han ser mig, bekräftar mig och älskar mig. Han kan mitt "anteckningsblock" utantill och Han har tid.

Citerar en sång som mina barn brukar sjunga:

"Jag får va hos Dig, jag får be till Dig, jag får lovsjunga Ditt Namn. Du har tid med mig när jag söker Dig, min Herre, min Gud."

kram/Sofie
 

Läs hela inlägget »
Charles Ingvar Jönsson.
Ni vet, den kortväxta & baskerprydda mannen
med tjockbottnade runda glasögon.
Ibland känner jag mig som honom.
Till utseendet kanske vi inte har så hemskt mycket gemensamt men det här med planer, det är vår grej.
Jag har en plan.
Det har jag sagt väldigt många gånger.
Och lika många gånger har folk sagt:
”Du låter som den där Jönsson…”
Nu är det så att jag älskar planer.
Jag gillar att strukturera upp saker.
Ordna. Fixa.
Och jag gillar att se att det blev så som jag hade planerat.
Något jag inte gillar är när det inte blir så.
Inte blir som man hade tänkt alltså.
När planen spricker, sådär väldigt olägligt.
När inte jag tyckte det var läge för den att göra det.
Ibland kan det handla om väldigt banala saker, som att det inte blev den maten jag hade planerat att det skulle bli till middag.
Ibland kan det vara lite större saker som gör mig galen.
Det hände en sån här grej för ett tag sen.
I våras sökte jag en utbildning till hösten.
Specialistutbildning inom kirurgi – jättespännande om du frågar mig. I min plan hade jag räknat ut att jag den 12:e juli kl 12.00 skulle kunna strukturera upp hösten.
Om jag kom in på utbildningen skulle jag göra på ett visst sätt.
Om jag inte blev antagen skulle jag göra på ett annat.
Dagen kom. Klockan blev 12. Beskedet kom.
Reserv.
Men hallå. Tack för den.
Jag hade inte räknat med alternativet ”Reservplats” i min plan.
Jag blev helt uppgiven. Det blev ett sånt antiklimax.
Mina vänner fick sms i stil med: 
”kunde det bara inte fått vara lite smidigt” &
”det var inte så här jag planerade”.
I ett av svaren, från en av de allra bästa vänner man kan ha,
fick jag ett bibelord:

 
”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan”. (Rom 8:28)
 
Gud har en plan för dig & mig.
Vi behöver inte planera allt.
Min plan kan lätt grusas till sanden,
men det finns en plan som är större.
Det kan ofta kännas svårt & uppgivet när det inte går enligt planen, men om du & jag, där & då, försöker tänka att det är en del i en större plan – en plan som vill oss gott – kanske det känns lättare att möta känslan av uppgivenhet.

Just nu får jag vila i att Guds plan för mig är den bästa & att det blir precis så som Han har tänkt – inte som jag nödvändigtvis har planerat. Då blir det som allra bäst!

 Ha en fin helg!

Kram Therese 
Läs hela inlägget »
Det var länge sen ni fick ett livstecken från mig.
Man kan väl säga att livet kom emellan.
Under de här veckorna som gått sen mitt senaste inlägg har jag stött på mängder med uppslag till nya blogginlägg.
De ljuva dagarna i juni när den skira grönskan påminde oss om att sommaren snart är här, då hade jag kunnat skriva om min morfar. Gudsmannen som med sin skrovliga, djupa, östgötska stämma brummade fram ”Nu är det grant, nu är det grant…”.
När halva Sverige sjöng om studentens lyckliga dag, då hade jag kunnat skriva om just det – studentens lyckliga dag. Om hur det kändes den där dagen då skolans alla måsten försvann. Och hur 12 år med samma rutiner plötsligt tog slut. Hur livet på ett sätt fick börja medan en epok av ens liv gick i graven. Jag hade också kunnat skriva om studenten som inte upplevde den där dagen särskilt lycklig, utan som en slags ångest över
vad som komma skulle.
När barnen i början av juni var en hel vecka hos sin mormor & vi föräldrar gick här hemma hade jag kunnat skriva om saknaden efter mina barn & om tacksamheten över en mamma & mormor som under en veckas tid fick ge mina barn så mycket uppmärksamhet, pannkakor & kärlek & som gjorde det med glädje.
Jag hade också under samma vecka kunnat skriva om känslan av att kunna avsluta projekt som blivit ståendes i flera månaders tid & stressat både mig & mannen.
Jag hade också kunnat skriva om att våga be om hjälp.
För det hade jag behövt kunna den där dagen på IKEA när allt var inhandlat förutom den alldeles för tunga garderoben som jag insåg var alldeles för tung för mig att dels få ner på vagnen & dels få in i bilen, själv.
Det hade väl inte varit så svårt att be personalen om hjälp egentligen. Men det gjorde jag alltså inte.
Jag gick ut från varuhuset – sur.
Dock stötte jag på fina Åsa i entrén till gallerian intill, som erbjöd sig att hjälpa mig & jag tog emot den hjälpen. Det resulterade i att jag kunde slutföra ytterligare ett projekt – tacksamhet till dig Åsa!
Jag hade också kunnat skriva om känslan när man passerar Värne en ljummen sommarkväll när solen är
på väg ner & man känner en tacksamhet över att få vara placerad just här på jorden.
Jag hade också kunnat skriva om hur det är att brottas med sina rötter & hur det är att inse att man saknar det man hade trots att man inte har så många anledningar att göra det egentligen.
Jag hade också kunnat skriva om hur det är att känna att man ibland är alldeles för långt borta för vissa som behöver hjälp samtidigt som man missar att se de som behöver hjälp i ens närhet.
Jag hade också kunnat skriva om nalkande semestertider som för de allra flesta innebär lugn & harmoni men som för vissa innebär att vardagens rutiner rycks undan & ger spriten ett större utrymme än den borde…
Ja, som du ser har jag mött en del uppslag till blogginlägg men som sagt – livet kom emellan den här gången. Och det är väl så med livet – att det inte alltid är som man har tänkt det. Ibland är det upp & ibland är det ned. Ett par strofer ur några lovsånger som berört mig extra dessa veckor är de här:

”Ära till Ditt namn, på de vägar jag ej förstår, genom öken och ödemark, ära till Ditt namn.
All välsignelse Du ger mig tackar jag Dig för. Och när mörkret sakta faller, min röst Du hör.
Ära till Ditt namn Du min Gud, ära till Ditt heliga namn.
Ära till Ditt namn, då solens strålar värmer mig, då livets glädje fyller mig, ära till Ditt namn.
Ära till Ditt namn, på en väg märkt av lidande, i försakelsens dunkla natt, ära till Ditt namn”. 

(”Blessed be the name” av Matt Redman, svensk översättning Robert Eriksson).

 ”Du ger den modlöse mod, den hopplöse hopp och förökar den maktlöses styrka.
Du kommer med frid i en orolig tid, när det verkar som om allt annat faller, är Du där.
Sätt våra hjärtan i brand, vi vill följa Dig.
Se det Du ser, ge det Du ger. Visa i gärningar, vem Du är.
Och det som är svagt, blir starkt i Din hand. För hos Dig Gud, finns vår styrka.
Vi tror på Ditt ord. Vi tror på det Du gör. Herre hjälp oss att inte ge vika”.

(”Sätt våra hjärtan i brand” av Ann Alinder).

” Din nåd är allt jag behöver. I Kristi kraft vill jag släppa mitt försvar, lägga ner mitt allt, tills det bara är Du kvar. I min svaghet visar Du för mig, att styrkan som jag har kommer ifrån Dig. Halleluja, jag är omfamnad av Din nåd”.
(”Din nåd är allt jag behöver” av Mattias Martinsson).
 
”Du ser igenom  Du ser förbi, allting jag skapat  & försökt bli. Mitt liv är en öppen bok i Din hand, ändå måste jag komma, ändå måste jag fram. Du väckte min längtan, Du sa mitt namn.Jag blir aldrig den samme, och ett är nu sant:
Utan Dig blir hösten för alltid kvar, utan Dig blir frågorna aldrig svar, utan Dig är livet ett iskallt hav, utan Dig, utan Dig. Du är liv pulserande inom mig, varje andetag beror på Dig, Du är vårvinden som omger mig”.

(”Utan dig” av Gregory Häljestig).
 
De här raderna har på olika sätt berört mig de senaste veckorna & jag tycker det är texter som berör både när livet är på topp & när det känns lite jobbigare med det där som pågår, som kallas livet. Och som kan få de där dagarna då allt känns hopplöst att bli lite ljusare. Hoppas att de kan få betyda något för dig också.

Jag önskar dig riktigt härliga dagar framöver…
Kram Therese
Läs hela inlägget »

"Lova Herren min själ, ja hela mitt inre skall prisa Hans heliga namn!
Lova Herren min själ, och glöm inte alla Hans välgärningar, Han som förlåter Dig alla dina synder, och botar alla dina sjukdomar, Han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet, Han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du blir ung på nytt som en örn."
Ps 103:1-5


Vi är i semestertider! Glass, bad, grill, utflykter, ljusa, ljumma kvällar!
Man känner en sån tacksamhet!
Så härligt att också ha någon att rikta sitt tack till! Han som har gett mig livet, Han som har skapat allt det vackra och som också låter mig få njuta av sommaren ännu en gång!

Bön: "Herre tack att jag får bli stilla i semestertid och tacka dig för livets gåva och för allt det härliga som jag får njuta av. Jag ber om välsignelse över alla mina vänner som läser detta, att du ska vara nära var och en. Du vet hur vi har det. Tack för att du är en Gud som är nära, en vardagens Gud men också en Gud i semestertid!


kram/Sofie

 

Läs hela inlägget »

Ett uttryck som vi ofta använder i vår familj är " dä här ä livet på en pinne!"

Låt mig förklara vad vi menar och ge några exempel.

När man säger livet på en pinne då menar man när livet bara känns så där härligt och gott, och ofta är det de där enkla sakerna, som till exempel:

Att få sova länge och sen gå ut i solen och äta frukost till fågelkvitter.

Att klippa gräset och sen svalka av sig med ett dopp i ån.

Packa fikakorgen och åka till sjön och bada!

Spontanumgås med grannar och vänner.

Gå ut i skogen och bara vara.

Tälta.

Vara med Honom som gett mig livet!

Med mera med mera!

Önskar dig en riktigt skön semester och att du skulle få många stunder då du får stämma in med oss:
"dä här ä livet på en pinne!"

Kram /Sofie



 

Läs hela inlägget »

Läger. Gött e det, helt enkelt. Som idag när solen strålat, spårningen skapat glädje och Simon Hultegård stekt fiskpinnar över sprakade eld. Jag gillar det. Känner stolthet över våra engagerade leder som ger scouterna 110% energi och lika mkt kärlek. Och så Jesus då, såklart. Som rör vid hjärtan, som välsignar med naturen och ger beskydd hela dagen lång. Var så starkt igårkväll när ledarna & ledarscouterna firade nattvard...kön ringlade fram till nattvardsmåltiden och många bekände sin tro på Jesus. Kunde inte hålla tårarna bort, så härligt va det.

Idag har Edvin, Gustaf & Johan pratat om framtiden. Om när det egentligen e läge att flytta hemifrån, om man överhuvudtaget kan överleva i en lägenhet, om dyra utgifter såsom pålägg och barn...man kan väl lugnt säga att släktskapet till respektive föräldrar lyste igenom:)

Nu laddar vi för en tokbra kväll med lägerbål, frivillig bön och massa gött.
Gött e det, helt enkelt!

/Pastorn
 

loading...
Läs hela inlägget »

Nu är det redan torsdag och lägret pågår för fullt - och idag skiner solen,iaf ibland;) Ryktet säger att det kom bort åt 60 mm regn igår - men vår uvar var fantastiska ändå. Vi bor i byn "biet", och tack vare läckra inköp från Buttricks har vi verkligen satt färg på lägret! " Vi kan surra, vi kan sticka -nu ska ni få se oss nicka(och då nickar alla bin så ihärdigt man bara kan i takt,typ). 

Gemenskapen är bland det bästa på uv-läger tycker jag. Laga mat ihop, skrika sig hes på lägerbål, sjunga lovsång, be och sova i militärtält. Just nu pågår tillagningen av lunch för fullt!

Var så härligt igår på den frivilliga andakten. Nästa alla från Värne hängde på, och där inne i ladan fick vi sjungs lovsång och be för varandra i en liten ring. Så härligt att höra våra frimodiga uvar be högt för varandra/ för vädret och för badvattnet:)

Tack för att ni tänker på oss & ber för oss!
/Pastorn

loading...
Läs hela inlägget »
Förväntan hänger i luften Förväntan hänger i luften

Nu kör vi - nu är det dags - nu äntligen är det UV-läger!

Ingen riktig sommar utan UV-läger brukade vi säga när jag jobbade i Bankeryd, och nog är det väl så alltid. Idag har 9 uvar, 4 ledarscouter & ett stort gäng hjälpledare o ledare gett sig iväg för en veckas läger. Förväntingarna är såklart många, många har varit med förr... det vi som ledare hoppas & ber för allra mest är såklart att barnen ska få lära känna Jesus bättre. Var gärna med där hemma och be för detta!

 Innan resan i morse så invigdes Lukas som uv, Linnéa som ledarscout/hjälpledare, Mikkan som hjälpledare och Julia som ledare - en härlig start på en förhoppningvis helt fantastisk vecka! Själv får jag jobba hemifrån idag och ta hand om Bella när Julia åkt med på lägret...men imorgon är det min tur att åka på läger så då lovar jag en ny rapport här på bloggen!

Bless!/ Pastorn

Läs hela inlägget »

Tänkte jag skulle ge dig en liten inblick i mitt samtal med Gud igår:

-Herre vad tänkte du på när Du skapade mig? Menade du att mitt liv skulle vittna om Dig?
Herre du vet hur jag surade och förstörde familjeutflykten i lördags..
Herre du vet att jag leder lovsång och sjunger fint, men att jag med samma mun många gånger dömer och talar fel om mina medmänniskor..
Herre, du vet om de senaste månaderna i mitt liv..
HERRE hur tänkte du?

-Mitt älskade barn, du är mitt hantverk, mitt konstverk, min  skulptur som jag har format.

-Men isåfall så har den där skulpturen fått många sprickor och är nog inte som du hade tänkt från början.

-Mitt älskade barn, hur ska jag få dig att förstå? Kanske om du lyssnar på den här sången:

"När Han skapade alla stjärnor, gav Han namn åt dem med sin starka röst
Men när du skulle födas, saknade Han ord
Hans hjärta darrade, tårarna rann
när Han för dig öppnade livets grind

ETT MÄSTERVERK som Fadern har skapat
Ett äventyr, ditt mål är att tillbe vid Hans tron
Du är skaparens klenod, köpt med Kungens blod
Du är ett mästerverk, ett konungabarn

Han tog plats i Sin egen saga, världshistoriens författare
Han kom hit för att visa hur du hittar hem
Han skrev din dagbok, hade en plan långt innan du stavade till Gud

ETT MÄSTERVERK som Fadern har skapat.."



- Kan det vara sant Herre?

Ja mitt barn. Och när du tvivlar på att jag älskar dig så lyft din blick och se på korset där jag gav mitt liv för dig, så förstår du nog..  
och en sak till, sprickorna i skulpturen är inget problem för mig. Du är min precis som du är. Du är mitt mästerverk!

Det här säger Han till dig också!
Kram/Sofie
 

 
Läs hela inlägget »

I söndags var det mors dag. Mammor runt om i vårt avlånga land fick frukost på sängen & teckningar av sina barn.
I var & varannan trädgård svajade den svenska fanan som en hyllning till husets kvinna & barnens ömma moder.
Det är fantastiskt att vara mamma.
Men det är inte alltid så lätt... 
Jag har två fantastiska barn.
Söta som socker. Deras svala kinder, knubbiga fingrar & fjäderlätta hår gör mig vimmelkantig av lycka.
Tänk att jag får vara deras mamma.
Jag har två fantastiska barn som just nu
upptäcker helt olika saker.
Det är inte alltid så lätt att tillgodose bägges behov samtidigt.
Alltid har jag dåligt samvete för någon & något.
Och kommer förmodligen alltid att ha.
Den här osäkerheten som dyker upp ibland med frågor som:
- är det jag gör rätt?
 - är det normalt att barn beter sig si eller så?
- hur hård ska man vara som förälder?
  - vilka handlingar är okej att förbise av den enkla anledningen att  - barn faktiskt gör på ett visst sätt?
 - uppfattas jag som en slapphänt förälder om jag gör så?
- hur får jag trygga barn?
 etcetera etcetera
 brukar jag blotta för en del av mina vänner.

Vi bollar, diskuterar & kommer fram till både det ena & det andra
& jag är så tacksam över att få kunna vara ärlig
även när det känns lite tufft.

När jag sen sitter på min kammare & funderar
kan jag ibland slås av tankarna:
 ”tänk om de tror att jag är trött på mina barn"
"tänk om de tror att jag inte är tacksam" 
" tänk om de tror att jag allvarligt talat skulle kunna
sälja dem på Blocket”
eller
”tänk om de tycker att jag gnäller lite väl mycket”
 ”undra om det är normalt & sunt att längta tillbaka till jobbet” 

Överanalysera? Ja visst, jag är tjej…
 Men efter en stund tänker jag så här:

”De vet vem du är. De vet att du är tacksam över dina barn & älskar dem. De vet att du skulle kunna gå genom eld & vatten för deras skull. De vet att det är svårt att genomföra morgonmys med båda barnen i soffan när Barn A envisas med att inte sitta still & titta vilket gör att Barn B (som sitter still) surar på mamma som måste försöka underhålla Barn A så att Barn B kan höra vad som sägs på filmen.
De vet att det river i ditt hjärta när det du lovat Barn B att göra medan Barn A sover blir fiasko eftersom att Barn A idag väljer att sova 10 minuter. Att Barn A sov 1,5 h igår spelar ingen roll eftersom Barn A kör ett helt eget race när det gäller sömn.  De vet också att du älskar ditt arbete men de vet att om det stod mellan arbetet & barnen så skulle du välja barnen
utan att tveka.
De vet att du tycker att det är jobbigt med oordning & att tappa kontrollen. De vet därför att du tycker att det kan vara jobbigt att ändra om planer & att du tycker det kan vara svårt att hantera att det inte riktigt blev som du hade tänkt.
Och de förstår att det inte beror på barnen om du blir irriterad i de fallen – det beror på dig själv”.

Det är som sagt inte alltid lätt att vara förälder.
Jag tycker bitvis att det är väldigt svårt.
Det beror inte ett smack på mina barn.
Det beror på att jag är som jag är & att det ibland krockar med den uppmålade idealbilden av en förälder
- hur ser din idealbild av en förälder ut?
  
Förra veckan hamnade jag & mannen framför ”The Bible” på tv.
En fantastisk filmatisering av Bibeln. På tal om det här med att det är svårt att vara förälder…
Hur kände sig Sara när hon insåg att Abraham tagit med sig Isak,  sonen som hon väntat länge på att få, för att offra honom? Vilken fruktansvärd upplevelse. Vilken ångest.
Hur kände hon sig när hon fick se Abraham komma ensam gåendes ned för berget? Och hur kände hon sig när hon fick se Isak dyka upp bland de stora stenblocken, efter Abraham, inte alls offrad utan livs levande?
Och hur kände sig Abraham?
Och hur kände sig Simsons mamma när hon hittade Simson under rasmassorna efter pelarna som tagit både hans &
mängder av filisteers liv?
Och hur kände sig Saul när han förlorade Jonatan i strid?
Milda Matilda…
Nej, det är sannerligen inte helt lätt att vara förälder… 


Ha en fin helg! Kram Therese 

Läs hela inlägget »
Vissa saker med studentlivet är ganska fantastiska och beundransvärda. En av dessa saker är hur mycket studenter arbetar ideellt. Studentlivet är antagligen inte den rikaste tiden i livet men ändå arbetar folk gratis som aldrig annars. Man är aktiv i olika grupper som fixar resor, fester, middagar, fotbollsturneringar - you name it, allting för att göra andra glada. Men var tar de ideella krafterna vägen sen? Ingen vill sitta i komunalrådet, ingen orkar bli ordförande i något sammanhang alls.

Annars är det ideella arbetet något som kyrkan alltid varit framstående inom. Församlingsmedlemmar arbetar tillsammans för att sprida budkapet om Gud genom att vara ledare på olika sätt, prata under gudstjänsten, spela musik, städa, ge kollekt m.m.

Jag tror att nyckeln till att få många att aktivera sig ideellt och i kyrkan (så ingen måste dra det tyngsta lasset av pliktkänsla) är att det blir roligt och uppskattat av andra. Igår var jag på middag för att vi hade plockat glas och diskat en kväll, det var superkul, klart vi då kan tänka oss att diska en gång till.

Jag blir därför alldeles varm i hjärtat när jag ser att ni fixar ledarfester och verkligen visar uppskattning till de som engagerar sig. Kommer vi ihåg att uppmuntra och uppskatta varandra för arbetet som görs så kommer kanske fler vilja engagera sig och de som redan är engagerade kommer stanna kvar eftersom det är superkul.

Dessutom vill vi ju vara som Jesus:
Matt 20:28 Inte heller människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna...

Massa varma kramar and keep up the good work, Johanna

 
Läs hela inlägget »

Om jag skulle beskriva de senaste dagarna så skulle det bli med ett ord.

FEST!

I lördags fick jag vara med på en fantastisk vigsel, i söndags förmiddag var jag med på en riktigt härlig söndagsskolfest med ballonger, sånger, clown och vrålfika! På eftermiddagen firade vi mellandottern som fyller nio år idag! På söndagskvällen vm-final i hockey med svensk seger och guldhjälmar!

Ja, fest är rätta ordet. Fest på olika sätt, fest av olika anledningar, men fest, absolut!

 

 Detta får mig också att tänka på den himmelska festen som vi alla är inbjudna till. En fest där alla som tror på Jesus får vara med, en fest där ålder, stil, bakgrund,  personlighet eller prestationer inte har någon betydelse, utan en fest där man får komma som man är!

 

 Det fina är också att vi kan få en försmak av himlen redan här, en doft av himeln i vår vardag! 

Jesus är också här, nära dig mig idag och liksom förbereder festen.

 

Jag ska till festen, hänger du med?

 

kram /Sofie

 

Läs hela inlägget »

Det känns som att det var längesen jag skrev.. kanske kan jag få ha våren och solen som ursäkt? Så många fina dagar och kvällar som man hellre är ute och ser hur det bara sjuder av liv överallt! 

Men om jag nu har pausat lite från bloggandet och varit ute i solen så har det också gett mig inspiration till att skriva just idag!

 

 Och med tanke på allt det vackra som vi ser ute nu, så har jag burit med mig orden som en härlig kvinna i vår församling sa när hon ledde mötet för ett tag sen.

Hon hade med sig en bukett vårblommor och så sa hon med tacksamhet i rösten att: "det är lika fantastiskt varje vår att LIVET SEGRAR!".

Allt som var dött väcks till liv  igen. Ja, ett mirakel är det varje vår!

 

Jag har funderat vidare på det där med att livet segrar och fick ännu ett bevis på det, härom veckan när jag var i Sävsjö och lyssnade på starka och oerhört hemska berättelser. Några flickor från Nepal berättade om sina mardrömsår som sexslavar, många av dem var bara 6-7 år när de såldes av sina föräldrar till bordeller och utnyttjades och misshandlades svårt.. Död, mörker? ja absolut.

 

Men det fantastiska i detta är att det finns människor som är bärare av ljus,kärlek och en glöd att hjälpa. Ett arbete kallat "love Nepal" har startats. Man har byggt flickhem där man låter dessa flickor bo, läka, utbilda sig, få höra om Jesus och få ett nytt liv!

 

Jag önskar att jag kunde förmedla glädjen och tacksamheten som dessa tjejer utstrålade. De hade verkligen fått ett nytt liv!

Även i detta avgrundsmörker så segrade livet!

 

En gång för längesen hängde en man på ett grovhugget kors. Mörkret var påtagligt, döden verkade till slut fått sista ordet..

Men så efter tre dagar uppstod Han!

LIVET SEGRADE!

 

Så, nästa gång vi går ut och ser allt det fantastiska, så kom ihåg att LIVET SEGRAR!

 

Kram/Sofie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Jag bor i ett hus med stora, rymliga snedgarderober.

Det innebär att det finns väldigt bra möjligheter att förvara saker, men också att samla på sig saker som man inte vill ha eller behöver. I vårt kök finns en sån här "garderob".

Vi använder den som skafferi, trädgårdsbod, återvinningsstation, verkstad, lager... ja, det finns nog säkert nåt mer jag skulle kunna kalla det här utrymmet.

Ni förstår säkert att det i den här "garderoben" ryms väldigt mycket. Eftersom det finns så många olika kategorier på saker som finns här inne har det blivit ett väldigt bra

"vi-slänger-in-det-så-länge-här"-utrymme.

Precis där och då, när man står med en kaka i munnen & sonens steg kommer upp för trappan & man inser att man inte kommer hinna äta upp kakan

(det är med andra ord verkligen inte fikadags-jag äter i smyg),

är det väldigt bra med "vi-slänger-in-det-här-så-länge"-utrymmet.

Men på sikt blir det lite ohygieniskt & väääldigt stökigt.

I förrgår tog jag itu med det här utrymmet.

Det tog tid. Jag blev klar igår.

Jag hittade väldigt mycket som var väääldigt gammalt

& som liksom hade gjort sitt.

Jag hittade saker som jag letat efter & saknat.

Jag hittade saker som jag undrade över varför

de över huvudtaget var där.

Det blev massa kassar med skräp,

vilket resulterade i en tur till återvinningsstationen.

Att bli av med det där skräpet var skönt.

Skönt är bara förnamnet egentligen.

Det är dock en hörna i det här utrymmet som inte är mitt.

Det är ett skrivbord fullt med skruvar, muttrar,

saker som jag inte vet vad de heter etc.

Det är min mans hörna & jag sparade det åt honom.

För hur gärna jag än ville så kunde jag inte rensa bland de där sakerna – jag visste ju inte ens om det var nåt som skulle vara kvar, var trasigt eller fullt funktionsdugligt.

Så den där hörnan får han ta itu med själv.


Visst kan det vara sådär med livet ibland?

Man samlar på sig skräp.

Man sparar saker för att de kanske kan vara bra att ha sen.

Man stoppar undan saker för att man inte riktigt vet

vad man ska göra med det.

Man orkar kanske inte möta alla känslor just där & då som det skulle innebära att ta itu med det där jobbiga man varit med om.

Man vet så väl att man borde ta itu med det ena eller det andra, men man slänger in det i sitt

"jag-slänger-in-det-här-så-länge"-utrymme.

Jag behöver rensa i mitt liv ibland.

Dagarna går fort & jag känner nog inte alltid att jag hinner med att bearbeta allt som händer i livet. Jag sparar det till sen.

Till slut blir jag helt fullproppad med sånt som egentligen inte hör hemma där, utan som bara tar onödig plats, blandat med det som är viktigast av allt... & jag blir trött.

Då är det skönt att rensa.

Det kanske inte går på en kvart.

Vissa saker kanske tar månader att rensa bort.

Men nånstans måste man ju börja, eller hur?

Dessutom kan jag inte fullt ut rensa åt någon annan.

Jag möter ganska ofta människor som behöver rensa bland olika saker i sina liv. Sortera vad som är viktigt & inte.

Jag kan hjälpa på traven, skapa förutsättningar för att rensningen ska kunna börja, stödja under rensningsprocessen...

Men utan personens egna vilja att genomföra en förändring

händer inget mer.

Jag har hjälpt min man på traven med att städa sin hörna i "garderoben" & skapat förutsättningar för att han ska kunna göra det – men det kommer inte bli gjort om han inte själv vill.

Har du nåt du behöver rensa?

 

Ha en fin helg! 

Kram Therese 

Läs hela inlägget »

Hierarkier, ett nödvändigt ont.

Alla kan inte vara chefer och alla kan inte bestämma för då skulle det bli än mer kaos, men usch vad jag ogillar onödiga och exkluderande hierarkier.

 

Jag läser litteraturhistoria nu om hur adel och präster sätter sig över bönder och annat fattigt, maktlöst folk och inser att Oscar Wildes citat "Det enda vi lär av historien är att den upprepar sig." är alldeles för sant.

 

I det stora finns det chefer som inte ger sina anställda lön och diktatorer som svälter ut sin befolkning. Detta möter inte jag i min vardag men jag möter den vardagliga hierarkin, inkluderingen och exkluderingen.

 

Den när bara de som är med i ett visst gäng får gå på fest, när bara vissa inbegripna förstår skämten och känslan av att som utomstående ibland få deras uppmärkssamhet och därmed få en ego-boost direkt. Detta är ganska vrickat eftersom jag vet att vi alla är helt vanliga människor och lika inför Gud. Så här har det alltid varit, det har alltid funnits de "coola gängen" och gäng överhuvudtaget där man ibland har velat vara med, ibland inte.

 

Själv avskyr jag att bjuda hem folk om jag inte kan bjuda in "alla" och fick panik på mitt utskott (i lärarsektionen på universitetet) när vi förutom kick-off och lite sånt började fixa grillningar och fester m.m. där vi uttalat sa att det var en fest för bara oss.  Jag vill inte vara någon som utestänger folk och särskilt inte p.g.a. något så trivialt som att jag är med i ett utskott som de andra inte är med i. (Jag sa det till utskottet och vi ändrade idéen så alla fick vara med.)

 

Jag menar inte att man alltid ska bjuda hem alla man känner och inte känner, Jag menar att vi måste jobba bort onödiga exkluderingar och hierarkier som inte tjänar något syfte för i grunden är vi alla skapade till Guds avbild för att bli älskade av honom på samma villkor.

 

Kram Johanna

Läs hela inlägget »

Jag är i Uppsala.

Det är Valborgsmässoafton.

Uppsala & sista april går liksom lite hand i hand.

Det firas i Uppsala på ett sätt som det inte firas någon annanstans i Sverige.

Sen i mitten av 1800-talet har firandet funnits, med särskilda ceremonier skapade av studenterna i stan.

Men nog har firandet ändrats genom åren.

Istället för att vara en dag med studenter, mösspåtagning & OD-kör i fokus är det nu en dag med (till stor del) alkoholen i fokus.

Ju blötare desto bättre, verkar många resonera.

Och nu firar man även Kvalborg – den 29:e april.

Det innebär att skrämmande många i den här stan börjar sitt alkoholintag den 29:e april & fyller på till den 1:a eller 2:a maj. I år ligger dessa dagar dessutom i direkt anslutning till helgen varför många egentligen inte slutat dricka sen fredagens utgång...

Idag, den 30:e april 2013, finns det människor i min närhet som överlever den här dagen med hjälp av mirakel. Med hjälp av ett stort pådrag poliser.

Med hjälp av kampanjen "varannan vatten".

Med hjälp av pannkakstälten från frikyrkorna.

Med hjälp av nattvandrande nyktra vuxna.

Med hjälp av förbön.

Förra året fick min lillebror se ett litet barn i barnvagn resa sig upp & luta sig över räcket till Fyrisån.

Jag har sett ölflaskan vina förbi 2-åringens huvud

med ett par centimeters marginal.

I Slottsbacken, som är proppfull till bredden med folk vid 15-tiden, begås våldtäkter utan att folk märker det.

Den här vinkeln av sista april visar ett Uppsala jag inte kan vara stolt över.

Det är inte ett Valborgsfirande att efterlikna.

Jag har aldrig haft problem med miljöer där det finns alkohol – jag har snarare just på de ställena fått känna mig oerhört använd.

Ikväll räknar jag med att finnas i centrum &

jag ber att jag får bli använd på rätt sätt.

Jag hoppas att ni får en fin Valborgsmässoafton

med majbrasa, vårtal & fika...

 

Kram Therese

Läs hela inlägget »


Allting har ett slut - så även vår resa och vårt läger här i Marghita...
Känslorna är blandade, intrycken många & minnena ännu fler. En resa för livet har vi verkligen fått vara med om, en resa som förändrat oss.

Igår fick vi fira en fantastisk gudstjänst i Popesc. Mattias från vårt gäng predikade härligt om kunskapen i Kristus, lovsången sjöng vi på 3 olika språk och bönen förenade oss på ett mäktigt sätt. VI ÄR SÅ STOLTA ÖVER VÅRA UNGDOMAR!!!!!! Ibland får man nästan nypa sig i armen för att fatta att dom ändå inte är mer än 14-15 år. Och som dom har vuxit på denhär resan, både i mognad, mod & i tro.

Efter gudstjänsten hade vi knytkalas med församlingen. Sen åkte vi vidare till ett utslussningshem för ungdomar. Där fick vi möta ungdomar och lyssna på deras ofattbara berättelser om fruktansvärda uppväxtår på statliga barnhem/ tortyr/ mardrömmar och mörker. Men så Fantastiskt då att höra hur deras liv förvandlats genom organisationen EFI och mötet med Jesus Kristus. Gud e god!

Efter pizza och avslutningskvällen är vi nu redo att säga Hej då och åka hem till Sverige. Vi längtar efter er!

Läs hela inlägget »
Agge utanför ett romhem Agge utanför ett romhem


Ibland går man bara sönder. Som för en stund sedan - 4 av oss(2ledare & 2 konfirmander) fick följa med hjälparbetarna ut till de områdena där romerna bor - romerna i Rumänien har en enormt låg ställning, ses av många som minde värda än djur. De flesta har inga jobb, och barnen får utstå mycket i skolan. Hit ut åker man ifall till vissa familjer med bistånd såsom kläder, skor, mat mm. Behoven är enorma - husen de bor i är snarare skjul än hus(lera, inga dörrar, dåligt med elektricitet etc.) dessutom är det riktigt kalla vintrar här så utmaningar är ofattbara för oss. Ta gärna med dessa människor i din förbön, vill du hjälpa till så besök efifadder.com och läs mer.

Nu har ett gäng av oss också bakat 300 muffins till eftermiddagens fest. Ca 100 personer kommer ut till vår lägergård för att vara med oss, mestadels barn. Ska bli spännande!

/gänget genom Jonas

Läs hela inlägget »

En kvällsgudstjänst med nya vänner - det har vi fått uppleva ikväll. Tillsammans med ett 50-tal ungdomar från Marghita har vi precis fått sjunga lovsång, be och va inför Jesus tillsammans med. Underbar! Och våra ungdomar har varit så duktiga, delat sina vittnesbörd och spelat upp drama mm... Alla barnen och ungdomarna vi möter här är väldigt glada och intresserade av att lära känna oss.

Lite häftigt är också att igår kom ett gäng med 15 glada pensionärer från Småland som lägger 2-3 veckor av sitt liv för att betjäna människor här nere genom att bygga hus, måla, och laga mat. FANTASTISKA MÄNNISKOR - så inspirerande. Det finns inget bäst före datum i Guds rike, och inget bäst efter heller för den delen.

Nu - nu smäller det. Fotbollsskorna på, nu ska vi ge rumänerna en lektion i fotboll! Ha en välsignad kväll vänner.

/Gänget genom Jonas

Läs hela inlägget »
Några sköningar vid en av våra bussar Några sköningar vid en av våra bussar

Nu så...nu är vi på plats, ja det har tom hunnit bli fredag. Om man på något sätt ska försöka sammanfatta våra intryck hittills här nere i Marghita så kan jag inte komma på ett bättre ord än - VÄRME.

1.) För att alla människor vi möter - föreståndarparet Lars & Barbro, volontärerna, rumäner, ja alla är så otroligt varma och möter oss med så stor kärlek. Igår fick vi vara och besök ett hem med föståndshandikappade rumäner. Otroligt starka intryck - vi hade en andakt tillsammans där vi sjöng, berättade om livet i Sverige, talade om Jesus och bad tillsammans. Skönaste intrycket var nog när Hanna bjöd upp en rumänsk kvinna till dans mitt i ringen, eller alla de varma blickarna och omfamningarna som mötte oss.

2.) Vädret är helt fantastiskt! Strålande sol och blå himmel - ca 25 grader just nu. Idag ska vi dessutom besöka en badplats med varma källor, något som ungdomarna ser mkt fram emot.

Intrycken är som sagt många. Ute på landsbygden där vi bor möter vi extrem fattigdom och hus byggda av lera och skärvor. Själva bor vi på en lägergård med svensk standard - ett hus som plockats ner hemma i Småland och byggts upp igen här i Rumänien.

Nu ska vi ut och besÖka en lokal marknad, sedan väntar badet och därefter en kväll med ungdomarna som bor i familjehemmen eller på barnhem.
Konfirmanderna sköter sig strålande och gruppen känns homogen. Tack alla ni där hemma som ber för oss och tänker på oss - det är värt så mycket!!!

/Varma hälsningar från oss i Marghita

Läs hela inlägget »

"Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig."

 

Tror vi att vår svaghet och trasighet är ett hinder för Gud? Har vi svårt att tro att Han kan använda sådana som vi, vars liv gått i tusen bitar?

 

En kvinna är ute och går. När hon kommer gående får hon se en söndersparkad, vandaliserad telefonkiosk. Tusentals glasbitar ligger på marken. "Åh, vad vackert!" tänker hon när hon får se de krossade glasbitarna. Kvinnan är smyckesdesigner och hon får en idé. Av det krossade glaset designar hon en ring. Guld, silver och kristall blandas tillsammans med de trasiga glasbitarna. Ringen får namnet "crush", krossad.

 

På samma sätt ser Gud på oss i vår svaghet och trasighet. Han tänker: "Åh, vad vacker du är! Dig ska jag använda för mina syften, Kom till mig, så ska jag göra ett vackert smycke av ditt liv."

 

Gud ser inte de trasiga glasbitarna i första hand. Vår mänskliga svaghet kan bli till vår största tillgång i Gudsrelationen. När vi blir medvetna om vår litenhet, kan Gud lysa med sitt ljus genom sprickorna i våra liv. Han vill samla ihop vårt livs skärvor och skapa något nytt i och genom oss.

 

"Gud, om Du hör mig, jag kommer som den jag är.

 Gör någonting vackert av allt som gått sönder här."

 

Jes.42:3, 2 Kor 12:9

 

ur: "5 minuters paus" av Cajsa Tengblad

 

Kram /Sofie

 

 

Läs hela inlägget »

En kväll för ett par veckor sedan hamnade jag

framför filmen "Skicka vidare".

En ganska gammal film, i filmmått mätt då den är från år 2000. Den handlar om en pojke som har det allt annat än lätt.

En alkoholiserad mor & en frånvarande far som,

när han är hemma, misshandlar pojkens mamma.

En dag får den här lille killen en uppgift i skolan.

Han ska komma på något som kan förändra världen.

Han löser sin uppgift genom att komma på

"skicka-vidare"-konceptet.

Det innebär att en person utför tre stycken goda handlingar gentemot tre stycken personer.

Dessa tre personer utför i sin tur tre goda handlingar åt tre personer – de skickar vidare.

Genast har tre personer blivit nio.

Nio blir 27 osv.

Sakerna som ska göras måste klassas som ganska svåra

& bli en utmaning för den som utför det.

Pojken börjar med att bjuda in en

uteliggare & narkoman till sitt hem.

Han ger honom mat i magen & erbjuder honom en plats att sova. En tid senare hamnar den här mannen i en situation där han får utgöra en skillnad i en kvinnas liv,

en kvinna som är på väg att ta sitt liv.

Han "skickar vidare" det han fick från den lille killen

& får henne att ändra sitt beslut.

Det här konceptet växte sig stort över hela USA

& egentligen är det ju så enkelt.

Det borde verkligen kunna går att leva så,

om man är beredd att utmana sig själv.

För visst handlar det om att rucka på sin egen trygghet

& göra något som inte känns helt bekvämt?

På min senaste bönegruppsträff pratade vi om

att just utmana sig själv.

Att göra saker som tar lite emot,

för att utvecklas i sin egen tro

men också som människa & medmänniska.

Det du ska göra kanske inte är att

hindra en kvinna att hoppa från en bro,

men du kanske kan bjuda hem en person

som behöver bli hembjuden,

en som inte någon ringer till,

en som inte har en naturlig plats vid någons köksbord.

I mitt eget liv finns minst tusen saker

jag kan utmana mig själv i för att utvecklas.

Har du bestämt dig för vad du kan göra?

Ha en fin helg!

Kram Therese

Läs hela inlägget »

Läste häromdagen i en intressant bok. Den handlar om att må dåligt i själen. Om att man kan bryta benet, men också själen. Att man kan drabbas av benskörhet men också av själskörhet..

Det först nämnda är lätt att se och förstå, det andra mer svårbegripligt..

Under en period nu, har jag själv fått känna på det där med att ha en bruten själ. 

Vissa dagar har varit mörka och svåra..

Men som i allt som är mörkt och jobbigt så finns det också små ljusglimtar.

Det finns människor som är fantastiska redskap i Guds händer, som liksom kommer med en varm kram precis rätt dag, som tydligt visar hur mycket de tycker om en trots de grå mysbyxorna, avsaknad av smink, ringar under ögonen och kanske en intorkad rand av en tår..

Det har betytt mycket för mig.

Du kanske tänker att det måste vara någon med "många år på nacken", någon äldre och visare, kanske någon med själavårdsutbildning? 

 

Nej, faktiskt inte!

 

Personen i fråga har faktiskt bara ett år "på nacken", en liten människa, men så använd av Gud!

Kanske inte så konstigt att Jesus själv sa att vi skulle bli som barnen, och inte krångla till det så mycket.

 

Jag längtar efter att få ge vidare utav den kärlek och uppmuntran som jag har fått, att lära mig att se, kramas lite oftare och låta kaffebryggaren stå på i tid och otid.

 

Mer komplicerat än så behöver det faktiskt inte vara att vara ett ljus i någons mörker!

 

Kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Den som kallas oberoende är beroende av sin plånbok.

 

 

Här om dagen tog mina pengar slut (i alla fall de på mitt vanliga konto), jag hade 0.79kr. Inte mycket att hänga i julgranen. Jag visste att jag redan nästa dag skulle få pengar och jag hade en tjuga till kaffe så jag var verkligen inte illa ute, men jag kände mig sårbar. Jag kunde inte gå till hemköp och handla eller köpa en kaka till kaffet.

 

Detta var en enda dag!

 

 

Jag har bara mig själv att bry mig om och om mina lånade pengar tar slut, så är det oftast för att jag har skämt bort mig själv med något extra lyxigt. Detta samtidigt som människor kämpar varje dag för att få pengarna att räcka till mat och kläder till sina familjer.

 

I Nya testamentet står det: Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

 

Bibeln har ju oftast rätt, för vem vill umgås med någon som snålar hela dagarna och hur bra mår man av att snåla om ingen vill umgås med en? Vi som har pengar, vi borde ge bort dem. Inte alla såklart då måste ju någon ge pengar till oss. (Egentligen hade det nog varit bra, ingen lever av sina egna pengar, ingen kan bli oberonde av den andra, alla hänger samman.) Jag är övertygad om att vi mår bättre om vi bjuder våra kollegor på kaffe än om vi alltid handlar allting själva. Leenden är Guds belöning för godhet så utnyttja det.

 

Min fråga är alltså: Hur bra mår man av att vara beroende av sin plånbok när man egentligen borde vara beroende av Guds kärlek för att fungera?

 

Kram på er

Johanna

 

Läs hela inlägget »


Vet inte hur du har det. Kanske jublar ditt hjärta över livet just nu?, eller så kanske du bär på en oro för framtiden?, kanske vandrar du just nu genom mörker?.. Oavsett hur du har det kan du knäppa dina händer och lägga ditt liv i Hans händer som är större än livet självt.

Det finns någon att ge både sin tacksamhet och oro till.

 

Den finns en urgammal psalm som trots sin ålder har mycket att säga oss:

 

"Det är makt i de knäppta händerna 

i sig själva är de svaga och små

men mot allmaktens GUD du dem vänder,

Han har lovat att svar du ska få.

 

Ja, ge en trygghet när dagen vänder

och jag går ensam med oron min.

Låt mig få lägga två trötta händer

i Dina händer och somna in."

 

kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Hej Jesus...
Det är jag igen.

Vi hörs ju ganska ofta du & jag.

Den här helgen har varit något utöver det vanliga.

Precis som varje påsk.

Återigen har jag påmints om Din storhet.

Hur obegripligt stort det Du gjorde för mig &

hela mänskligheten är.

Det måste värkt något oerhört i Ditt hjärta när du blev förrådd av Judas, en av dina vänner.

Påfrestningen Du utsattes för när Du fick släpa ett tungt kors av tjocka träbalkar genom staden mot Golgata, med en törnekrona tryckt mot Ditt huvud måste varit enorm.

Smärtan Du genomled när spikarna genomborrade

Dina händer & fötter.

Jag kan inte ens tänka tanken.

Du fick dö i mörker & ensamhet.

Och allt visste Du skulle ske.

Hur Du i Din rädsla ändå litade på Gud &

lät det som Han ville skulle ske, göra det.

Hur tungt måste inte oket på Dina axlar vägt?

Oket av all vår synd, vår synd & skuld som Du betalat.

Allt övergår mitt förstånd.

Jag kan bara böja mig ner inför Dig i tacksamhet.


Tack käre Jesus för att jag är älskad av Dig.
Tack för att Du betalat min skuld.
Tack för att Du är en hjälp i nöden, som aldrig sviker.
Tack för att jag får vila i Din frid.
Tack för att Du alltid vill mitt bästa.
Tack för att ingenting kan skilja mig från Din kärlek.
Tack för att Du ger mig kraft & styrka när jag inte orkar själv.
Tack för att Du ser möjligheter i mig
Tack för att Du vet hur varje dag i mitt liv kommer att bli & att du är med mig alla slags dagar
Tack för allt.
Vi hörs imorgon...
Kram Therese

Läs hela inlägget »

Igår spenderade jag dagen tillsammans med mina kollegor i Skolkyrkan, Eksjö. Vi hade bjudit in alla klasser i åk 6 till något som vi kallar för "Påskpusslet - enkelt förklarat, en rundvandring genom 4 000 år där man vid olika stationer fick olika pusselbitar med sig såsom; Den judiska påsken, Nattvarden, Varför var Jesus tvungen att dö och Påsken idag. Vi hade en riktigt härlig dag tillsammans med dessa sköna barn och lärare - och jag kände sån glädje när jag åkte hem och tänkte tillbaka på att vi faktiskt fått ge dessa människor påskens verkliga innebörd & förhoppningsvis en del att klura på under påskhelgen som kommer. 

 

Är så tacksam för den fina relation som finns i Eksjö mellan skolan och Skolkyrkan(pastorer/ung.ledare/präster som finns i Eksjö) - i en tid då detta inte alls är självklart. Fortsätt be för våra elever & lärare runt om, skolan är så otroligt viktig. Min stora bön är också att gårdagens besök skulle få innebära en längtan efter att lära känna Jesus Kristus bättre.

 

Glad Påsk vänner/ er pastor & vän Jonas

Läs hela inlägget »

Trots att nätterna fortfarande är kalla och snön ligger kvar här och var och våren känns lite avlägsen så närmar vi oss påsk. Påsken, denna fantastiska högtid då vi får påminna oss om, och stanna upp inför det stora som Jesus gjorde för dig och mig när Han dog och uppstod.

 

Barnen räknar ner till sitt påsklov, och tycker att dagarna sniglar sig fram tills det blir lov..

Det min mellandotter brukar se fram emot allra mest när det är lov, är att få sova länge på morgnarna och att få gå i pyjamas, morgonrock och tofflor minst halva dan.

 

Apropå att gå i morgonrock och tofflor, så skriver Tomas sjödin om detta i sin bok "Jag lutar åt Gud". Jag citerar:

 

"Duktighetsmaskinen inom oss måste ibland ges frihet från förpliktelser och rutiner. Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig."

 

I ett annat kapitel skriver han:

 

"Konsten är nog inte enbart att få kroppen i viloläge, men själen. Det svåra är inte att sitta stilla, det är att hantera den oro som får röst där. Den enda väg jag kan se som fruktbar är övningens väg. Poängen med att ha en stilla vecka måste ju vara att inte alla veckor är det. Att ibland bryta sitt vanliga tempo för ett annat är klokt. Att ta en stilla förmiddag, en stilla kväll, en stilla helg och någon gång ibland en stilla vecka, kan bli ett sätt att öva på det svåraste av allt: att släppa taget, Att säga sig att just nu behövs jag inte, inte av hustru/man och barn, inte av arbetsliv. Jag bara sitter här, alldeles stilla, och låter mig bäras av Gud."

 

Önskar dig en stilla vecka.

 

kram Sofie

Läs hela inlägget »

2013

Jag är en person som väldigt sällan blir arg. Men vad kan vara mer frustrerande än en dator som inte funkar?(förstå mig rätt, det finns annat som är jobbigare).
Vår dator har iallafall strulat en längre tid, för att till slut knappt fungera alls.
Den har varit seg, jobbat väldigt sakta, låst sig och ibland orsakat stor irritation..

Så i juldagarna har min svåger och hans fru bott hos oss några dagar. Vi har fikat, pratat och myst och haft det såå gott! Och, min svåger har hjälpt den otekniska "familjen Hedenhös" med den struliga datorn!!
Han har rensat den, tagit bort sådant som bara legat och dragit massa energi, och ominstallerat allt. Och kan du tänka dig, att nu är den som ny igen!!


Jag kan känna igen mig själv i detta, och så  här när ett år ligger bakom och ett nytt ligger framför så gav detta mig en liten tankeställare.

Vad har jag i mitt liv som Gud behöver rensa bort? Vad är det som finns där och som bara tar en massa energi och kraft från mig? Behöves det kanske en "ominstallation"?
I många församlingar runtom i landet ordnas bönemånad i januari, och så också i vår församling. Det är dels ekumeniska samlingar där vi har möjlighet att tillsammans söka Gud. Sen har vi i vår församling en 24/7-bönevecka, då vi ber dygnet runt i sju dagar.
Jag tror att denna bönemånad kan få vara som en ominstallation för oss. En tid då vi får gå igenom våra liv.

Vad behöver jag göra upp med och förlåta? Vad behöver jag avsluta och säga nej till i mitt liv och vad för utmaningar ska jag gå in och säga ja till detta år? Jag tror att Gud vill göra fantastiksa saker i våra liv om vi vågar ge allt till Honom, om vi vågar lägga framtiden i Hans händer och låta honom rensa, "ominstallera" och göra allting nytt!

GOTT NYTT ÅR!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »
Enligt Svensk Handels undersökning förväntas julhandeln omsätta närmare 65 miljarder kronor, det vill säg att varje svensk enligt beräkningarna ska spendera drygt 6 800 kronor.


I juletider så finns det otroligt många traditioner som kräver pengar, alla ska äta så pass att de inte kan resa sig under tre dagar och julklappar ska inhandlas till hela tjocka släkten. Dessutom tvingas man hela december att äta hämtmat då stressen över att hinna göra knäck, byta till julgardiner och handla den där tråkiga slipsen till en morbror du knappt känner gör att du inte hinner  laga någon vettig mat till matlådorna.



Ibland undrar jag vad Jesus skulle tänka, ibland känns det lite makabert att vi hyllar vår kung som valde att födas i ett stall, växa upp i en fattig familj och på alla vis påvisa att pengar inte kan köpa vare sig kärlek eller evigt liv med att spendera tusentals kronor och helt enkelt frossa i allt vi kan tänka oss.


Samtidigt så är ju folk generellt mer givmilda under december, musikhjälpen samlar in multum till välgörenhet och kyrkor samlar in pengar till projekt och öppnar sina lokaler för de ensamma och utsatta. Det är fantastiska värden som ofta påvisas i julandan men det är som att det ändå inte får oss att inse att vi är så fast i kommersialismen.


Vi ger bort pengar till välgörenhet för att hylla vår kung men vi bryr oss inte om barnarbetarna som har slitit med julklappströjan till farmor eller om vår jord som Herren har skapat och som går under p.g.a. våra inköp.



Jag tror att om Jesus skulle firat jul med sin familj i vårt Sverige hade Josef och Maria antagligen fått äta havregrynsgröt hela november, sedan ta ett lån för att kunna köpa något tillräckligt fint till Jesus för att han inte skulle bli retad i skolan och Josef skulle ha fått fråga om extrapass på träindustrin under mellandagarna för att kunna betala av lånet, allt för att hänga med i det som vi kallar "normalt" julfirande.


Jag säger inte att man borde sluta med julklappar eller med att äta julmat, men den hysterin som uppstår måste alla ha en inställning till och vara medveten om för att kunna förändra. Bestäm att ni bara ska köpa var sitt paket, bestäm att ni kör paketleken, bestäm att ni ska köpa alla julklappar på second hand eller fair trade, eller fortsätt att handla som innan men tänk på att allt vi gör ger konsekvenser.

Vila ut i jul och fäst dina ögon på Jesus
/Johanna
Läs hela inlägget »

Ja igår rivstartade vi med vår första av 3 julkonserter i Allianskyrkan - fantastiskt kul!

 

Många har jobbat stenhårt länge för att årets konserter ska kunna bli verklighet, och varje konsertkväll jobbas det stenhårt i kulisserna med att rigga ljud & ljus, ordna med festfika, dekorera kyrkan och städa toaletter:) Icke att förglömma!

När det var min tur igår att gå fram och tala till den fullsatta kyrkan så slogs jag av 3 saker; 
1.) Värmen - wow, nästan lite flashback från den härliga sommaren vi fick uppleva...nu är iaf elementen avstängda till kvällenskonsert;)
2.) Förväntan - det märktes direkt att människor trivdes i Allianskyrkan och att många sett fram emot denna konsert...sen länge! Flera jag pratade med efteråt hade dessutom åkt ganska långt för att få uppleva en helkväll i metropolen Värne.
3.) Äktheten - ja alltså, innerligt är nog ordet jag söker. Det var en innerlig konsert, med innerliga solister och med en strålande församlingskör som verkligen älskade det dom sjöng - och sjöng om det dom älskar. Om HAN som dom älskar. Om Jesus Kristus, världens frälsare.

Du, det blir ingen riktig jul utan Jesus. Och att gå på en julkonsert där sångarna inte tror på det dom sjunger om - det är enligt mig ingen riktig julkonsert. Ingen "reeedig" julkonsert, som dom säger här nere i Småland.

Men ikväll blir det reedigt det vill jag lova - kl 19.00 kör vi igen, välkomna!/ Pastorn

Läs hela inlägget »

"Ge Mig ditt hjärta, håll inget tillbaks,
Ge Mig ditt hjärta ge allt vad du har

Jag tar emot det och vårdar det ömt,
fyller din framtid
med det du har drömt

Ge Mig ditt hjärta och var inte rädd, marken du vandra på är förberedd

Om du ger Mig allt, ger Jag allting till dig,
Öppna ditt hjärta och var inte rädd

Ge Mig ditt hjärta och Jag ger dig mitt.
Allt är en gåva, Mitt liv är ditt.


ur "5 minuters paus" av Cajsa Tengblad

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

Nu var det så där länge sen igen…
Kanske har du, precis som jag,
haft en ganska innehållsrik men trist november?

 

Jag älskar hösten. Och jag älskar den här tiden innan advent.
Just därför har jag egentligen aldrig haft
några större problem med november.
November.
Den där grå & trista månaden enligt visan &
enligt många människor där ute i världen.

Mitt november har i år…  

- varit kantat av sjukdom. Inte av någon särskilt allvarlig sort men hela familjen har drabbats av smittan & det har gått
runt & runt & runt…

- varit stressigt… Jag har fått känna på stressen över skolan som jag faktiskt, tack & lov, inte känt av speciellt mycket
innan under den här terminen…

- varit pressat… Jag har återigen fått känna på den där maktlöshetskänslan man känner när det känns som att man är alldeles för långt bort från den som behöver en kram, en plats att sova på för natten, ett mål ordentlig mat…

När det känns som att allt går emot en,
när det känns som att allt är tungt,
när det känns som att allt är tröttsamt & jobbigt,
när det känns som att benen för alltid kommer att vara blytunga & det känns som att man skulle kunna sova i hundra år,
precis som Törnrosa,
när det känns som att valen är svåra att göra &
det känns som att det blir fel hur man än väljer,
när det känns som att man vandrar i mörker &
trevar famlande efter något fast att hålla i… 

Då är det skönt att veta att
Herren är en evig Gud som inte tröttnar.
När du & jag är svaga är Han stark.
Då är det skönt att veta att Herren är som en herde
som vallar sin hjord, där du & jag är lammen som Han bär i sina armar. Då är det skönt att veta att Han tar oss i handen & hjälper oss, säger till oss att inte vara rädda.
Då är det skönt att veta att
den som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus…

Jesaja 40: 11
Jesaja 40: 28-31
Jesaja 41: 10
Jesaja 41: 13
Jesaja 9: 2-6

Fridfull 1:a advent!

 

Kram Therese 

Läs hela inlägget »

Jag är säker på att vi alla någon gång har bett en bön och sedan längtat intensivt efter ett bönesvar. Jag tror också att de flesta av oss har känt tacksamhet över besvarade böner, men också förtvivlan och frustration över att inte få svar.. Ibland undrar vi varför inte Gud griper in och varför Han känns så långt borta.
Givetvis kan livet innebära svåra situationer där vi är maktlösa och inte kan göra något mer än att be. Men ibland tror jag faktiskt att vi väntar och undrar och väntar, fast det egentligen är Gud som väntar på oss. Du och jag kan vara Jesu "händer och fötter"! I de små enkla vardagssituationerna kan vi vara med och förändra och vara någons bönesvar. Tänk att få vara bönesvar för den ensamma mamman som i tysthet ber att pengarna ska räcka denna månaden, eller den gamla farbrorn som ber och suckar till Gud över sin ensamhet, eller det lilla barnet som knäpper sina händer under täcket och ber att någon ska hjälpa mamma och pappa att hitta varandra igen, eller änkemannen som saknar sin älskades nybakade kakor.. Det finns så många böner som du och jag kan vara ett bönesvar på! Ska vi se oss omkring den här veckan och låta vår bön till Gud vara att vi ska få bli ett bönesvar!

kram/Sofie

Läs hela inlägget »

Jag är inne i en teaterbubbla där jag har umgåtts med samma människor flera timmar om dagen de senaste veckorna. Allt för att jobba mot målet; att tillsammans skapa en föreställning. Sedan i våras har arbetet varit i gång, manus har skrivits, koreografier har spikats och lokaler har bokats. Nu när vi är uppe i spelperioden så finns över 70 aktiva som arbetar med föreställningen trots att det bara är 16 på scen.  Det är en jätteproduktion där alla drar sitt strå till stacken, vissa fixar dekoren, vissa syr alla kläder, vissa mixtrar med ljud och ljus, vissa lagar mat och andra gör reklam. Alla behövs för att en föreställning ska fungera, även de som bara kommer och hänger och bidrar med go stämning.

 
Är det inte så en församling också fungerar? Vi har talanger och intressen som skiljer sig, någon är bra på att tala och någon gillar att baka. Tillsammans strävar vi mot målet att fler ska få lära känna Jesus.

Rom 12:12-19

12Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. 13Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. 14Kroppen består inte av en enda del utan av många. 15Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. 16Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. 17Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? 18Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. 19Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? 20Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.

En pastor i sig själv kan inte vara församling lika lite som en skådis utan scen eller mikrofon inte kan göra någon show. Vi tillsammans med fokus på Jesus och på att ta hand om varandra kan vara en församling som utvecklas, där idéer och talanger tas tillvara.

 Detta kan i och för sig bli lite svårt också, för vem känner sig kallad/manad/har talangen för att städa? Ja du, ibland får man göra något man inte känner sig manad till helt enkelt för att det behövs för att man ska kunna göra allt annat som man hellre vill. Vid föreställningarna har skådisgruppen ansvar för att städa toaletterna, kanske inte det roligaste, men det går så lätt när man resen av tiden får fokusera på det man tycker är roligast.

 Var tacksamma till varandra, uppmuntra varandras talanger och våga utmana människor till att testa nya saker. Tillsammans kan vi arbeta för en bättre värld, men då behövs alla.

Var välsignade
Johanna

Läs hela inlägget »

Idag har jag varit med min yngsta dotter i skolan hela dagen. Hon har det rätt tufft där och därför kändes det gott att kunna vara med och stötta idag. När vi gick där strosandes hand i hand över skolgårdens grusplan, sa hon plötsligt: "mamma har du tänkt på att grusplan och Guds plan låter nästan likadant?"
Jag tänkte på det hon sa och formade en tyst bön i mitt inre. En bön om att det jobbiga hon går igenom, de där grusade förväntningarna på hur skolan skulle bli, att de på något sätt skulle få bli en del i Guds plan, att det jobbiga skulle få vändas till något gott. 
Jag tror att vi alla har upplevt misslyckanden och grusade planer någongång. Jag vet inte var du bär på nu eller vad du går igenom. Men jag tror på en Gud som kan vända det jobbiga till seger, som kan göra minus till plus, mörker till ljus och det som är trasigt till helt. Vet du min vän, jag tror på en Gud som kan förvandla "grus" till små guldkorn!
Så kanske är det precis som dottern sa idag, att grusplan och Guds plan låter nästan likadant!


/Sofie

Läs hela inlägget »

"Tack för att jag genom alla årstiders skiftningar får komma till Dig.
Tack Herre för denna höst som du har gett till mig.

Tack för att du alltid är nära.
Tack för denna höstlovsveckan, då jag fått umgås mycket med mina nära och kära.

Tack för att du har gett mig förmågor så att jag kan tjäna och göra gott.
Tack också för att du älskar mig de dagar jag vilar och inte orkar nå´t.

Tack för att jag får leva i Din närhet varje dag.
Tack för att jag ibland kan höra Dina hjärtslag.

Herre genom sol och genom regn är jag din.
Tack för att jag detta höstlov får kalla Dig vännen min."

/Sofie

 

Läs hela inlägget »

Ni har säkert hört om allt rabalder vid Medelhavets kustlinje. Bara i oktober har 600 människor drunknat på sin flykt till Europa.

En av anledningarna till att detta händer är att EU inte ger flyktingar asyl eller har några lagliga vägar öppna in till Europa, då finns bara vägen över havet kvar. Detta gav mig en tankeställare om vilken rätt vi i vår lilla välfärdsbubbla egentligen har att behandla andra människor som skit, stänga in oss bakom vår "EU-mur" och skylla på någon annan.

Jesus brydde sig inte om några murar, varken fysiska eller moraliska, han skickade ut sina lärjungar överrallt och själv umgicks han med tiggare och diskuterade med laglärda. Jesus såg ingen skillnad på människor, vad ger oss då rätten att göra det? Kan vi som kristna skylla på att vi inte har plats för fler invandrare? Eller kan vi skylla på resurser, pengar, politik? Jag tror egentligen att det handlar om att vi inte vill dela med oss av vårt överflöd.

Jag tror att vi som kristna måste vara föredömen när det handlar om människors värde och visa att vi ställer upp för de utsatta och visar vår solidaritet. Och vi kan göra saker, vi kan engagera oss i politiken, i kyrkans arbete, i välgörenhet, vi kan be och vi kan föra diskussioner med människor omkring oss om människovärdet.

Ibland känner jag hopplösheten när jag ser hur människor agerar och hur jag är en del av allt detta men jag ska ge er en dikt som Moder Teresa har skrivit för att ge er uppmuntran när ingenting man gör verkar vara tillräckligt.

GÖR DET ÄNDÅ

Människor är ofta oresonliga,
illojala och egoistiska
- förlåt dem ändå


Om du är generös kommer du
kanske att anklagas för själviska motiv
-var generös ändå.

 
Om du är framgångsrik kommer du att
vinna falska vänner och sanna fiender
-var framgångsrik ändå.

 
Om du är ärlig och uppriktig kommer
människor kanske att utnyttja dig
-var ärlig och uppriktig ändå.

 
Det du tillbringat år med att bygga upp,
kan någon annan rasera över en natt
-bygg ändå.

 
Om du finner frid och lycka,
kommer kanske någon att bli avundsjuk
-var lycklig ändå.

 
Det goda du gör idag,
kommer kanske att vara glömt imorgon
-gör gott ändå.

 
Ge världen det bästa du har,
och det kanske inte räcker
-ge det bästa du har ändå.

 
För i slutändan är det här en sak
mellan dig och Gud
-Det var faktiskt aldrig en sak
mellan dig och dem.


Frid och glädje
Johanna



 

Läs hela inlägget »

Mitten av 1800-talet & nödår i Sverige.
Torkan gör att korna sinar & att inget växer.
Bönderna sliter i sitt anletes svett för att kunna ha
mat på bordet & klä sina barn.  
Drömmen om ett land långt borta börjar gro.
Ett land där jorden är bördig & utan sten.  
Ett land där de får lön för mödan.

Karl- Oskar & Robert smider sina planer &
Kristina protesterar så högt hon kan.
Ett land så långt bort.
Att flytta dit skulle innebära att hon aldrig mer skulle kunna återvända till sitt Duvemåla, till sina föräldrar, till sina vänner.
Och hemma, var är det?
Men det spelar ingen roll hur högt & förtvivlat hon ropar ”Nej!” så bestämmer männen, att det får bli så – de flyttar till Nordamerika. Det enda Kristina kan göra är att be Gud förskona dem från havets vidunder, när hon & familjen kliver på båten
som ska föra dem dit.
Resan blir lång & mödosam.
De möter sjukdomar & död.
Men så en dag – land i sikte!

Robert ger sig av på sitt äventyr tillsammans med Arvid.
De ska gräva guld i Kalifornien & bli rika.
Pengarna ska de givetvis dela med sig av.
Karl-Oskar & Kristina börjar sitt nya liv tillsammans med sina barn. Men gräset visar sig inte vara grönare på andra sidan Atlanten.

Arvid dricker ur en stinkande källa & lider en plågsam död.
Kristina får missfall & får absolut inte bli gravid en gång till.
Karl-Oskar är bitter över att bli lurad av amerikanerna.

I sin nöd om natten vänder sig Kristina till Gud.
Hennes tro har aldrig svikit henne men just nu
är hon besviken på Gud.
Trots sitt tvivel & sin besvikelse så finns ändå en övertygelse
om att Han finns & att Han tar hand om henne,
både nu & efter livets slut.

”Du fördrev mig Gud. Från mitt hemland slets jag bort.
Här är jag en flykting och en främling,
och det ödet finner jag mig i.
Men Du tog mitt barn och du tar mig ifrån min man.
Jag kan inte längre se en mening.
Vad är det du vill, vad ska jag tro?

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret:
att du inte finns till, fast jag trodde på dig.

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig? Jag är så liten på jorden.
Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej du måste finnas, du måste,
jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt & stormigt hav. Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om du inte fanns.

Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke.
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.
Ordet är ”om”, om jag bett alla böner förgäves,
om du inte finns till – vad ska jag göra då?

Vem skulle känna mig ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till – vem tog hand om mig sen?

Nej, du måste finnas, du måste,
jag lever mitt liv genom dig.
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt & stormigt hav. Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting, om du inte fanns.”


Text: Benny Andersson

Ibland känner jag igen mig i henne, Kristina från Duvemåla.
Visst har jag ropat till Gud i min nöd om natten &
undrat ”Varför Gud?”.
Visst har jag tvivlat.
Visst har jag varit besviken.
Men visst är jag ändå övertygad
om att Han finns & att Han aldrig lämnar mig.

Jag tror & vet att jag som kristen inte blir
förskonad från allt elände.
Men jag vet att det finns en som bär mig när jag själv inte orkar. Och det finns en som lyssnar när mitt hjärta brister &
jag skriker ut ”Du måste finnas!”.

Ha en fin helg! Kram Therese

PS. Ta dig gärna tid att lyssna på detta musikaliska mästerverk – Kristina från Duvemåla- av Björn Andersson & Benny Ulvaeus. Några timmar som får dig att både skratta & gråta… DS.    


 

Läs hela inlägget »

Jesus, hur var han egentligen? Var han sådär from som han ser ut på alla bilder? Var han så vacker och icke-blodig som han ofta är avbildad på korset?

Jag är mycket tveksam! Jag gillar att tänka på Jesus som ganska rebellisk, han gick ju trots allt emot allt vad de laglärda sa och i Matt 21 står det att han välte omkull borden för de som växlade pengar och drev ut alla köpmän. Jesus var radikal på alla sätt, han umgicks med de marginaliserade och brydde sig inte om pengar och makt.

Jag var i Berlin i helgen och såg på street-art, där fanns bl.a. en bild på Jesus med en sprayflaska i handen. Vem säger att det inte är det han skulle ha gjort om han kom hit i vår tid.

Är man själv så radikal och Jesuslik i sin hektiska höst då? Jag behöver nog svara nej, tyvärr.

Dagarna är fullbokade och trots att det finns så mycket mer jag vill hinna som att demonstrera, hjälpa flyktingar, rädda världen, vara ledare på en ungdomsgård, så har jag prioriterat annat. Självklart kan man vara radikal där man är och visa på Jesus där man är och i samtal med andra visa på en mer Jesuslik människosyn men ibland vill jag bara åka till Gaza och klättra över muren för att göra något konkret.

Håll modet uppe, var radikala och släng iväg en tanke på var Jesus hade haft sitt fokus och i vilka bostadsområden han hade rört sig i om han hade gått på jorden i dag.

Kram Johanna

 

Läs hela inlägget »

Säga vad man vill om sociala medier men ibland är det ändå ganska roligt med Facebook. Som när jag i våras hittade en gammal granne till mig som jag inte träffat på nästan 20 år.
I ett kvarter, som idag inte alls ser ut som det gjorde då, bodde vi. Hon & jag & en drös med andra barn.
Hon är ett år äldre än mig. Vi hade så kul!
Jag minns att vi gjorde ost till vårt låtsashem, av mosade maskrosor & yttepyttelite vatten.
Man kunde liksom krama ihop den där gula sörjan till bollar
& tro mig, det blev perfekta låtsasostar till låtsashemmet.

När vi hängt ihop i 4-5 år, & hunnit med att göra tonvis med maskrosost, skiljde sig hennes föräldrar.
Hon flyttade till ett annat område i stan &
våra vägar gick åt olika håll.

Sen dröjde det alltså nästan 20 år tills våra vägar
skulle mötas igen.
I slutet av april var jag uppe i Uppsala &
hälsade på henne & hennes lilla familj.
Det är sällan man träffar på någon som det var så
länge sedan man såg sist. Vilket möte.
Vi hade kunnat ha vuxit upp till varandras motsatser, men istället var det som att vi egentligen aldrig varit åtskilda, fast vi varit det under väldigt lång tid.
Otroligt speciell känsla.
Vi tycker lika om väldigt mycket. Vi har samma intressen.
Men vi skiljer oss på en punkt. Vi delar inte samma tro.
Egentligen tror hon nog inte på någonting. Men det gör ju jag.
Och så kom den där frågan som jag aldrig tidigare behövt svara på. Men som det ju hade varit väldigt fint att ha haft ett bra svar på. Som jag faktiskt en gång blivit uppmanad att ha ett svar på – ifall frågan skulle komma &
det är min enda chans att få tala om det. 
Therese, varför är du kristen?

Ja ni… Det är en fråga där svaret känns så självklart att det blir så outgrundligt svårt att förklara.
För visst kan det vara så ibland…
Att det som känns lättast helt plötsligt är
det svåraste som finns?
Precis som man kan känna sig ensam även om man befinner sig i ett rum där det kryllar av människor.

Åh vad jag där & då önskade att jag hade gjort som han sa, den där J. Att jag hade funderat ut ett svar,
tills den dagen då frågan skulle komma.

I ärlighetens namn minns jag inte vad jag svarade.
Men jag hade velat komma ihåg det.
Å jag hade velat att svaret blev så där bra
som det skulle ha kunnat blivit…
Jag vet faktiskt inte varför jag inte kan formulera svaret
så där lätt & smidigt.
Jag tror att jag är rädd för att svaret ska låta präktigt.
Att det skulle låta som att jag är mer perfekt
än den som inte tror på Gud.
Rädd att det ska låta som att jag aldrig gör några fel.  
Rädd att det ska låta som att jag ser ner på den
som inte lever som jag gör eller borde göra. 
Rädd att det ska låta som att mitt liv alltid är som en dans på rosor & att det beror på att man gjort något riktigt syndigt
om livet inte alltid är underbart.
Rädd att det ska låta som att jag aldrig är ledsen & gråter.
Rädd att det ska låta som att jag aldrig har bekymmer. 


För en tid sen hade en av mina fina vänner ett inledningsord som berörde mig väldigt starkt. Om frågan jag fått varit lite annorlunda formulerad hade jag önskat att jag där & då hade kunnat haft det här inledningsordet att ta fram, den där urklippta spalten ur tidningen…

"När jag säger att jag är en kristen skriker jag inte ut att jag är ren & perfekt. Jag viskar tyst att jag var vilse,
men nu är jag funnen & förlåten.

När jag säger att jag är kristen försöker jag inte vara stark.
Jag erkänner att jag är svag & behöver Guds styrka
för att klara av att gå vidare.

När jag säger att jag är en kristen skryter jag inte om min framgång. Jag accepterar att jag har misslyckats & behöver Gud för att klara av att reda ut mina misstag.

När jag säger att jag är en kristen säger jag inte att jag är perfekt. Mina fel & brister är väl synliga men Gud tycker att jag är värd Hans kärlek ändå.

När jag säger att jag är kristen känner jag ändå smärta.
Jag har min beskärda del av hjärtesorg & då får jag ropa till Gud.

När jag säger att jag är en kristen säger jag inte att jag är heligare än dig. Jag är bara en enkel människa som får motta Guds otroliga nåd". 

 

Hoppas ni haft en fantastiskt fin helg!


Kram Therese 

Läs hela inlägget »

Härom veckan satt jag på en föreläsning i topografisk anatomi.
Man kan väl säga att man studerar hur de
olika organen ligger i kroppen.
Det var hur intressant som helst.

Föreläsaren var en engagerad, oerhört kompetent
överläkare i kirurgi.
Inte särskilt religiös, men imponerad & snudd på förstummad
över hur kroppen är skapad.
Och jag är detsamma.
Det är fantastiskt när man tänker på det.

För att citera föreläsaren:  ”Som av en händelse….” ligger många av kroppens mest känsliga organ väl skyddade
bakom bröstbenet & revbenen.
Hjärtat. Levern. Lungorna. Mjälten . Magsäcken.

Aorta ligger väl skyddad längs med ryggraden & kotpelaren.

Njurarna ligger delvis skyddade av revbenen på ryggsidan.
Binjurarna är garanterat skyddade av revben.
Den ena njuren täcker även mjälten.

Organen rör sig varför vi kan klara en del trauman ganska bra, just för att organen kan flytta sig.

Kroppen har en medellinje.
I detta område finns inget som kan skadas.
Därför är det ett utmärkt ställe att använda om man
behöver göra kirurgiska ingrepp i bukorganen.

Det övergår mitt förstånd.
Hur skulle jag kunna säga
”som av en händelse…”?
Det låter så futtigt.
För mig är det inte så.
För mig är det ett mästerverk, skapat med största precision. Skapat av en anledning & som del i en större plan.

En del av dagens inledningsord på gudstjänsten
passar bra tycker jag…

” Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.”

(Psaltaren 139:13-16)

Hoppas du haft en riktigt fin helg! 
Kram Therese 

 

Läs hela inlägget »

"För att kunna odla vackra blommor i en trädgård måste man ha gödsel. Gödseln är vårt förflutna. Gud använder sig av den för att få oss att växa.
När hästspillningen kommer ut ur hästens bakdel är den för varm, för syrlig, för tung. Den stinker. Den är äcklig. Om man breder ut den på blommorna och sådden, blir alltsammans bränt och förstört.
Gödsel måste man låta vila, torka och brytas ner sakta. Med tiden blir den lättarbetad, luktfri, lätt, näringsrik.
Då ger den de finaste blommor och de finaste skott.
Gud använder sig av vårt förflutna som gödning för vårt liv. För att vi ska växa.
Men om du håller kvar  huvudet i ditt heta förflutna kväver det dig.
Du måste lämna det.
Med tidens och nådens hjälp bryts det onda och svåra inom oss sakta ner.
Vi måste älska det som vi skämdes för och som vi tyckte var avskyvärt. Dynghögen blir en källa till fruktbarhet.
Vårt förflutna, vårt lidande, vårt slaveri, våra rop - det är musik för dem som har det svårt. Man kan inte leva idag utan att ha levt igår.
Vem du än är, vilka sår du än har fått från ett smärtsamt förflutet: glöm aldrig, i ditt misshandlade minne, att en evighet av kärlek väntar på dig."

ur boken "kärleken är starkare än hatet"
av Tim Guénard

kram Sofie

Läs hela inlägget »

Tänk dig att du är pilot.
Du ska just den här dagen göra en rutinflygning på ca en timme & du är inte särskild orolig. Den här resan har du gjort så många gånger att du tappat räkningen.
Passagerarna är på plats & kabinpersonalen redo.
Din andrepilot är skärpt & noggrann.
Planet startar & lyfter.
Landningsstället viker in sig, snyggt & prydligt.
Men så kommer ett oväder. Ett ordentligt oväder.
Dina kunskaper sätts på prov, din andrepilots nerver stressas. Det verkar till en början gå ganska bra, men något händer med planet. Det tappar höjd & det ser ut som att det ska störta. Passagerarna griper tag i sina syrgasmasker, flygvärdinnorna lossar sina säkerhetsbälten för att hjälpa stressade passagerare & kastas själva hit & dit.
Du lyckas på något märkligt sätt ändå få ner planet på marken. Men du blir skadad. Din andrepilot likaså.
Senare får du veta att 6 stycken fått sätta livet till.
Både personal & passagerare. Men du blir ändå hjälteförklarad.

 

Det ingen vet är att du just den där dagen, som så många andra dagar, inte alls borde suttit i ett flygplan.
I alla fall inte som pilot & ansvarig.
Du hade kvällen innan druckit alldeles för mycket alkohol & samma morgon dragit i dig kokain för att känna dig ”fit for fight”.
Du hade dessutom öppnat dryckesskåpet i planet & tagit två flaskor sprit & hällt i dig mitt under flygningen.
Eller vänta nu… Var det verkligen ingen som visste?
Jo.
Vid ankomsten till sjukhuset, då du var i allra sämst skick, togs rutinprover för alkohol & droger. Och i ditt prov kunde man se spår från bägge. Folk vet. Folk vill att du ska betala priset.
Du får en toppadvokat. En som verkligen vill försöka få dig fri. En som vet att han lyckas om hans plan skrider som planerat.
Du blir kallad till rättegång & har övat in dina svar på de frågor som förväntas komma.
Du vet precis hur du ska ljuga för att bli fri.

Men sen kommer frågan du inte är beredd på.
Det visar sig att en av dina kollegor, tillika en du var oerhört förtjust i, som avlidit i olyckan haft spår av alkohol & droger i kroppen.  Då det under flygningen inte serverades mat eller dryck på grund av kraftig turbulens är det bara personalen som haft tillgång till spriten.
Du & din kollega har spår i blodet. Övriga är helt rena.
Du får frågan om det är möjligt att det är din kollega som stulit alkoholen under flygningen. Du vet nog egentligen vad du ska svara för att få gå fri. Men något händer i dig. Du inser att det räcker. Du orkar inte ljuga mer. Du har varit slav under dessa begär alltför länge. Du har försakat din familj. Du har svikit löften.
Du har bara en önskan. Att få bli fri.

Sittandes på en stol mitt i rättegångssalen erkänner piloten att han flugit i ett skick som inte är okej. Han erkänner för sig själv & för resten av åhörarna att han är alkoholist. Han blir dömd till fängelse men ändå har hans dröm gått i uppfyllelse – han är för första gången fri & han kan börja om på nytt.

Den här historien kommer från en film som jag & mannen såg för ett par veckor sedan. Piloten i filmen var slav under alkoholen & drogerna. Å jag insåg att jag också är slav under vissa saker…
I mitt fall inte alkohol eller droger men visst finns det saker i livet som nästan blir som en drog. Jag är nästintill beroende av min mobil, jag tycker det är jobbigt att klara mig utan Internet etc.

Vad det än är som man är slav under, stort eller litet, så finns alltid möjligheten att få bli fri. Fullkomligt fri & förlåten.

Ps 69:19 ”Kom till mig och gör mig fri…”

Å det är precis det han gör, Jesus…
Stort om du frågar mig.
Vad har du som tar alldeles för mycket plats i ditt liv?
Kanske är det dags att be om hjälp med att omprioritera –
& att få bli fri.

Hoppas du haft en riktigt fin helg!

Kram Therese

 

Läs hela inlägget »

Det har varit en helt underbar start på hösten, iallafall enligt mitt tycke. Får jag dela med mig av 3 guldkorn?

1.) Sverre Golfare. En fredag för några veckor sen åkte 24 gubbar från Värne ut till Boaryd för att ha en go kväll på golfbanan - "Oss män emellan". Blev en riktig succé där Christer Svahn, vårt pro, briljerade men där en annan man stal rubrikerna så det stod härliga till. Sverre Andersson - 75+ - sänkte en putt från 11 meter, strålade ikapp med solen och gav oss andra enormt mkt glädje! När gjorde du senast något nytt för första gången?

2.) Ledar Kick-off. Tema "teamwork". Fördelade på 3 matlag skulle våra ledare under tidspress laga till en förrätt, en huvudrätt(pizza) och en efterrätt utifrån en specifik tilldelad matkasse. Och ha ett tema för sin skapelse.... oj oj oj...vilka insatser. Glädje att se människor i köket som aldrig annars sätter sin fot där typ, och alla gjorde det bra. Kanske att Chicago-pizzan(pizza som föreställde Chicagos flagga) var kvällens största behållning. Kul hade vi iaf!

3.) Gemenskapsdagen. Platsen var Tyresbo, en underbart belägen församlingsgård intill den lilla sjön - och sommarens sista dag ärade oss med sitt besök. God mat, innelig gudstjänst, goda samtal, plats för alla åldrar och gott om tid att bara vara... en dag att ta med sig in i höstrusket, helt klart!

Minnena är många men framtidsplanerna ännu fler. Spännande att få tillhöra Värne Alliansförsamling och att leva nära Jesus Kristus. Och snart är vi med i tidningen också - håll utkik efter ett reportage om Värne Alliansförsamling i tidningen "Världen idag"(publ. fre 20e sep).

Bless!/ Jonas

Läs hela inlägget »

Nollningen i Linköping är i morgon slut efter två veckor av intensivt umgänge, guidande av nya studenter, lekar på dagarna och party på kvällarna.

Jag har varit fadder (aka extramamma) och har tillsammans med ett par andra äldre studenter "tagit hand om" ett tjugotal nya studenter. Vi har förklarat var man köper billigast schampoo, varför man ska ha med sig en termoskopp till kaffet och har fått telefonsamtal mitt i natten av någon som har cyklat vilse på väg hem från McDonalds.

Det är vuxna människor som börjar plugga, flera är äldre än jag men ändå finns det så mycket vilsenhet. Jag vet själv att förra årets första veckor på terminen var kaos. Skulle jag hitta kompisar? Skulle jag trivas? Skulle utbildningen vara rätt? Då behövdes det en fast punkt, någon att fråga om råd och någon att ringa när man råkade missa en föreläsning.

I år har jag fått vara med och förhoppningsvis gjort de nya studenternas start i univertitetslivet lite enklare. I morgon slutar mitt ansvar och de kommer få klara sig själva, jag kommer inte smsa dem varje dag och skriva var vi ska träffas. Det kommer nog bli lite tomt, jag har liksom tagit dessa underbara människor under mina vingar, men måsta nu inse att jag inte är deras mamma längre utan bara en helt vanlig kompis.

Någon som däremot alltid är vår förälder är Gud, han kanske inte viskar vilket schampoo vi bör köpa men han finns alltid där. Han låter oss möta rätt människor i rätt tid.

Ps 57
Jag flyr till dig,
i dina vingars skugga tar jag min tillflykt
tills faran har dragit förbi.

Var välsignade
Johanna
 

Läs hela inlägget »

Minns du din första skoldag?

Jag minns när jag skulle börja första klass, som om det var igår.
Jag var nyfriserad. Snaggat hår och så den där berömda synttofsen därbak du vet..
Cremefärgad jacka, röd och blå skolväska.
Jag stod där på grusgången utanför vårt hus och väntade på att skolbussen skulle komma.

Jag minns inte bara kläderna och frisyren, jag minns också känslan i magen. De där fjärilarna som for runt, spänningen, nervositeten och glädjen över att träffa klasskompisarna, den nya fröken och framför allt att få läxor!

Den konstiga är att idag på morgonen hade jag en liten dotter som också börjar första klass, som hade precis samma fjärilar i magen, som också hade lagt fram kläder och förberett skolväskan redan igår, som också ville ha läxor och som skuttade iväg till skolbussen med samma förväntan.

Just det, förväntan. Den där känslan som liksom ligger i luften precis innan något startar eller börjar!

Snart är ju hösten här och för många av oss drar mycket igång igen, både på jobbet och på fritiden och i församlingen.
Man kan ju också vara i en lugnare fas i livet när inte så mycket händer.

Jag tror att oavsett vilken fas vi är i, så vill Gud att vi ska ha den där "förstaklassare-känslan" när vi kommer för att vara med Honom. Han har så mycket mer för dig och mig än vad vi kan förstå eller tänka!

Så oavsett om du är gammal eller ung, Gud har planer för dig, Han älskar dig och Han har förberett inte bara hösten utan också evigheten för oss!

Så ha förväntan när du ber idag, Gud har så mycket för dig!

kram/Sofie 

Läs hela inlägget »
"Ge ingen tid till ånger det blir bra vad som än kommer" sjunger Håkan Hellström i låten Pistol. Denna rad har följt med mig hela sommaren och lugnat mina "jag-vill-hinna-med-allt-tankar".

Att på sommaren bryta helt med vardagen, byta stad (Linköping till Värne), byta sysselsättning (jobb istället för plugg), byta umgänge och fritidsaktiviteter är underbart men också kaosartat.

Att byta vardag och rutiner samtidigt som det händer galet mycket roliga saker runt om i Sverige resulterar i att man alltid missar något. Man kan tyvärr inte vara på jobbet i Eksjö och spela volleyboll på Böda samtidigt. Att hela tiden via sociala medier vara medveten om hur kul andra har kan vara rätt knäckande. Men precis som Håkan sjunger så är det inte alltid så mycket att göra åt den saken och istället för att deppa över att man missade en båttur får man ibland vara glad över att ha ett arbete så man slipper vara pank i höst.

Gud är alltid med oss var vi än är och hur stressade vi än må vara kan det vara skönt att få lugna ner sig och inse att om man saktar ner en smula så kan det vackraste vara att bara dricka en kopp te med familjen kl 23 en vanlig onsdagskväll.

Ps 62:6 Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.

Guds rika välsignelse till er så taggar vi för en ny fantastisk termin. /Johanna
Läs hela inlägget »

Sommar är det fortfarande – om man ska tro Årstidsvisan…
”Juli, augusti & september, härlig sommar är det då…”
Fast de senaste dagarna tycker jag minsann att
det har känts som att hösten är i antågande.
Inte mig emot.
Jag älskar hösten.
Hösten betyder nystart, varma tröjor & tända ljus.
Men som sagt – än är det sommar…
Dock är höstplaneringen i full gång & när jag som bäst satt
& planerade en del av barnverksamheten i kyrkan stötte jag på en sång på en barnskiva jag införskaffat… Texten var så fin & berörde mig. Kanske är det en klassiker som jag missat. Eller så är det en ”gömd” skatt som borde få komma fler till glädje.

 

Vem är som Du?
Det finns ingen annan.
Bara Du är Gud.
Hos Dig vill jag stanna.
Jag får komma som jag är.
Alltid accepterad.
Du har alltid tid för mig

Jag är älskad som jag är.
Omtyckt för min egen skull
Jag är buren av Din hand.
Bästa vän med kungars kung.
Du är nära här & nu
Evig Fader, mäktig Gud
Ingen känner mig som Du
Älskad som jag är

För varje dag kommer jag Dig närmre
Och i varje andetag känner jag Din närhet
Jag får komma som jag är
Alltid accepterad.
Du har alltid tid för mig

Älskad som jag är
Du älskar mig just som jag är
Gud, din kärlek är allt vad jag behöver

Text: Evelina Gard 


Jag tror att vi behöver påminna oss om detta – att vi är älskade & accepterade precis som vi är & att vi blir burna av kungars kung.

Ha en fin helg! Kram Therese


 

Läs hela inlägget »
loading...

Hejsan alla värnebor, hoppas ni har det bra där uppe i dom småländska skogarna. Vi har det toppen här nere på böda! Vi njuter av bön och härlig lovsång! Tack för alla förböner, Gud har hjälpt oss med mycket.

Som sagt så har vi det toppen här! Sol, bad, volleyboll och underbar mat av värnes mattanter + Albin! Värnes 4 ungdomar kladdkakan, löken, Linnea och Emma saknar vår underbara pastor! Vi önskar att ni alla kunde vara här och få möta Guds under!

Läs hela inlägget »

I  vår församling har vi just nu ett "tema" som handlar om närhet.
Nära varandra, nära livet och nära Jesus.

Jag har funderat en hel del kring det där ordet "nära" i sommar.

En så viktig ingrediens i livet, men jag skulle också vilja påstå att det är en bristvara i dagens stressade tempo, där så mycket vill stjäla vår uppmärksamhet, och sudda ut det där viktiga ordet nära i vårt livs anteckningsblock...

Vad är då egentligen närvaro? Vad innebär det att vara nära?
Låt mig ge dig några exempel på vad det inte är:
-När man står och pratar med någon och den personen plötsligt måste svara när mobilen ringer..

-När barnen vill bli sedda och bekräftade och man samtidigt måste kolla sms:en eller facebook..

-Att fråga någon hur det är fast redan vara på väg mot något annat..

Det kan vara så mycket, men närvarons fiende, tror jag, är frånvaron. Och det som är det hemska är att man kan vara nära men ändå så långt borta...

Vilken är då närvarons bästa vän?

Jag tror att det är ett ord på tre bokstäver - TID!

Finns det något mer underbart än när någon verkar ha suddat ut ordet "bråttom" eller "det är så mycket nu" och ersatt det med tid.

-Tid för en kopp kaffe, där mobilen är avstängd eller lämnad hemma, tid att vara, tid att lyssna, tid att dela glädjen men också sorgen.

-Finns det något bättre än när någon lyssnar med ögonen, inte läser samtidigt, inte verkar vara någon annanstans utan är här, just här, just nu, nära.

Jag längtar efter att mitt livs anteckningsblock inte skulle vara fulltecknat, utan att det skulle finnas många tomma blad där "tid" skulle vá enda ordet,  och att bladen skulle vara fläckade av kaffe, bubbliga av tårar som gråtits tillsammans med en vän, när livet känns obarmhärtigt och svårt. Tårar av glädje när livet går lätt.

Att vara nära Jesus är det bästa jag vet. Varför? 
Jo, för att när jag kommer till Honom är Han fullständigt närvarande, Han ser mig, bekräftar mig och älskar mig. Han kan mitt "anteckningsblock" utantill och Han har tid.

Citerar en sång som mina barn brukar sjunga:

"Jag får va hos Dig, jag får be till Dig, jag får lovsjunga Ditt Namn. Du har tid med mig när jag söker Dig, min Herre, min Gud."

kram/Sofie
 

Läs hela inlägget »
Charles Ingvar Jönsson.
Ni vet, den kortväxta & baskerprydda mannen
med tjockbottnade runda glasögon.
Ibland känner jag mig som honom.
Till utseendet kanske vi inte har så hemskt mycket gemensamt men det här med planer, det är vår grej.
Jag har en plan.
Det har jag sagt väldigt många gånger.
Och lika många gånger har folk sagt:
”Du låter som den där Jönsson…”
Nu är det så att jag älskar planer.
Jag gillar att strukturera upp saker.
Ordna. Fixa.
Och jag gillar att se att det blev så som jag hade planerat.
Något jag inte gillar är när det inte blir så.
Inte blir som man hade tänkt alltså.
När planen spricker, sådär väldigt olägligt.
När inte jag tyckte det var läge för den att göra det.
Ibland kan det handla om väldigt banala saker, som att det inte blev den maten jag hade planerat att det skulle bli till middag.
Ibland kan det vara lite större saker som gör mig galen.
Det hände en sån här grej för ett tag sen.
I våras sökte jag en utbildning till hösten.
Specialistutbildning inom kirurgi – jättespännande om du frågar mig. I min plan hade jag räknat ut att jag den 12:e juli kl 12.00 skulle kunna strukturera upp hösten.
Om jag kom in på utbildningen skulle jag göra på ett visst sätt.
Om jag inte blev antagen skulle jag göra på ett annat.
Dagen kom. Klockan blev 12. Beskedet kom.
Reserv.
Men hallå. Tack för den.
Jag hade inte räknat med alternativet ”Reservplats” i min plan.
Jag blev helt uppgiven. Det blev ett sånt antiklimax.
Mina vänner fick sms i stil med: 
”kunde det bara inte fått vara lite smidigt” &
”det var inte så här jag planerade”.
I ett av svaren, från en av de allra bästa vänner man kan ha,
fick jag ett bibelord:

 
”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan”. (Rom 8:28)
 
Gud har en plan för dig & mig.
Vi behöver inte planera allt.
Min plan kan lätt grusas till sanden,
men det finns en plan som är större.
Det kan ofta kännas svårt & uppgivet när det inte går enligt planen, men om du & jag, där & då, försöker tänka att det är en del i en större plan – en plan som vill oss gott – kanske det känns lättare att möta känslan av uppgivenhet.

Just nu får jag vila i att Guds plan för mig är den bästa & att det blir precis så som Han har tänkt – inte som jag nödvändigtvis har planerat. Då blir det som allra bäst!

 Ha en fin helg!

Kram Therese 
Läs hela inlägget »
Det var länge sen ni fick ett livstecken från mig.
Man kan väl säga att livet kom emellan.
Under de här veckorna som gått sen mitt senaste inlägg har jag stött på mängder med uppslag till nya blogginlägg.
De ljuva dagarna i juni när den skira grönskan påminde oss om att sommaren snart är här, då hade jag kunnat skriva om min morfar. Gudsmannen som med sin skrovliga, djupa, östgötska stämma brummade fram ”Nu är det grant, nu är det grant…”.
När halva Sverige sjöng om studentens lyckliga dag, då hade jag kunnat skriva om just det – studentens lyckliga dag. Om hur det kändes den där dagen då skolans alla måsten försvann. Och hur 12 år med samma rutiner plötsligt tog slut. Hur livet på ett sätt fick börja medan en epok av ens liv gick i graven. Jag hade också kunnat skriva om studenten som inte upplevde den där dagen särskilt lycklig, utan som en slags ångest över
vad som komma skulle.
När barnen i början av juni var en hel vecka hos sin mormor & vi föräldrar gick här hemma hade jag kunnat skriva om saknaden efter mina barn & om tacksamheten över en mamma & mormor som under en veckas tid fick ge mina barn så mycket uppmärksamhet, pannkakor & kärlek & som gjorde det med glädje.
Jag hade också under samma vecka kunnat skriva om känslan av att kunna avsluta projekt som blivit ståendes i flera månaders tid & stressat både mig & mannen.
Jag hade också kunnat skriva om att våga be om hjälp.
För det hade jag behövt kunna den där dagen på IKEA när allt var inhandlat förutom den alldeles för tunga garderoben som jag insåg var alldeles för tung för mig att dels få ner på vagnen & dels få in i bilen, själv.
Det hade väl inte varit så svårt att be personalen om hjälp egentligen. Men det gjorde jag alltså inte.
Jag gick ut från varuhuset – sur.
Dock stötte jag på fina Åsa i entrén till gallerian intill, som erbjöd sig att hjälpa mig & jag tog emot den hjälpen. Det resulterade i att jag kunde slutföra ytterligare ett projekt – tacksamhet till dig Åsa!
Jag hade också kunnat skriva om känslan när man passerar Värne en ljummen sommarkväll när solen är
på väg ner & man känner en tacksamhet över att få vara placerad just här på jorden.
Jag hade också kunnat skriva om hur det är att brottas med sina rötter & hur det är att inse att man saknar det man hade trots att man inte har så många anledningar att göra det egentligen.
Jag hade också kunnat skriva om hur det är att känna att man ibland är alldeles för långt borta för vissa som behöver hjälp samtidigt som man missar att se de som behöver hjälp i ens närhet.
Jag hade också kunnat skriva om nalkande semestertider som för de allra flesta innebär lugn & harmoni men som för vissa innebär att vardagens rutiner rycks undan & ger spriten ett större utrymme än den borde…
Ja, som du ser har jag mött en del uppslag till blogginlägg men som sagt – livet kom emellan den här gången. Och det är väl så med livet – att det inte alltid är som man har tänkt det. Ibland är det upp & ibland är det ned. Ett par strofer ur några lovsånger som berört mig extra dessa veckor är de här:

”Ära till Ditt namn, på de vägar jag ej förstår, genom öken och ödemark, ära till Ditt namn.
All välsignelse Du ger mig tackar jag Dig för. Och när mörkret sakta faller, min röst Du hör.
Ära till Ditt namn Du min Gud, ära till Ditt heliga namn.
Ära till Ditt namn, då solens strålar värmer mig, då livets glädje fyller mig, ära till Ditt namn.
Ära till Ditt namn, på en väg märkt av lidande, i försakelsens dunkla natt, ära till Ditt namn”. 

(”Blessed be the name” av Matt Redman, svensk översättning Robert Eriksson).

 ”Du ger den modlöse mod, den hopplöse hopp och förökar den maktlöses styrka.
Du kommer med frid i en orolig tid, när det verkar som om allt annat faller, är Du där.
Sätt våra hjärtan i brand, vi vill följa Dig.
Se det Du ser, ge det Du ger. Visa i gärningar, vem Du är.
Och det som är svagt, blir starkt i Din hand. För hos Dig Gud, finns vår styrka.
Vi tror på Ditt ord. Vi tror på det Du gör. Herre hjälp oss att inte ge vika”.

(”Sätt våra hjärtan i brand” av Ann Alinder).

” Din nåd är allt jag behöver. I Kristi kraft vill jag släppa mitt försvar, lägga ner mitt allt, tills det bara är Du kvar. I min svaghet visar Du för mig, att styrkan som jag har kommer ifrån Dig. Halleluja, jag är omfamnad av Din nåd”.
(”Din nåd är allt jag behöver” av Mattias Martinsson).
 
”Du ser igenom  Du ser förbi, allting jag skapat  & försökt bli. Mitt liv är en öppen bok i Din hand, ändå måste jag komma, ändå måste jag fram. Du väckte min längtan, Du sa mitt namn.Jag blir aldrig den samme, och ett är nu sant:
Utan Dig blir hösten för alltid kvar, utan Dig blir frågorna aldrig svar, utan Dig är livet ett iskallt hav, utan Dig, utan Dig. Du är liv pulserande inom mig, varje andetag beror på Dig, Du är vårvinden som omger mig”.

(”Utan dig” av Gregory Häljestig).
 
De här raderna har på olika sätt berört mig de senaste veckorna & jag tycker det är texter som berör både när livet är på topp & när det känns lite jobbigare med det där som pågår, som kallas livet. Och som kan få de där dagarna då allt känns hopplöst att bli lite ljusare. Hoppas att de kan få betyda något för dig också.

Jag önskar dig riktigt härliga dagar framöver…
Kram Therese
Läs hela inlägget »

"Lova Herren min själ, ja hela mitt inre skall prisa Hans heliga namn!
Lova Herren min själ, och glöm inte alla Hans välgärningar, Han som förlåter Dig alla dina synder, och botar alla dina sjukdomar, Han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet, Han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du blir ung på nytt som en örn."
Ps 103:1-5


Vi är i semestertider! Glass, bad, grill, utflykter, ljusa, ljumma kvällar!
Man känner en sån tacksamhet!
Så härligt att också ha någon att rikta sitt tack till! Han som har gett mig livet, Han som har skapat allt det vackra och som också låter mig få njuta av sommaren ännu en gång!

Bön: "Herre tack att jag får bli stilla i semestertid och tacka dig för livets gåva och för allt det härliga som jag får njuta av. Jag ber om välsignelse över alla mina vänner som läser detta, att du ska vara nära var och en. Du vet hur vi har det. Tack för att du är en Gud som är nära, en vardagens Gud men också en Gud i semestertid!


kram/Sofie

 

Läs hela inlägget »

Ett uttryck som vi ofta använder i vår familj är " dä här ä livet på en pinne!"

Låt mig förklara vad vi menar och ge några exempel.

När man säger livet på en pinne då menar man när livet bara känns så där härligt och gott, och ofta är det de där enkla sakerna, som till exempel:

Att få sova länge och sen gå ut i solen och äta frukost till fågelkvitter.

Att klippa gräset och sen svalka av sig med ett dopp i ån.

Packa fikakorgen och åka till sjön och bada!

Spontanumgås med grannar och vänner.

Gå ut i skogen och bara vara.

Tälta.

Vara med Honom som gett mig livet!

Med mera med mera!

Önskar dig en riktigt skön semester och att du skulle få många stunder då du får stämma in med oss:
"dä här ä livet på en pinne!"

Kram /Sofie



 

Läs hela inlägget »

Läger. Gött e det, helt enkelt. Som idag när solen strålat, spårningen skapat glädje och Simon Hultegård stekt fiskpinnar över sprakade eld. Jag gillar det. Känner stolthet över våra engagerade leder som ger scouterna 110% energi och lika mkt kärlek. Och så Jesus då, såklart. Som rör vid hjärtan, som välsignar med naturen och ger beskydd hela dagen lång. Var så starkt igårkväll när ledarna & ledarscouterna firade nattvard...kön ringlade fram till nattvardsmåltiden och många bekände sin tro på Jesus. Kunde inte hålla tårarna bort, så härligt va det.

Idag har Edvin, Gustaf & Johan pratat om framtiden. Om när det egentligen e läge att flytta hemifrån, om man överhuvudtaget kan överleva i en lägenhet, om dyra utgifter såsom pålägg och barn...man kan väl lugnt säga att släktskapet till respektive föräldrar lyste igenom:)

Nu laddar vi för en tokbra kväll med lägerbål, frivillig bön och massa gött.
Gött e det, helt enkelt!

/Pastorn
 

loading...
Läs hela inlägget »

Nu är det redan torsdag och lägret pågår för fullt - och idag skiner solen,iaf ibland;) Ryktet säger att det kom bort åt 60 mm regn igår - men vår uvar var fantastiska ändå. Vi bor i byn "biet", och tack vare läckra inköp från Buttricks har vi verkligen satt färg på lägret! " Vi kan surra, vi kan sticka -nu ska ni få se oss nicka(och då nickar alla bin så ihärdigt man bara kan i takt,typ). 

Gemenskapen är bland det bästa på uv-läger tycker jag. Laga mat ihop, skrika sig hes på lägerbål, sjunga lovsång, be och sova i militärtält. Just nu pågår tillagningen av lunch för fullt!

Var så härligt igår på den frivilliga andakten. Nästa alla från Värne hängde på, och där inne i ladan fick vi sjungs lovsång och be för varandra i en liten ring. Så härligt att höra våra frimodiga uvar be högt för varandra/ för vädret och för badvattnet:)

Tack för att ni tänker på oss & ber för oss!
/Pastorn

loading...
Läs hela inlägget »
Förväntan hänger i luften Förväntan hänger i luften

Nu kör vi - nu är det dags - nu äntligen är det UV-läger!

Ingen riktig sommar utan UV-läger brukade vi säga när jag jobbade i Bankeryd, och nog är det väl så alltid. Idag har 9 uvar, 4 ledarscouter & ett stort gäng hjälpledare o ledare gett sig iväg för en veckas läger. Förväntingarna är såklart många, många har varit med förr... det vi som ledare hoppas & ber för allra mest är såklart att barnen ska få lära känna Jesus bättre. Var gärna med där hemma och be för detta!

 Innan resan i morse så invigdes Lukas som uv, Linnéa som ledarscout/hjälpledare, Mikkan som hjälpledare och Julia som ledare - en härlig start på en förhoppningvis helt fantastisk vecka! Själv får jag jobba hemifrån idag och ta hand om Bella när Julia åkt med på lägret...men imorgon är det min tur att åka på läger så då lovar jag en ny rapport här på bloggen!

Bless!/ Pastorn

Läs hela inlägget »

Tänkte jag skulle ge dig en liten inblick i mitt samtal med Gud igår:

-Herre vad tänkte du på när Du skapade mig? Menade du att mitt liv skulle vittna om Dig?
Herre du vet hur jag surade och förstörde familjeutflykten i lördags..
Herre du vet att jag leder lovsång och sjunger fint, men att jag med samma mun många gånger dömer och talar fel om mina medmänniskor..
Herre, du vet om de senaste månaderna i mitt liv..
HERRE hur tänkte du?

-Mitt älskade barn, du är mitt hantverk, mitt konstverk, min  skulptur som jag har format.

-Men isåfall så har den där skulpturen fått många sprickor och är nog inte som du hade tänkt från början.

-Mitt älskade barn, hur ska jag få dig att förstå? Kanske om du lyssnar på den här sången:

"När Han skapade alla stjärnor, gav Han namn åt dem med sin starka röst
Men när du skulle födas, saknade Han ord
Hans hjärta darrade, tårarna rann
när Han för dig öppnade livets grind

ETT MÄSTERVERK som Fadern har skapat
Ett äventyr, ditt mål är att tillbe vid Hans tron
Du är skaparens klenod, köpt med Kungens blod
Du är ett mästerverk, ett konungabarn

Han tog plats i Sin egen saga, världshistoriens författare
Han kom hit för att visa hur du hittar hem
Han skrev din dagbok, hade en plan långt innan du stavade till Gud

ETT MÄSTERVERK som Fadern har skapat.."



- Kan det vara sant Herre?

Ja mitt barn. Och när du tvivlar på att jag älskar dig så lyft din blick och se på korset där jag gav mitt liv för dig, så förstår du nog..  
och en sak till, sprickorna i skulpturen är inget problem för mig. Du är min precis som du är. Du är mitt mästerverk!

Det här säger Han till dig också!
Kram/Sofie
 

 
Läs hela inlägget »

I söndags var det mors dag. Mammor runt om i vårt avlånga land fick frukost på sängen & teckningar av sina barn.
I var & varannan trädgård svajade den svenska fanan som en hyllning till husets kvinna & barnens ömma moder.
Det är fantastiskt att vara mamma.
Men det är inte alltid så lätt... 
Jag har två fantastiska barn.
Söta som socker. Deras svala kinder, knubbiga fingrar & fjäderlätta hår gör mig vimmelkantig av lycka.
Tänk att jag får vara deras mamma.
Jag har två fantastiska barn som just nu
upptäcker helt olika saker.
Det är inte alltid så lätt att tillgodose bägges behov samtidigt.
Alltid har jag dåligt samvete för någon & något.
Och kommer förmodligen alltid att ha.
Den här osäkerheten som dyker upp ibland med frågor som:
- är det jag gör rätt?
 - är det normalt att barn beter sig si eller så?
- hur hård ska man vara som förälder?
  - vilka handlingar är okej att förbise av den enkla anledningen att  - barn faktiskt gör på ett visst sätt?
 - uppfattas jag som en slapphänt förälder om jag gör så?
- hur får jag trygga barn?
 etcetera etcetera
 brukar jag blotta för en del av mina vänner.

Vi bollar, diskuterar & kommer fram till både det ena & det andra
& jag är så tacksam över att få kunna vara ärlig
även när det känns lite tufft.

När jag sen sitter på min kammare & funderar
kan jag ibland slås av tankarna:
 ”tänk om de tror att jag är trött på mina barn"
"tänk om de tror att jag inte är tacksam" 
" tänk om de tror att jag allvarligt talat skulle kunna
sälja dem på Blocket”
eller
”tänk om de tycker att jag gnäller lite väl mycket”
 ”undra om det är normalt & sunt att längta tillbaka till jobbet” 

Överanalysera? Ja visst, jag är tjej…
 Men efter en stund tänker jag så här:

”De vet vem du är. De vet att du är tacksam över dina barn & älskar dem. De vet att du skulle kunna gå genom eld & vatten för deras skull. De vet att det är svårt att genomföra morgonmys med båda barnen i soffan när Barn A envisas med att inte sitta still & titta vilket gör att Barn B (som sitter still) surar på mamma som måste försöka underhålla Barn A så att Barn B kan höra vad som sägs på filmen.
De vet att det river i ditt hjärta när det du lovat Barn B att göra medan Barn A sover blir fiasko eftersom att Barn A idag väljer att sova 10 minuter. Att Barn A sov 1,5 h igår spelar ingen roll eftersom Barn A kör ett helt eget race när det gäller sömn.  De vet också att du älskar ditt arbete men de vet att om det stod mellan arbetet & barnen så skulle du välja barnen
utan att tveka.
De vet att du tycker att det är jobbigt med oordning & att tappa kontrollen. De vet därför att du tycker att det kan vara jobbigt att ändra om planer & att du tycker det kan vara svårt att hantera att det inte riktigt blev som du hade tänkt.
Och de förstår att det inte beror på barnen om du blir irriterad i de fallen – det beror på dig själv”.

Det är som sagt inte alltid lätt att vara förälder.
Jag tycker bitvis att det är väldigt svårt.
Det beror inte ett smack på mina barn.
Det beror på att jag är som jag är & att det ibland krockar med den uppmålade idealbilden av en förälder
- hur ser din idealbild av en förälder ut?
  
Förra veckan hamnade jag & mannen framför ”The Bible” på tv.
En fantastisk filmatisering av Bibeln. På tal om det här med att det är svårt att vara förälder…
Hur kände sig Sara när hon insåg att Abraham tagit med sig Isak,  sonen som hon väntat länge på att få, för att offra honom? Vilken fruktansvärd upplevelse. Vilken ångest.
Hur kände hon sig när hon fick se Abraham komma ensam gåendes ned för berget? Och hur kände hon sig när hon fick se Isak dyka upp bland de stora stenblocken, efter Abraham, inte alls offrad utan livs levande?
Och hur kände sig Abraham?
Och hur kände sig Simsons mamma när hon hittade Simson under rasmassorna efter pelarna som tagit både hans &
mängder av filisteers liv?
Och hur kände sig Saul när han förlorade Jonatan i strid?
Milda Matilda…
Nej, det är sannerligen inte helt lätt att vara förälder… 


Ha en fin helg! Kram Therese 

Läs hela inlägget »
Vissa saker med studentlivet är ganska fantastiska och beundransvärda. En av dessa saker är hur mycket studenter arbetar ideellt. Studentlivet är antagligen inte den rikaste tiden i livet men ändå arbetar folk gratis som aldrig annars. Man är aktiv i olika grupper som fixar resor, fester, middagar, fotbollsturneringar - you name it, allting för att göra andra glada. Men var tar de ideella krafterna vägen sen? Ingen vill sitta i komunalrådet, ingen orkar bli ordförande i något sammanhang alls.

Annars är det ideella arbetet något som kyrkan alltid varit framstående inom. Församlingsmedlemmar arbetar tillsammans för att sprida budkapet om Gud genom att vara ledare på olika sätt, prata under gudstjänsten, spela musik, städa, ge kollekt m.m.

Jag tror att nyckeln till att få många att aktivera sig ideellt och i kyrkan (så ingen måste dra det tyngsta lasset av pliktkänsla) är att det blir roligt och uppskattat av andra. Igår var jag på middag för att vi hade plockat glas och diskat en kväll, det var superkul, klart vi då kan tänka oss att diska en gång till.

Jag blir därför alldeles varm i hjärtat när jag ser att ni fixar ledarfester och verkligen visar uppskattning till de som engagerar sig. Kommer vi ihåg att uppmuntra och uppskatta varandra för arbetet som görs så kommer kanske fler vilja engagera sig och de som redan är engagerade kommer stanna kvar eftersom det är superkul.

Dessutom vill vi ju vara som Jesus:
Matt 20:28 Inte heller människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna...

Massa varma kramar and keep up the good work, Johanna

 
Läs hela inlägget »

Om jag skulle beskriva de senaste dagarna så skulle det bli med ett ord.

FEST!

I lördags fick jag vara med på en fantastisk vigsel, i söndags förmiddag var jag med på en riktigt härlig söndagsskolfest med ballonger, sånger, clown och vrålfika! På eftermiddagen firade vi mellandottern som fyller nio år idag! På söndagskvällen vm-final i hockey med svensk seger och guldhjälmar!

Ja, fest är rätta ordet. Fest på olika sätt, fest av olika anledningar, men fest, absolut!

 

 Detta får mig också att tänka på den himmelska festen som vi alla är inbjudna till. En fest där alla som tror på Jesus får vara med, en fest där ålder, stil, bakgrund,  personlighet eller prestationer inte har någon betydelse, utan en fest där man får komma som man är!

 

 Det fina är också att vi kan få en försmak av himlen redan här, en doft av himeln i vår vardag! 

Jesus är också här, nära dig mig idag och liksom förbereder festen.

 

Jag ska till festen, hänger du med?

 

kram /Sofie

 

Läs hela inlägget »

Det känns som att det var längesen jag skrev.. kanske kan jag få ha våren och solen som ursäkt? Så många fina dagar och kvällar som man hellre är ute och ser hur det bara sjuder av liv överallt! 

Men om jag nu har pausat lite från bloggandet och varit ute i solen så har det också gett mig inspiration till att skriva just idag!

 

 Och med tanke på allt det vackra som vi ser ute nu, så har jag burit med mig orden som en härlig kvinna i vår församling sa när hon ledde mötet för ett tag sen.

Hon hade med sig en bukett vårblommor och så sa hon med tacksamhet i rösten att: "det är lika fantastiskt varje vår att LIVET SEGRAR!".

Allt som var dött väcks till liv  igen. Ja, ett mirakel är det varje vår!

 

Jag har funderat vidare på det där med att livet segrar och fick ännu ett bevis på det, härom veckan när jag var i Sävsjö och lyssnade på starka och oerhört hemska berättelser. Några flickor från Nepal berättade om sina mardrömsår som sexslavar, många av dem var bara 6-7 år när de såldes av sina föräldrar till bordeller och utnyttjades och misshandlades svårt.. Död, mörker? ja absolut.

 

Men det fantastiska i detta är att det finns människor som är bärare av ljus,kärlek och en glöd att hjälpa. Ett arbete kallat "love Nepal" har startats. Man har byggt flickhem där man låter dessa flickor bo, läka, utbilda sig, få höra om Jesus och få ett nytt liv!

 

Jag önskar att jag kunde förmedla glädjen och tacksamheten som dessa tjejer utstrålade. De hade verkligen fått ett nytt liv!

Även i detta avgrundsmörker så segrade livet!

 

En gång för längesen hängde en man på ett grovhugget kors. Mörkret var påtagligt, döden verkade till slut fått sista ordet..

Men så efter tre dagar uppstod Han!

LIVET SEGRADE!

 

Så, nästa gång vi går ut och ser allt det fantastiska, så kom ihåg att LIVET SEGRAR!

 

Kram/Sofie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Läs hela inlägget »

Jag bor i ett hus med stora, rymliga snedgarderober.

Det innebär att det finns väldigt bra möjligheter att förvara saker, men också att samla på sig saker som man inte vill ha eller behöver. I vårt kök finns en sån här "garderob".

Vi använder den som skafferi, trädgårdsbod, återvinningsstation, verkstad, lager... ja, det finns nog säkert nåt mer jag skulle kunna kalla det här utrymmet.

Ni förstår säkert att det i den här "garderoben" ryms väldigt mycket. Eftersom det finns så många olika kategorier på saker som finns här inne har det blivit ett väldigt bra

"vi-slänger-in-det-så-länge-här"-utrymme.

Precis där och då, när man står med en kaka i munnen & sonens steg kommer upp för trappan & man inser att man inte kommer hinna äta upp kakan

(det är med andra ord verkligen inte fikadags-jag äter i smyg),

är det väldigt bra med "vi-slänger-in-det-här-så-länge"-utrymmet.

Men på sikt blir det lite ohygieniskt & väääldigt stökigt.

I förrgår tog jag itu med det här utrymmet.

Det tog tid. Jag blev klar igår.

Jag hittade väldigt mycket som var väääldigt gammalt

& som liksom hade gjort sitt.

Jag hittade saker som jag letat efter & saknat.

Jag hittade saker som jag undrade över varför

de över huvudtaget var där.

Det blev massa kassar med skräp,

vilket resulterade i en tur till återvinningsstationen.

Att bli av med det där skräpet var skönt.

Skönt är bara förnamnet egentligen.

Det är dock en hörna i det här utrymmet som inte är mitt.

Det är ett skrivbord fullt med skruvar, muttrar,

saker som jag inte vet vad de heter etc.

Det är min mans hörna & jag sparade det åt honom.

För hur gärna jag än ville så kunde jag inte rensa bland de där sakerna – jag visste ju inte ens om det var nåt som skulle vara kvar, var trasigt eller fullt funktionsdugligt.

Så den där hörnan får han ta itu med själv.


Visst kan det vara sådär med livet ibland?

Man samlar på sig skräp.

Man sparar saker för att de kanske kan vara bra att ha sen.

Man stoppar undan saker för att man inte riktigt vet

vad man ska göra med det.

Man orkar kanske inte möta alla känslor just där & då som det skulle innebära att ta itu med det där jobbiga man varit med om.

Man vet så väl att man borde ta itu med det ena eller det andra, men man slänger in det i sitt

"jag-slänger-in-det-här-så-länge"-utrymme.

Jag behöver rensa i mitt liv ibland.

Dagarna går fort & jag känner nog inte alltid att jag hinner med att bearbeta allt som händer i livet. Jag sparar det till sen.

Till slut blir jag helt fullproppad med sånt som egentligen inte hör hemma där, utan som bara tar onödig plats, blandat med det som är viktigast av allt... & jag blir trött.

Då är det skönt att rensa.

Det kanske inte går på en kvart.

Vissa saker kanske tar månader att rensa bort.

Men nånstans måste man ju börja, eller hur?

Dessutom kan jag inte fullt ut rensa åt någon annan.

Jag möter ganska ofta människor som behöver rensa bland olika saker i sina liv. Sortera vad som är viktigt & inte.

Jag kan hjälpa på traven, skapa förutsättningar för att rensningen ska kunna börja, stödja under rensningsprocessen...

Men utan personens egna vilja att genomföra en förändring

händer inget mer.

Jag har hjälpt min man på traven med att städa sin hörna i "garderoben" & skapat förutsättningar för att han ska kunna göra det – men det kommer inte bli gjort om han inte själv vill.

Har du nåt du behöver rensa?

 

Ha en fin helg! 

Kram Therese 

Läs hela inlägget »

Hierarkier, ett nödvändigt ont.

Alla kan inte vara chefer och alla kan inte bestämma för då skulle det bli än mer kaos, men usch vad jag ogillar onödiga och exkluderande hierarkier.

 

Jag läser litteraturhistoria nu om hur adel och präster sätter sig över bönder och annat fattigt, maktlöst folk och inser att Oscar Wildes citat "Det enda vi lär av historien är att den upprepar sig." är alldeles för sant.

 

I det stora finns det chefer som inte ger sina anställda lön och diktatorer som svälter ut sin befolkning. Detta möter inte jag i min vardag men jag möter den vardagliga hierarkin, inkluderingen och exkluderingen.

 

Den när bara de som är med i ett visst gäng får gå på fest, när bara vissa inbegripna förstår skämten och känslan av att som utomstående ibland få deras uppmärkssamhet och därmed få en ego-boost direkt. Detta är ganska vrickat eftersom jag vet att vi alla är helt vanliga människor och lika inför Gud. Så här har det alltid varit, det har alltid funnits de "coola gängen" och gäng överhuvudtaget där man ibland har velat vara med, ibland inte.

 

Själv avskyr jag att bjuda hem folk om jag inte kan bjuda in "alla" och fick panik på mitt utskott (i lärarsektionen på universitetet) när vi förutom kick-off och lite sånt började fixa grillningar och fester m.m. där vi uttalat sa att det var en fest för bara oss.  Jag vill inte vara någon som utestänger folk och särskilt inte p.g.a. något så trivialt som att jag är med i ett utskott som de andra inte är med i. (Jag sa det till utskottet och vi ändrade idéen så alla fick vara med.)

 

Jag menar inte att man alltid ska bjuda hem alla man känner och inte känner, Jag menar att vi måste jobba bort onödiga exkluderingar och hierarkier som inte tjänar något syfte för i grunden är vi alla skapade till Guds avbild för att bli älskade av honom på samma villkor.

 

Kram Johanna

Läs hela inlägget »

Jag är i Uppsala.

Det är Valborgsmässoafton.

Uppsala & sista april går liksom lite hand i hand.

Det firas i Uppsala på ett sätt som det inte firas någon annanstans i Sverige.

Sen i mitten av 1800-talet har firandet funnits, med särskilda ceremonier skapade av studenterna i stan.

Men nog har firandet ändrats genom åren.

Istället för att vara en dag med studenter, mösspåtagning & OD-kör i fokus är det nu en dag med (till stor del) alkoholen i fokus.

Ju blötare desto bättre, verkar många resonera.

Och nu firar man även Kvalborg – den 29:e april.

Det innebär att skrämmande många i den här stan börjar sitt alkoholintag den 29:e april & fyller på till den 1:a eller 2:a maj. I år ligger dessa dagar dessutom i direkt anslutning till helgen varför många egentligen inte slutat dricka sen fredagens utgång...

Idag, den 30:e april 2013, finns det människor i min närhet som överlever den här dagen med hjälp av mirakel. Med hjälp av ett stort pådrag poliser.

Med hjälp av kampanjen "varannan vatten".

Med hjälp av pannkakstälten från frikyrkorna.

Med hjälp av nattvandrande nyktra vuxna.

Med hjälp av förbön.

Förra året fick min lillebror se ett litet barn i barnvagn resa sig upp & luta sig över räcket till Fyrisån.

Jag har sett ölflaskan vina förbi 2-åringens huvud

med ett par centimeters marginal.

I Slottsbacken, som är proppfull till bredden med folk vid 15-tiden, begås våldtäkter utan att folk märker det.

Den här vinkeln av sista april visar ett Uppsala jag inte kan vara stolt över.

Det är inte ett Valborgsfirande att efterlikna.

Jag har aldrig haft problem med miljöer där det finns alkohol – jag har snarare just på de ställena fått känna mig oerhört använd.

Ikväll räknar jag med att finnas i centrum &

jag ber att jag får bli använd på rätt sätt.

Jag hoppas att ni får en fin Valborgsmässoafton

med majbrasa, vårtal & fika...

 

Kram Therese

Läs hela inlägget »


Allting har ett slut - så även vår resa och vårt läger här i Marghita...
Känslorna är blandade, intrycken många & minnena ännu fler. En resa för livet har vi verkligen fått vara med om, en resa som förändrat oss.

Igår fick vi fira en fantastisk gudstjänst i Popesc. Mattias från vårt gäng predikade härligt om kunskapen i Kristus, lovsången sjöng vi på 3 olika språk och bönen förenade oss på ett mäktigt sätt. VI ÄR SÅ STOLTA ÖVER VÅRA UNGDOMAR!!!!!! Ibland får man nästan nypa sig i armen för att fatta att dom ändå inte är mer än 14-15 år. Och som dom har vuxit på denhär resan, både i mognad, mod & i tro.

Efter gudstjänsten hade vi knytkalas med församlingen. Sen åkte vi vidare till ett utslussningshem för ungdomar. Där fick vi möta ungdomar och lyssna på deras ofattbara berättelser om fruktansvärda uppväxtår på statliga barnhem/ tortyr/ mardrömmar och mörker. Men så Fantastiskt då att höra hur deras liv förvandlats genom organisationen EFI och mötet med Jesus Kristus. Gud e god!

Efter pizza och avslutningskvällen är vi nu redo att säga Hej då och åka hem till Sverige. Vi längtar efter er!

Läs hela inlägget »
Agge utanför ett romhem Agge utanför ett romhem


Ibland går man bara sönder. Som för en stund sedan - 4 av oss(2ledare & 2 konfirmander) fick följa med hjälparbetarna ut till de områdena där romerna bor - romerna i Rumänien har en enormt låg ställning, ses av många som minde värda än djur. De flesta har inga jobb, och barnen får utstå mycket i skolan. Hit ut åker man ifall till vissa familjer med bistånd såsom kläder, skor, mat mm. Behoven är enorma - husen de bor i är snarare skjul än hus(lera, inga dörrar, dåligt med elektricitet etc.) dessutom är det riktigt kalla vintrar här så utmaningar är ofattbara för oss. Ta gärna med dessa människor i din förbön, vill du hjälpa till så besök efifadder.com och läs mer.

Nu har ett gäng av oss också bakat 300 muffins till eftermiddagens fest. Ca 100 personer kommer ut till vår lägergård för att vara med oss, mestadels barn. Ska bli spännande!

/gänget genom Jonas

Läs hela inlägget »

En kvällsgudstjänst med nya vänner - det har vi fått uppleva ikväll. Tillsammans med ett 50-tal ungdomar från Marghita har vi precis fått sjunga lovsång, be och va inför Jesus tillsammans med. Underbar! Och våra ungdomar har varit så duktiga, delat sina vittnesbörd och spelat upp drama mm... Alla barnen och ungdomarna vi möter här är väldigt glada och intresserade av att lära känna oss.

Lite häftigt är också att igår kom ett gäng med 15 glada pensionärer från Småland som lägger 2-3 veckor av sitt liv för att betjäna människor här nere genom att bygga hus, måla, och laga mat. FANTASTISKA MÄNNISKOR - så inspirerande. Det finns inget bäst före datum i Guds rike, och inget bäst efter heller för den delen.

Nu - nu smäller det. Fotbollsskorna på, nu ska vi ge rumänerna en lektion i fotboll! Ha en välsignad kväll vänner.

/Gänget genom Jonas

Läs hela inlägget »
Några sköningar vid en av våra bussar Några sköningar vid en av våra bussar

Nu så...nu är vi på plats, ja det har tom hunnit bli fredag. Om man på något sätt ska försöka sammanfatta våra intryck hittills här nere i Marghita så kan jag inte komma på ett bättre ord än - VÄRME.

1.) För att alla människor vi möter - föreståndarparet Lars & Barbro, volontärerna, rumäner, ja alla är så otroligt varma och möter oss med så stor kärlek. Igår fick vi vara och besök ett hem med föståndshandikappade rumäner. Otroligt starka intryck - vi hade en andakt tillsammans där vi sjöng, berättade om livet i Sverige, talade om Jesus och bad tillsammans. Skönaste intrycket var nog när Hanna bjöd upp en rumänsk kvinna till dans mitt i ringen, eller alla de varma blickarna och omfamningarna som mötte oss.

2.) Vädret är helt fantastiskt! Strålande sol och blå himmel - ca 25 grader just nu. Idag ska vi dessutom besöka en badplats med varma källor, något som ungdomarna ser mkt fram emot.

Intrycken är som sagt många. Ute på landsbygden där vi bor möter vi extrem fattigdom och hus byggda av lera och skärvor. Själva bor vi på en lägergård med svensk standard - ett hus som plockats ner hemma i Småland och byggts upp igen här i Rumänien.

Nu ska vi ut och besÖka en lokal marknad, sedan väntar badet och därefter en kväll med ungdomarna som bor i familjehemmen eller på barnhem.
Konfirmanderna sköter sig strålande och gruppen känns homogen. Tack alla ni där hemma som ber för oss och tänker på oss - det är värt så mycket!!!

/Varma hälsningar från oss i Marghita

Läs hela inlägget »

"Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig."

 

Tror vi att vår svaghet och trasighet är ett hinder för Gud? Har vi svårt att tro att Han kan använda sådana som vi, vars liv gått i tusen bitar?

 

En kvinna är ute och går. När hon kommer gående får hon se en söndersparkad, vandaliserad telefonkiosk. Tusentals glasbitar ligger på marken. "Åh, vad vackert!" tänker hon när hon får se de krossade glasbitarna. Kvinnan är smyckesdesigner och hon får en idé. Av det krossade glaset designar hon en ring. Guld, silver och kristall blandas tillsammans med de trasiga glasbitarna. Ringen får namnet "crush", krossad.

 

På samma sätt ser Gud på oss i vår svaghet och trasighet. Han tänker: "Åh, vad vacker du är! Dig ska jag använda för mina syften, Kom till mig, så ska jag göra ett vackert smycke av ditt liv."

 

Gud ser inte de trasiga glasbitarna i första hand. Vår mänskliga svaghet kan bli till vår största tillgång i Gudsrelationen. När vi blir medvetna om vår litenhet, kan Gud lysa med sitt ljus genom sprickorna i våra liv. Han vill samla ihop vårt livs skärvor och skapa något nytt i och genom oss.

 

"Gud, om Du hör mig, jag kommer som den jag är.

 Gör någonting vackert av allt som gått sönder här."

 

Jes.42:3, 2 Kor 12:9

 

ur: "5 minuters paus" av Cajsa Tengblad

 

Kram /Sofie

 

 

Läs hela inlägget »

En kväll för ett par veckor sedan hamnade jag

framför filmen "Skicka vidare".

En ganska gammal film, i filmmått mätt då den är från år 2000. Den handlar om en pojke som har det allt annat än lätt.

En alkoholiserad mor & en frånvarande far som,

när han är hemma, misshandlar pojkens mamma.

En dag får den här lille killen en uppgift i skolan.

Han ska komma på något som kan förändra världen.

Han löser sin uppgift genom att komma på

"skicka-vidare"-konceptet.

Det innebär att en person utför tre stycken goda handlingar gentemot tre stycken personer.

Dessa tre personer utför i sin tur tre goda handlingar åt tre personer – de skickar vidare.

Genast har tre personer blivit nio.

Nio blir 27 osv.

Sakerna som ska göras måste klassas som ganska svåra

& bli en utmaning för den som utför det.

Pojken börjar med att bjuda in en

uteliggare & narkoman till sitt hem.

Han ger honom mat i magen & erbjuder honom en plats att sova. En tid senare hamnar den här mannen i en situation där han får utgöra en skillnad i en kvinnas liv,

en kvinna som är på väg att ta sitt liv.

Han "skickar vidare" det han fick från den lille killen

& får henne att ändra sitt beslut.

Det här konceptet växte sig stort över hela USA

& egentligen är det ju så enkelt.

Det borde verkligen kunna går att leva så,

om man är beredd att utmana sig själv.

För visst handlar det om att rucka på sin egen trygghet

& göra något som inte känns helt bekvämt?

På min senaste bönegruppsträff pratade vi om

att just utmana sig själv.

Att göra saker som tar lite emot,

för att utvecklas i sin egen tro

men också som människa & medmänniska.

Det du ska göra kanske inte är att

hindra en kvinna att hoppa från en bro,

men du kanske kan bjuda hem en person

som behöver bli hembjuden,

en som inte någon ringer till,

en som inte har en naturlig plats vid någons köksbord.

I mitt eget liv finns minst tusen saker

jag kan utmana mig själv i för att utvecklas.

Har du bestämt dig för vad du kan göra?

Ha en fin helg!

Kram Therese

Läs hela inlägget »

Läste häromdagen i en intressant bok. Den handlar om att må dåligt i själen. Om att man kan bryta benet, men också själen. Att man kan drabbas av benskörhet men också av själskörhet..

Det först nämnda är lätt att se och förstå, det andra mer svårbegripligt..

Under en period nu, har jag själv fått känna på det där med att ha en bruten själ. 

Vissa dagar har varit mörka och svåra..

Men som i allt som är mörkt och jobbigt så finns det också små ljusglimtar.

Det finns människor som är fantastiska redskap i Guds händer, som liksom kommer med en varm kram precis rätt dag, som tydligt visar hur mycket de tycker om en trots de grå mysbyxorna, avsaknad av smink, ringar under ögonen och kanske en intorkad rand av en tår..

Det har betytt mycket för mig.

Du kanske tänker att det måste vara någon med "många år på nacken", någon äldre och visare, kanske någon med själavårdsutbildning? 

 

Nej, faktiskt inte!

 

Personen i fråga har faktiskt bara ett år "på nacken", en liten människa, men så använd av Gud!

Kanske inte så konstigt att Jesus själv sa att vi skulle bli som barnen, och inte krångla till det så mycket.

 

Jag längtar efter att få ge vidare utav den kärlek och uppmuntran som jag har fått, att lära mig att se, kramas lite oftare och låta kaffebryggaren stå på i tid och otid.

 

Mer komplicerat än så behöver det faktiskt inte vara att vara ett ljus i någons mörker!

 

Kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Den som kallas oberoende är beroende av sin plånbok.

 

 

Här om dagen tog mina pengar slut (i alla fall de på mitt vanliga konto), jag hade 0.79kr. Inte mycket att hänga i julgranen. Jag visste att jag redan nästa dag skulle få pengar och jag hade en tjuga till kaffe så jag var verkligen inte illa ute, men jag kände mig sårbar. Jag kunde inte gå till hemköp och handla eller köpa en kaka till kaffet.

 

Detta var en enda dag!

 

 

Jag har bara mig själv att bry mig om och om mina lånade pengar tar slut, så är det oftast för att jag har skämt bort mig själv med något extra lyxigt. Detta samtidigt som människor kämpar varje dag för att få pengarna att räcka till mat och kläder till sina familjer.

 

I Nya testamentet står det: Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

 

Bibeln har ju oftast rätt, för vem vill umgås med någon som snålar hela dagarna och hur bra mår man av att snåla om ingen vill umgås med en? Vi som har pengar, vi borde ge bort dem. Inte alla såklart då måste ju någon ge pengar till oss. (Egentligen hade det nog varit bra, ingen lever av sina egna pengar, ingen kan bli oberonde av den andra, alla hänger samman.) Jag är övertygad om att vi mår bättre om vi bjuder våra kollegor på kaffe än om vi alltid handlar allting själva. Leenden är Guds belöning för godhet så utnyttja det.

 

Min fråga är alltså: Hur bra mår man av att vara beroende av sin plånbok när man egentligen borde vara beroende av Guds kärlek för att fungera?

 

Kram på er

Johanna

 

Läs hela inlägget »


Vet inte hur du har det. Kanske jublar ditt hjärta över livet just nu?, eller så kanske du bär på en oro för framtiden?, kanske vandrar du just nu genom mörker?.. Oavsett hur du har det kan du knäppa dina händer och lägga ditt liv i Hans händer som är större än livet självt.

Det finns någon att ge både sin tacksamhet och oro till.

 

Den finns en urgammal psalm som trots sin ålder har mycket att säga oss:

 

"Det är makt i de knäppta händerna 

i sig själva är de svaga och små

men mot allmaktens GUD du dem vänder,

Han har lovat att svar du ska få.

 

Ja, ge en trygghet när dagen vänder

och jag går ensam med oron min.

Låt mig få lägga två trötta händer

i Dina händer och somna in."

 

kram /Sofie

Läs hela inlägget »

Hej Jesus...
Det är jag igen.

Vi hörs ju ganska ofta du & jag.

Den här helgen har varit något utöver det vanliga.

Precis som varje påsk.

Återigen har jag påmints om Din storhet.

Hur obegripligt stort det Du gjorde för mig &

hela mänskligheten är.

Det måste värkt något oerhört i Ditt hjärta när du blev förrådd av Judas, en av dina vänner.

Påfrestningen Du utsattes för när Du fick släpa ett tungt kors av tjocka träbalkar genom staden mot Golgata, med en törnekrona tryckt mot Ditt huvud måste varit enorm.

Smärtan Du genomled när spikarna genomborrade

Dina händer & fötter.

Jag kan inte ens tänka tanken.

Du fick dö i mörker & ensamhet.

Och allt visste Du skulle ske.

Hur Du i Din rädsla ändå litade på Gud &

lät det som Han ville skulle ske, göra det.

Hur tungt måste inte oket på Dina axlar vägt?

Oket av all vår synd, vår synd & skuld som Du betalat.

Allt övergår mitt förstånd.

Jag kan bara böja mig ner inför Dig i tacksamhet.


Tack käre Jesus för att jag är älskad av Dig.
Tack för att Du betalat min skuld.
Tack för att Du är en hjälp i nöden, som aldrig sviker.
Tack för att jag får vila i Din frid.
Tack för att Du alltid vill mitt bästa.
Tack för att ingenting kan skilja mig från Din kärlek.
Tack för att Du ger mig kraft & styrka när jag inte orkar själv.
Tack för att Du ser möjligheter i mig
Tack för att Du vet hur varje dag i mitt liv kommer att bli & att du är med mig alla slags dagar
Tack för allt.
Vi hörs imorgon...
Kram Therese

Läs hela inlägget »

Igår spenderade jag dagen tillsammans med mina kollegor i Skolkyrkan, Eksjö. Vi hade bjudit in alla klasser i åk 6 till något som vi kallar för "Påskpusslet - enkelt förklarat, en rundvandring genom 4 000 år där man vid olika stationer fick olika pusselbitar med sig såsom; Den judiska påsken, Nattvarden, Varför var Jesus tvungen att dö och Påsken idag. Vi hade en riktigt härlig dag tillsammans med dessa sköna barn och lärare - och jag kände sån glädje när jag åkte hem och tänkte tillbaka på att vi faktiskt fått ge dessa människor påskens verkliga innebörd & förhoppningsvis en del att klura på under påskhelgen som kommer. 

 

Är så tacksam för den fina relation som finns i Eksjö mellan skolan och Skolkyrkan(pastorer/ung.ledare/präster som finns i Eksjö) - i en tid då detta inte alls är självklart. Fortsätt be för våra elever & lärare runt om, skolan är så otroligt viktig. Min stora bön är också att gårdagens besök skulle få innebära en längtan efter att lära känna Jesus Kristus bättre.

 

Glad Påsk vänner/ er pastor & vän Jonas

Läs hela inlägget »

Trots att nätterna fortfarande är kalla och snön ligger kvar här och var och våren känns lite avlägsen så närmar vi oss påsk. Påsken, denna fantastiska högtid då vi får påminna oss om, och stanna upp inför det stora som Jesus gjorde för dig och mig när Han dog och uppstod.

 

Barnen räknar ner till sitt påsklov, och tycker att dagarna sniglar sig fram tills det blir lov..

Det min mellandotter brukar se fram emot allra mest när det är lov, är att få sova länge på morgnarna och att få gå i pyjamas, morgonrock och tofflor minst halva dan.

 

Apropå att gå i morgonrock och tofflor, så skriver Tomas sjödin om detta i sin bok "Jag lutar åt Gud". Jag citerar:

 

"Duktighetsmaskinen inom oss måste ibland ges frihet från förpliktelser och rutiner. Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig."

 

I ett annat kapitel skriver han:

 

"Konsten är nog inte enbart att få kroppen i viloläge, men själen. Det svåra är inte att sitta stilla, det är att hantera den oro som får röst där. Den enda väg jag kan se som fruktbar är övningens väg. Poängen med att ha en stilla vecka måste ju vara att inte alla veckor är det. Att ibland bryta sitt vanliga tempo för ett annat är klokt. Att ta en stilla förmiddag, en stilla kväll, en stilla helg och någon gång ibland en stilla vecka, kan bli ett sätt att öva på det svåraste av allt: att släppa taget, Att säga sig att just nu behövs jag inte, inte av hustru/man och barn, inte av arbetsliv. Jag bara sitter här, alldeles stilla, och låter mig bäras av Gud."

 

Önskar dig en stilla vecka.

 

kram Sofie

Läs hela inlägget »