Värne Allians VISION

Prestationer

En fem veckor lång praktik ute på en gymnasieskola har nått sitt slut. Med blandade känslor är jag tillbaka på campus. Borta från ansvarstagandet, borta från att vara en förebild, borta från att vara bedömd av min handledare, borta från att få återkoppling på allt jag gjort. Tillbaka på campus där jag presterar för min egen skull, där jag inte har samma press på mitt handlande och där allt handlar om mig, min tid, mina vänner och min utbildning.

Det jag ganska direkt insåg när jag kom ut på praktiken var hur jobbigt det var att hela tiden bli bedömd. Dels av min handledare och dels av eleverna. Efter lektionerna kände jag mig antingen som på små rosa moln eftersom eleverna hade fattat grejen med undervisningen, eller så kände jag mig sämst i världen och ville gömma mig under en sten för att något gick fel. En lektion som jag hade tyckte jag gick ganska dåligt därför att eleverna inte riktigt hade lyssnat på varandra, hade svårt att förstå och samtidigt hade jag velat hinna med lite för mycket. Efter den så hann jag inte få någon återkoppling från min handledare. Under kvällen och natten gick jag igenom momenten om och om igen och försökte förbereda mig på att göra en pudel och jag skämdes för min prestation. Jag var supermissnöjd och tyckte verkligen livet bara var dystert och tråkigt. Dagen efter fick jag återkoppling och hon hade inte alls tyckt att lektionen var så dålig. Alla stenar i mitt bröst flög iväg och det kom något konstruktivt ur lektionen istället.

Jag tror att alla som känner ett ansvar för andra än en själv eller har haft jobbiga och nervösa framträdanden känner igen sig. Trots att man gör allt för att det ska bli hur bra som helst så kommer man inte alltid att lyckas. För att utvecklas så måste man ta till sig den konstruktiva kritiken och jobba på igen. Risken är bara att man sätter sitt egenvärde i sina prestationer och låter det påverka resten av sitt liv till alldeles för stor del. Min dag var definitivt förstörd när jag kände att jag hade presterat dålig på praktiken. Det är inte fel att inse att man är ofullkomlig men det är fel att se hela sitt värde i det.

I dessa fall känns det extra viktigt att gå tillbaka till bibeln och Guds ord som talar om vårt egenvärde. Vi är älskade för att vi finns. Det är bra att känna ansvar och vilja göra sitt bästa men vår prestation får aldrig bli vårt existensberättigande. Vi är älskade för att vi existerar och det får vi fortsätta att förundras över.


Ps 139:13-16
Du skapade mina inälvor,
du vävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för dina mäktiga under,
förunderligt är allt du gör.
Du kände mig alltigenom,
min kropp var inte förborgad för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag flätades samman i jordens djup.
Du såg mig innan jag föddes,
i din bok var de redan skrivna,
de dagar som hade formats
innan någon av dem hade grytt.

Frid till er
Johanna

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Eva Sandevik » Att vända ett fartyg:  ”Tack Sofie! Så fint skrivet och tänkvärt för oss var och en. Kramar från Torpet.”

  • Jonas » En församling utan mascara:  ”Härligt & modigt skrivet Sofie - jag delar din dröm om församlingen! ”

  • Karl Eriksson » Rösta Jesuslikt:  ”"att några kvinnor i hans hemförsamling röstade på Sverigedemokraterna" "skulle ..”

  • Åsa M » Grusplan eller Guds plan?:  ”Så sant!”

  • Sol-Britt Högemo » Värmen i Marghita:  ”Hej! Vill bara tipsa om att på måndag börjar Smålandsnytt sända några reportage ..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln