Värne Allians VISION

Det här med förlåtelse...

Varje dag imponeras jag & överraskas av mina barn.
Det kan handla om de allra enklaste saker,
till de lite mer svåra.
En sak som tenderar vara svår – både för vuxna & för barn
– är att säga förlåt.

Det här med att säga förlåt är något som vi i min familj tycker är väldigt viktigt att lära våra barn. Man säger förlåt när man gjort något tokigt, när någon annan blivit sårad.
Å nästan varje gång är det en liten kamp
att få det där barnet
att säga det där ordet.
Å nästan varje gång, när tålamodet tryter & man försökt vara så pedagogisk man bara kan ett bra tag, säger jag
”kom igen nu, det är väl inte så svårt…”.
Men allvarligt talat...
Är det så lätt?
Visst kan det väl vara svårt att säga förlåt?!

Jag har under en ganska lång tid själv brottats med
det här konceptet ”FÖRLÅT”.
Just den här gången har det handlat om att förlåta.
Å jag vill säga att det inte alla gånger är lättare att förlåta än att själv be om förlåtelse.
Det kan vara riktigt jobbigt & svårt.  
Jag har ältat & grunnat & funderat & tyckt & tänkt kring det som gjort att jag haft svårt med att säga
”Ok, du är förlåten”.
Å jag har brottats med tanken, att det kanske verkar som att jag tycker att allt som har varit är okej,
bara för att jag tar emot förlåtelsen.

Jag vill säga att det här med att gå runt & vara bitter
(för det blir man vare sig man vill det eller inte)
över konflikter som ligger & gnager, inte är någon hit.
Det tar kraft & energi.
Det hindrar en från att vara sprudlande glad &
det hindrar en från – frid.

Jag vill också säga att, bara för att man tar emot förlåtelsen så innebär det inte att allt som har varit är okej.
Det finns saker som man kan få vara med om som aldrig någonsin kommer att kunna få en OK-stämpel.
Det finns saker som verkar omöjliga att förlåta.
Men likväl behöver man inre frid.

Det är svårt, ibland fruktansvärt svårt, att sänka garden & ta emot förlåtelse från en människa som gjort en illa.
Å när man kommer till saker som är riktigt svåra att förlåta
– då kan man be om hjälp.
Mitt i mitt eget brottandes med ”FÖRLÅT” kom jag att läsa en artikel om en kvinna som befann sig i en situation där hon absolut inte kunde ta emot förlåtelse från en människa som åsamkat henne & hela hennes familj otrolig skada & sorg.
I artikeln skiljde man på två olika sorters förlåt.
Det ena, det är förlåtet som innebär
”Det är okej. Vi drar ett streck över detta”. Man kan tänka sig att det rör sig om saker som inte är så stora när det väl kommer till kritan....
Det andra förlåtet – det innebär ett förlåt som man lämnar till Gud. Lite som ”Jag lämnar det här till Dig. Jag förstår inte hur jag ska lyckas att förlåta men Du vet bättre, så jag lämnar det till Dig så att Du kan hjälpa mig att förlåta.
Så att Du kan hjälpa mig att välja bort bitterheten”.  
Hur tänker du kring det här med att förlåta?

Vägen till förlåt kan vara mödosam & lång – oavsett om man ska förlåta eller själv be om förlåtelse.
Men friden som infinner sig efteråt gör mödan värd…
Fundera ett slag, är det något som grämer dig?
Står du i konflikt med någon?
Vill någon be om förlåtelse men du har svårt att ta emot den?

Vet Du, Han har förlåtit Dig – därför kan du förlåta andra.

Ha en riktigt fin helg!

Kram Therese

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Eva Sandevik » Att vända ett fartyg:  ”Tack Sofie! Så fint skrivet och tänkvärt för oss var och en. Kramar från Torpet.”

  • Jonas » En församling utan mascara:  ”Härligt & modigt skrivet Sofie - jag delar din dröm om församlingen! ”

  • Karl Eriksson » Rösta Jesuslikt:  ”"att några kvinnor i hans hemförsamling röstade på Sverigedemokraterna" "skulle ..”

  • Åsa M » Grusplan eller Guds plan?:  ”Så sant!”

  • Sol-Britt Högemo » Värmen i Marghita:  ”Hej! Vill bara tipsa om att på måndag börjar Smålandsnytt sända några reportage ..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln