Värne Allians VISION

Det är livet som pågår...

Det var länge sen ni fick ett livstecken från mig.
Man kan väl säga att livet kom emellan.
Under de här veckorna som gått sen mitt senaste inlägg har jag stött på mängder med uppslag till nya blogginlägg.
De ljuva dagarna i juni när den skira grönskan påminde oss om att sommaren snart är här, då hade jag kunnat skriva om min morfar. Gudsmannen som med sin skrovliga, djupa, östgötska stämma brummade fram ”Nu är det grant, nu är det grant…”.
När halva Sverige sjöng om studentens lyckliga dag, då hade jag kunnat skriva om just det – studentens lyckliga dag. Om hur det kändes den där dagen då skolans alla måsten försvann. Och hur 12 år med samma rutiner plötsligt tog slut. Hur livet på ett sätt fick börja medan en epok av ens liv gick i graven. Jag hade också kunnat skriva om studenten som inte upplevde den där dagen särskilt lycklig, utan som en slags ångest över
vad som komma skulle.
När barnen i början av juni var en hel vecka hos sin mormor & vi föräldrar gick här hemma hade jag kunnat skriva om saknaden efter mina barn & om tacksamheten över en mamma & mormor som under en veckas tid fick ge mina barn så mycket uppmärksamhet, pannkakor & kärlek & som gjorde det med glädje.
Jag hade också under samma vecka kunnat skriva om känslan av att kunna avsluta projekt som blivit ståendes i flera månaders tid & stressat både mig & mannen.
Jag hade också kunnat skriva om att våga be om hjälp.
För det hade jag behövt kunna den där dagen på IKEA när allt var inhandlat förutom den alldeles för tunga garderoben som jag insåg var alldeles för tung för mig att dels få ner på vagnen & dels få in i bilen, själv.
Det hade väl inte varit så svårt att be personalen om hjälp egentligen. Men det gjorde jag alltså inte.
Jag gick ut från varuhuset – sur.
Dock stötte jag på fina Åsa i entrén till gallerian intill, som erbjöd sig att hjälpa mig & jag tog emot den hjälpen. Det resulterade i att jag kunde slutföra ytterligare ett projekt – tacksamhet till dig Åsa!
Jag hade också kunnat skriva om känslan när man passerar Värne en ljummen sommarkväll när solen är
på väg ner & man känner en tacksamhet över att få vara placerad just här på jorden.
Jag hade också kunnat skriva om hur det är att brottas med sina rötter & hur det är att inse att man saknar det man hade trots att man inte har så många anledningar att göra det egentligen.
Jag hade också kunnat skriva om hur det är att känna att man ibland är alldeles för långt borta för vissa som behöver hjälp samtidigt som man missar att se de som behöver hjälp i ens närhet.
Jag hade också kunnat skriva om nalkande semestertider som för de allra flesta innebär lugn & harmoni men som för vissa innebär att vardagens rutiner rycks undan & ger spriten ett större utrymme än den borde…
Ja, som du ser har jag mött en del uppslag till blogginlägg men som sagt – livet kom emellan den här gången. Och det är väl så med livet – att det inte alltid är som man har tänkt det. Ibland är det upp & ibland är det ned. Ett par strofer ur några lovsånger som berört mig extra dessa veckor är de här:

”Ära till Ditt namn, på de vägar jag ej förstår, genom öken och ödemark, ära till Ditt namn.
All välsignelse Du ger mig tackar jag Dig för. Och när mörkret sakta faller, min röst Du hör.
Ära till Ditt namn Du min Gud, ära till Ditt heliga namn.
Ära till Ditt namn, då solens strålar värmer mig, då livets glädje fyller mig, ära till Ditt namn.
Ära till Ditt namn, på en väg märkt av lidande, i försakelsens dunkla natt, ära till Ditt namn”. 

(”Blessed be the name” av Matt Redman, svensk översättning Robert Eriksson).

 ”Du ger den modlöse mod, den hopplöse hopp och förökar den maktlöses styrka.
Du kommer med frid i en orolig tid, när det verkar som om allt annat faller, är Du där.
Sätt våra hjärtan i brand, vi vill följa Dig.
Se det Du ser, ge det Du ger. Visa i gärningar, vem Du är.
Och det som är svagt, blir starkt i Din hand. För hos Dig Gud, finns vår styrka.
Vi tror på Ditt ord. Vi tror på det Du gör. Herre hjälp oss att inte ge vika”.

(”Sätt våra hjärtan i brand” av Ann Alinder).

” Din nåd är allt jag behöver. I Kristi kraft vill jag släppa mitt försvar, lägga ner mitt allt, tills det bara är Du kvar. I min svaghet visar Du för mig, att styrkan som jag har kommer ifrån Dig. Halleluja, jag är omfamnad av Din nåd”.
(”Din nåd är allt jag behöver” av Mattias Martinsson).
 
”Du ser igenom  Du ser förbi, allting jag skapat  & försökt bli. Mitt liv är en öppen bok i Din hand, ändå måste jag komma, ändå måste jag fram. Du väckte min längtan, Du sa mitt namn.Jag blir aldrig den samme, och ett är nu sant:
Utan Dig blir hösten för alltid kvar, utan Dig blir frågorna aldrig svar, utan Dig är livet ett iskallt hav, utan Dig, utan Dig. Du är liv pulserande inom mig, varje andetag beror på Dig, Du är vårvinden som omger mig”.

(”Utan dig” av Gregory Häljestig).
 
De här raderna har på olika sätt berört mig de senaste veckorna & jag tycker det är texter som berör både när livet är på topp & när det känns lite jobbigare med det där som pågår, som kallas livet. Och som kan få de där dagarna då allt känns hopplöst att bli lite ljusare. Hoppas att de kan få betyda något för dig också.

Jag önskar dig riktigt härliga dagar framöver…
Kram Therese

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Eva Sandevik » Att vända ett fartyg:  ”Tack Sofie! Så fint skrivet och tänkvärt för oss var och en. Kramar från Torpet.”

  • Jonas » En församling utan mascara:  ”Härligt & modigt skrivet Sofie - jag delar din dröm om församlingen! ”

  • Karl Eriksson » Rösta Jesuslikt:  ”"att några kvinnor i hans hemförsamling röstade på Sverigedemokraterna" "skulle ..”

  • Åsa M » Grusplan eller Guds plan?:  ”Så sant!”

  • Sol-Britt Högemo » Värmen i Marghita:  ”Hej! Vill bara tipsa om att på måndag börjar Smålandsnytt sända några reportage ..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln