Värne Allians VISION

Allt förmår jag genom Honom...

Tidigare i veckan hamnade jag & mannen framför en dokumentär väldigt sent på kvällen. Det var ganska osmart att börja titta eftersom det var väldigt intressant & höll på väldigt länge – alldeles för länge för att vi skulle få veta hur det slutade...

Men det vi hann se var oerhört spännande.

Dokumentären handlade om den brittiske militären Ed som bestämt sig för att bli den första att ta sig från Amazonflodens ursprungskälla till dess mynning ut i Atlanten – till fots.

Resan var över 700 mil.

Inget tv-team, bara egen kamera.

Ingen som dyker upp som gubben i lådan med en energidryck eller portion pasta när energin tryter.

Han hade en kompis som han gärna såg som sällskap under expeditionen, en kompis som faktiskt (tro det eller ej) tackade ja. Kompisen hade fästmö i England men bestämde sig ändå för att göra den här resan tillsammans med Ed.

En resa som initialt sett beräknades ta 1 ½ år.

Så gav de sig iväg.

Varsin rygg säck & varsin guide från Sydamerika -

& ett par sköna skor, förhoppningsvis...
I början gick det riktigt bra.

De peppade varandra, skrattade & hade det fint.

Men allt eftersom tiden gick blev det bitska kommentarer &

pikar istället för uppmuntrande ord.

Filmkameran de hade med sig för att dokumentera sin resa blev ett tillfälle för var & en att "prata av sig"

om irritationen till den andre.

Efter ca 3 månader bestämde sig kompisen för att åka hem.

Han tog med sig sin guide & avbröt sitt äventyr.

Ed fortsatte vidare.

Vid ett av de allra farligaste, mest kriminella partierna på resan

– där de flera gånger blev hotade till livet –

bestämde sig guiden för att ge sig av hemåt till sin trygga vrå. Så där stod han Ed, den tuffa militären, på en grusväg i Sydamerika, ensam.

Efter att till slut hittat en ny guide kunde han fortsätta...

Det var ungefär där vi var tvungna att gå & lägga oss.

I efterhand har jag förstått att Ed fick nya guider

längs med Amazonfloden.

Det tog honom 860 dagar att genomföra expeditionen

– men han kom i mål.

Efter 2½ år var han framme.


Snacka om att vara ihärdig.

Snacka om att inte ge upp.

Kanske skulle man behöva lite av Ed´s envishet &

galenskap i sitt eget liv ibland.

Visst hade det varit intressant att veta om Ed hade en förtröstan på något som var större än honom själv?

Något som fick honom att fortsätta även fast

det såg riktigt mörkt & eländigt ut?

Vad det är skönt

att kunna förtrösta på Honom som är större än störst,

som är med mig vid min sida när jag gjort val som kanske inte var så genomtänkta,

som är med mig när jag känner mig lika ensam som en övergiven britt på en grusväg i Peru,

som är med mig när jag är oense med mina vänner & hjälper mig reda ut det,

som är med mig när jag känner mig osäker & inte riktigt vågar, som är med mig när jag gjort de allra största misstagen som går att göra & som ändå säger "Det är okej"...

Visst hade det varit intressant att veta om Ed läst det här:

"Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft" (Fil 4:13).


Ha en fin vecka!
Kram Therese

 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Eva Sandevik » Att vända ett fartyg:  ”Tack Sofie! Så fint skrivet och tänkvärt för oss var och en. Kramar från Torpet.”

  • Jonas » En församling utan mascara:  ”Härligt & modigt skrivet Sofie - jag delar din dröm om församlingen! ”

  • Karl Eriksson » Rösta Jesuslikt:  ”"att några kvinnor i hans hemförsamling röstade på Sverigedemokraterna" "skulle ..”

  • Åsa M » Grusplan eller Guds plan?:  ”Så sant!”

  • Sol-Britt Högemo » Värmen i Marghita:  ”Hej! Vill bara tipsa om att på måndag börjar Smålandsnytt sända några reportage ..”

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln